Den senaste veckans politiska turbulens kom till sin slutpunkt när Bert Häggblom ställde sig framför kameror och mikrofoner i lagtingets entré och meddelade att han inte står till förfogande som talman. Det var ju tänkt att han skulle ta över från Roger Nordlund (C) i mars, så som det avtalats mellan regeringspartierna.
Häggblom meddelade att han inte kunde bli talman eftersom talmannen ska ha hela lagtingets förtroende, vilket han inte har, och att det faktum att ”hans person” ifrågasatts gjort att han tagit beslutet också för sin egen skull.
Även om budskapet från både Bert Häggblom och lantrådet Veronica Thörnroos (C) var att regeringspartiernas ledamöter och ministrar var uppbragta av beskedet, var nog en känsla av lättnad närmare sanningen. Att Obunden samlings ordförande nu väljer att blidka kritikstormen mot hans och kollegan Marcus Måtars åtaganden, som jurister i tvister mot landskapet och eventuella tjänster för att kringgå regler, genom att avgå löser den aktuella krisen för LR.
Även om regeringspartierna hade kunnat rösta fram Bert Häggblom till talmansposten hade den här ”affären” svärtat ned regeringen under lång tid framöver. Den senaste veckan har också, fram till Häggbloms presskonferens, varit en kavalkad av usel krishantering. Lantrådet har glidit undan medias frågor. Marcus Måtar försvarade sig och Bert Häggblom på ett nästan trumpskt sätt genom att förlita sig till taktiken ”anfall är bästa försvar”.
Den enda rimliga utkomsten av krisen var just denna, att Häggblom föll på svärdet för att undvika en regeringskris.
Men det skapar å andra sidan nya problem. I regeringsförhandlingarna var en av de svåra frågorna hur ministerposterna skulle fördelas. Centern är klart störst, Moderaterna och Obundna lika stora och Hållbart initiativ klart minst. En jämn fördelning av ministerposterna hade inneburit att antingen Centern skulle fått ge upp orimligt mycket makt, eller att HI blivit utan minister.
Problemet löstes av att Obundna accepterade talmansposten i stället för en ministerpost. Det var inte okontroversiellt i det egna partiet, vi återkommer till det, men löste knutarna i förhandlingen.
Nu är man tillbaka på ruta ett. Obunden samling har ”begärt” att Roger Nordlund ska fortsätta som talman ”tills vidare”. Hur länge tills vidare innebär är oklart, men planen var att han skulle ta över som finansminister då han rehabiliterat det knä han ska operera i mars. Detta planerades till början av sommaren.
Frågan är nu om han alls kommer att bli finansminister, eller om Torbjörn Eliasson stannar på den posten hela mandatperioden. Oklart i dag.
Vem som skulle ta över som talman permanent om Nordlund faktiskt blir finansminister är också oklart.
Det som är helt klart är att Centerns makt växer, då man nu kommer inneha de fyra viktigaste posterna i landskapet, lantråd, vice lantråd, finansminister och talman.
Så har vi då frågan om hur de obundna medlemmarna kommer att reagera på fredagens besked. Det var en inte oansenlig del av partiet som var missnöjt med utfallet av regeringsförhandlingen. I och med att Ob ”bytte” en ministerpost mot talmansposten, och dessutom tillsatte sin enda ministerpost med Christian Wikström, som fick endast 17 röster i valet, gav man också upp möjligheten till två potentiella ersättarplatser i lagtinget.
Nu mister man också talmansposten, och partiet tappar i och med det politiskt inflytande och tyngd.
Landskapsregeringen har nu köpt sig några månaders tidsfrist att reda ut den interna matematiken och ska fundera på hur en ny fördelning av posterna kan se ut.
Men LR kan också se tillbaka på sina första snart 100 dagar vid makten som en synnerligen skakig, för att inte säga misslyckad, tid. Man har framstått som oförberedd för uppdraget när man inte lyckats formulera faktiska förslag i viktiga frågor, olika besked har givits av olika regeringspartier.
Och krishanteringen har, som sagt, varit under all kritik.
LR borde använda den kommande tiden till att i grunden snacka ihop sig, ta en kurs i hur man ska hantera kriser (det kommer fler, var så säker) och börja agera som att man vet vad man gör.
Hittills är det, faktiskt, bara Bert Häggblom som lyckats med det. Och han har ”avgått”.
Jonas Bladh