Det finns ett utbrett synsätt, både bland experter och lekmän, att vår ekonomi fungerar ungefär som tidvattnet. När vi är inne i en högkonjunktur anses det helt naturligt att nästa lågkonjunktur hela tiden kryper lite närmare, på samma sätt som ebb alltid kommer efter flod. En lågkonjunktur är därmed inget vi kan undvika, utan enbart förbereda oss på.
Men på samma sätt som tidvattnet orsakas av månens gravitation har varje lågkonjunktur och varje ekonomisk kris en eller flera orsaker. De här orsakerna utgörs heller inte av himlakroppar eller naturkrafter som är svåra att göra så mycket åt, utan av dåliga beslut fattade av regeringar, envåldshärskare och centralbanker. Saker som åtminstone i teorin inte borde vara så svåra att undvika.
Ta det senaste exemplet på en möjlig ekonomisk kris som riskerar sprida sig till Europa och resten av världen: Turkiet. Den turkiska valutan har tappat ungefär halva sitt värde mot den amerikanska dollarn hittills i år, inflationen är ungefär 85 procent, budgetunderskottet stort och utländska investerare förbereder sig alltmer på att lägga benen på ryggen.
Det största orosmolnet just nu är att den turkiska staten och privata företag i Turkiet har stora skulder i utländsk valuta. När den turkiska liran faller blir skulderna svåra att betala tillbaka, vilket slår både mot den turkiska ekonomin samt de internationella banker som lånat ut pengar i Turkiet.
Som vanligt är våra europeiska storbanker betydelsefulla långivare i ett land som kan vara på väg mot en kris. Den europeiska centralbanken undersöker nu hur väl några av unionens största banker, bland annat franska BNP och italienska Unicredit, skyddat sig mot ett kraftigt ras i liran med tanke deras kreditgivning i Turkiet.
Om det som händer i Turkiet utlöser en ekonomisk kris i Europa, vilket tack och lov än så längre verkar ganska osannolikt, har det inget med ”naturliga” svängningar i ekonomin att göra. Den omedelbara anledningen till krisen är att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan själv skapat den.
Krisen i Turkiet beror bland annat på en alldeles för expansiv penningpolitik, där ekonomin eldats på genom en ständigt ökande skuldsättning till låga räntor, ofta i utländsk valuta. Hela världen är visserligen nedlusad med skulder i amerikanska dollar på grund av centralbankernas expansiva penningpolitik, men situationen i Turkiet är på flera sätt extrem.
Till en början pressade Erdogan landets centralbank att fortsätta med sin kamikazepolitik, tills han i mitten av maj bestämde sig för att själv ta kontroll över penningpolitiken. Sedan dess har valutans fall accelererat ytterligare och inflationen rusat.
Några andra hörnpelare i Erdogans ekonomiska politik har varit att utnämna sin rätt inkompetente svärson till landets finansminister samt att köra landets finanser i botten genom att lägga pengar på stora statliga projekt som hjälpte honom vinna sommarens val.
Erdogan har även fått god hjälp av USA:s president Donald Trump i sina försök att skapa en ekonomisk härdsmälta. USA har traditionellt varit en garant för finansiell stabilitet, men när det började se riktigt illa ut för Turkiet twittrade Donald Trump i fredags om att han tänkte fördubbla stål- och aluminiumtullarna för just Turkiet. Eftersom uttalandet fördjupade Turkiets kris ytterligare var det bevisligen ett effektivt diplomatiskt påtryckningsmedel för att kanske få hem fängslade pastorn Andrew Brunson, men tyvärr har även risken för en ekonomisk kris som kan slå mot USA och amerikanska intressen ökat.

Så den kris som nu kan vara på väg att skapas beror inte på av naturen givna ekonomiska cykler, utan på en för expansiv penningpolitik av världens centralbanker och att Recep

Fredrik Rosenqvist