Sara Tobiasson och Markus Malm flyttar efter sex år på Brändö till Lemland för barnens, arbetets och fritidsintressenas skull.
Det var inget lätt beslut, berättar de i en intervju för Ålandstidningen. Både Sara och Markus har tillbringat största delen av sina liv i skärgården. Hon är född och uppvuxen i Korpo, han på Brändö. ”Det tar ont i mitt samhällssamvete”, säger Sara. Samtidigt var det enligt henne många faktorer som talade för flytten. De vägde till sist över.

Sara och Markus berättelse är i det lilla ett exempel på en större samhällsförskjutning. Den har pågått länge, effekterna har inte alltid synts genast men riktningen går inte att ta miste på.
På Åsubs hemsida redovisas hur befolkningen utvecklats i åländska kommuner sedan 1900-talets början. För alla skärgårdskommuner är mönstret detsamma och entydigt.
Totalt bodde 5.803 personer i skärgården år 1910. 2016 endast 2.121.
På Brändö, för att ta ett exempel, bodde 1.147 år 1910. 2016 var antalet 471. Så ser det ut över hela linjen.
Det här är med alla mått en drastisk utflyttning från en specifik, avgränsad region. Färjfästen, färjturer och broar har tillkommit. Stöd har öronmärkts. Man har skruvat på regionalpolitiken. Inget tycks stoppa utvecklingen. Varför, vad är det för krafter som ligger bakom?
Svaret är att Åland till den här delen inte är märkligare än något annat samhälle i Norden eller västvärlden.
Urbaniseringen har i grunden förändrat våra samhällen. Inflyttningen till större orter med flera arbetsmöjligheter, flera utbildningsmöjligheter och större sammanhang har fortsatt att locka.
Att traditionella näringsgrenar, i skärgården småskaligt fiske och jordbruk, minskat i betydelse har stärkt trenden.
Läget är inte annorlunda i delar av Lappland och Norrland.
Detta har inneburit och innebär en tuff omställning för berörda samhällen under perioder.
De ska klara sig med färre invånare och skattebetalare. Hur ska butiken överleva med färre kunder, hur blir det med skolan när elevantalet minskar?
Men lika klart är att det också finns andra sidor av den här utvecklingen.
Som det faktum att flyttandet ofta har en mycket enkel, naturlig orsak.
Man söker en annan framtid för sig och sina barn. Det får man väl göra? Brukar vi inte rentav se det som något positivt om individer får nya möjligheter och livschanser?
Sammantaget är det därför bara bra om diskussionen om utflyttningen och skärgården kan avdramatiseras och kompletteras med flera perspektiv.
Här finns den kända berättelsen om utmaningarna som följer lokalt när invånarantalet krymper.
Men här finns också berättelsen om hur generationer av ålänningar av egen fri vilja valt att börja på nytt någon annanstans, utan att för den skull glömma sina rötter.
Påtagligt ofta har man därtill valt att göra det här inom Ålands gränser. Familjen Tobiassons och Malms nya adress är kaptensgården Nilsas i Norrby, Lemland. Åland som helhet krymper inte. De till fasta Åland inflyttade skärgårdsborna har i 100 år och mer bidragit till att Åland blivit det dynamiska, växande och välmående samhälle det är i dag.
Till det ska läggas att bygderna som nu har färre invånare även i flera fall gått och går vidare mot något nytt.
Ta Föglö där man byggt ett kluster kring fiskförädling som driver arbetskraftsinvandring från Baltikum. Eller Kökar där unga företagare nyinvesterar inom allt från bageri till bygghallar. Eller Brändö där det ordnas med nya boendemöjligheter.
Flyttrörelserna ruskar om, men innebär också hopp och möjligheter för människor och samhällen.

Niklas Lampi