Landskapsregeringen beslutade förra veckan att Air Leap ska sköta trafiken mellan Stockholm Arlanda och Mariehamn de kommande fyra åren. Det är ett resultat av att landskapsregeringen tidigare sköt till en miljon euro som ett försök till att få en stabilare operatör för flygtrafiken till Stockholm Arlanda.
Beslutet har diskuterats mycket ute i det åländska samhället. Frågan som ställs är om beslutet är rätt eller inte.
Flygtrafiken till och från Åland har alltid varit en utmaning och lösningarna många. Allt från renodlade åländska lösningar till internationella drakar har prövat lyckan.
Att få trafiken att fungera är en utmaning. Samtidigt är flygtrafiken ett måste. För att näringslivet ska kunna verka på Åland krävs att vi har en fungerande flygtrafik. Det gäller såväl österut som västerut.
Således är det i grund och botten bra att landskapsregeringen driver en aktiv trafikpolitik och går in som garanter på linjen Stockholm-Mariehamn. Allt annat är oundvikligt – i alla fall om vi vill ha ett levande och rikt näringsliv på Åland. Men det är inte där skon klämmer utan det är på andra områden i upphandlingen.
När landskapsregeringen beslutade skjuta till en miljon euro fanns det ett önskemål om att flera flygbolag skulle bjuda på linjen. Att det skulle komma in stora aktörer som skulle göra det möjligt för linjen att få mer synlighet och därmed även fler passagerare. Att det skulle bli en stabil aktör med stor erfarenhet av flygtrafik. Nu blev det inte så.
Visst har Air Leap en ekonomiskt stabil ägarstruktur genom Olsengruppen men Air Leap är ett nytt bolag och det är inte ett stort flygbolag som kan erbjuda ett brett utbud av linjer i övrigt. Frågan är om de ändå kommer att kunna göra det i framtiden eller om det bara är ytterligare ett litet bolag som bokstavligen testar sina vingar på små destinationer som Åland?
Den andra frågan är varför landskapsregeringen gjorde upphandlingen. Vi vet att beläggningen på linjen varit ytterst blygsam. Vi vet att flyg går tomma och det finns uppgifter om en snittbeläggning på 14 passagerare per tur.
Borde inte landskapsregeringen i första hand jobbat med att försöka få upp passagerarantalet innan diskussionen om ökad kapacitet kom på tal? Eller gjordes upphandlingen för att få bättre flygplan? För landskapsregeringen hävdar att dagens flygplan Saab 340 är gammalt tonnage som löper större risk för tekniska problem.
I upphandlingen som nu kommer att gälla de kommande fyra åren framkommer det att Air Leap ska göra insatser för att få fler ålänningar att flyga. Det är en beställning från landskapsregeringen. Vad vill landskapsregeringen egentligen? Ska vi öka flygandet eller är det klimatmålen som landskapsregeringen tidigare satt upp det som gäller?

Frågorna är många kring upphandlingen av Air Leap. Alla turer lär vi inte få veta men nu har vi flygtrafiken förhoppningsvis säkrad för fyra år framåt. Med högre kapacitet och större flygplan. Att linjen är säkrad är viktigt men låt oss hoppas att beläggningsgraden nu ökar så att vi inte även fortsättningsvis hamnar med bara 14 passagerare per tur. Blir det resultatet får vi enbart mer utsläpp och på kuppen blir landskapet dessutom en miljon euro fattigare.

Daniel Dahlén