Brexit, Geert Wilders, Marine Le Pen.
Varningsklockorna för hela det europeiska projektet tjuter och larmar snart sagt över hela kontinenten. Ett samarbete som kan anteckna en lång rad framgångar ifrågasätts på ett sätt som aldrig förr. Kritiken går i stora drag ut på att unionen fjärmat sig från medborgarna, att byråkratiseringen drivits för långt och att unionen lägger sig i sådant den inte har att göra med.
Men i Bryssel verkar det vara få som lyssnar.
Det senaste exemplet är kommissionens fortsatta och ihållande fixering vid att lägga sig i hur några tusen jägare på några skär mitt i Östersjön bedriver jakt på ejder. I stället för att höja blicken och rikta den mot exempelvis flyktingkatastrofen eller europeisk tillväxt så lägger man sin kraft och energi på frågor som ur ett bredare europeiskt inte betyder någonting, men som ur lokalt perspektiv har väldigt stor betydelse. Man fortsätter alltså på samma sätt som tidigare, och ger alla nationalister och populister ännu mer vatten på sin kvarn.
Vad är det vi alltid sagt?
Är inte EU ett klåfingrigt monster?
Landskapsregeringens sits i den här specifika och tyvärr alltför välbekanta situationen är inte avundsvärd.
Hur man än vänder sig riskerar utfallet bli ett bakslag och en besvikelse.
Om man nu ger klartecken för fortsatt jakt finns alla gånger risken att kommissionen för över frågan till domstol, och där kan det mycket väl bli godnatt för vårjakten för evigt. Om man nu däremot tar en paus, jobbar genom förvaltningsplanen och ber jägarkåren hålla efter predatorerna för allt vad det går –ja då finns inte heller några garantier för att jakten verkligen kommer att återinföras.
Oavsett hur utfallet blir har i varje fall EU fortsatt att undergräva sin trovärdighet i ännu ett sammanhang och på ännu en plats. Lägg därtill att varje region och varje land ofta har sina egna varianter och motsvarigheter till den åländska vårjaktsfrågan. Lite varstans i EU brottas lokala och nationella politiker med en anonym och av lobbyister styrd Brysselpolitik.
Är det då konstigt att legitimiteten för EU sakta gröps ur?
Är det förvånande att kritikerna vinner terräng?
Och framför allt: Exakt hur stora och inflytelserika måste kritikerna bli innan polletten trillar ned? Och vad finns då överhuvudtaget kvar av det samarbete som i grunden också skapat mycket fred och välstånd?

Niklas Lampi