Det är märkbart irriterade politiker och tjänstemän som de senaste veckorna har noterat den finländska regeringens överkörning av självstyrelsen. God ton har dock hållits och den åländska regeringen har sökt lösningsorienterade förslag.
I tisdags var det så dags att ryta ifrån. Den finländska regeringens, från åländskt perspektiv, huvudlösa beslut om att hindra svenska läkare och sjuksköterskor att jobba på Åland väckte irritation hos såväl lantrådet Veronica Thörnroos (c) som hälso- och sjukvårdsdirektör Jeanette Pajunen. Beslutet är inte i samklang med det åländska samhället, och dessutom, som salt i såren, tillämpas andra regler för den norra gränsövergången mellan Sverige och Finland. Det är mycket svårt att se varför Åland ska behandlas annorlunda. I synnerhet med tanke på att hälso- och sjukvård är åländsk behörighet.
Den finländska regeringens agerande blir dessutom än mer irrationellt när vi ser på hur dylika ärenden hanteras i övriga Europa. Där EU:s största land Tyskland klarar av att ta bland annat Aachen i beaktande och införa speciella regler för gränsövergång för att trygga sjukvården i Aachen.
Det har påpekats förr på denna ledarsida och det behöver påpekas igen. Den finländska statsmaktens intresse för Åland är inte stort.
Det är svårt för Finlands regering att komma ihåg att Åland kräver specialhantering. Inte för att vi är Åland – utan för att vi har en självstyrelse som Finland själva var med och tog fram. Det är inte med illvilja den finländska regeringen genomför dessa åtgärder, men det är en stor okunskap som blottas hos den finländska statsmakten och den finländska regeringen gällande den åländska autonomin.
Ålandsminister Anna-Maja Henriksson (Sfp) gör ett tappert försök och framhäver i Ålandstidningen att den finländska regeringen inte vill Åland något illa men genom sitt agerande gör den det.

Även om det utlovas läkar- och sjukvårdsresurser från finländskt håll så står det klart att det blir problem. Inte på grund av några brister i kompetens. För det finns kompetens, utan på grund av andra orsaker.
Dessa läkare och sjuksköterskor är inte inkörda i den åländska sjukvårdens processer och patienthantering. Då det råder brist på svenskspråkig sjukvårdspersonal i Finland kan vi dessutom förutsätta att det kommer bli språkförbistringar. Men kanske det mest alarmerande är att det kan komma situationer där Åland blir nedprioriterat.
Det är enkel matematik. Om en läkar- eller sjuksköterskeresurs behövs i ett mer utsatt område kommer resurserna att allokeras dit. Räkna inte med att Åland prioriteras framför andra regioner.
Vi hade således haft en bättre beredskap om vi fortsättningsvis fått sköta detta själva. Att hävda, som den finländska regeringen gör, att de på detta sätt vill skydda ålänningars liv och hälsa är således enbart ett retoriskt knep för att vända opinionen till sin fördel.
Självstyrelsens svagheter blottas i utsatta tider. Det är därför väldigt bra att den åländska regeringen nu kartlägger, analyserar och tar med sig erfarenheterna till nästa självstyrelserevision.
För många gånger har Åland fått stå tillbaka på grund av brustna löften. Nu måste vi själva agera och ställa större krav på Helsingfors.
Den åländska självstyrelsen måste stärkas. Men vi börjar med att notera och analysera det som pågår för att sedan ta till gemensamma åtgärder. Åland har goda förutsättningar att visa på konkreta förbättringsmöjligheter i självstyrelsen vilka våra vänner i Helsingfors med all säkerhet kan omfatta efter att tagit del av.

Daniel Dahlén