Landskapsregeringen får bakläxa av Datainspektionen gällande säkerheten vid internetröstning. Det skrev Ålandstidningen om i går.
Myndighetens invändningar handlar inte så mycket om själva tekniken och procedurerna som möjliggör röstning över internet, utan baseras främst på avsaknaden av vissa dokument.
Enligt Datainspektionen ska det vara enkelt att åtgärda bristerna. Försöket med att låta boende utanför Åland rösta i lagtingsvalet på distans från och med den 9 oktober borde alltså bli verklighet.
Förhoppningsvis blir det så. Det är hög tid att även de som råkar befinna sig utanför Ålands gränser på röstningsdagen ges möjlighet att ta del i valet.
Människor har röstat på olika sätt genom historien. Man har ägnat sig åt handuppräckning och rop, ställt sig gruppvis för att visa publikt stöd, lagt eller kastat bönor och pistolkulor i hattar. En del av dessa metoder används fortfarande för mer vardagliga omröstningar.
Att lägga en lapp – eller, innan papper blev lättillgängligt, en bricka av något slag – i en låda har ändå visat sig vara en förvånansvärt långlivad metod. Den användes av de gamla grekerna för de mest känsliga frågorna.
Den romerska republiken hade en kort period då dylika hemliga val var standard i hela riket. Initiativet både hyllades och kritiserades kraftigt men fick slutligen inte chansen att prövas under en längre tid eftersom republiken snart under stor vånda förvandlades till ett kejsardöme.
Att markera sitt val på en papperslapp kan tyckas enkelt, men det har inte alltid varit det. I det tidiga USA fick man vackert ta med sig en egen papperslapp och nogsamt skriva kandidatens namn, rättstavat, på denna.
Ju fler som fick rösträtt, desto mindre sannolikt att de ägde papper och penna eller ens kunde skriva. Förtryckta valsedlar med bilder på gjorde entré, något som i flera olika steg har utvecklats till det upplägg vi har i dag.
Med hemliga valsedlar gällde det givetvis att hålla ordning på vem som hade röstat också. Bläck på nagelbandet har varit en beprövad metod i modern tid.
I dag är det få som ifrågasätter den hemliga rösten. Så har inte alltid varit fallet. När hemlig röstning har införts eller bara prövats har det följts av heta debatter. Den grundläggande invändningen har varit att en hederlig person ska kunna stå för sin röst.
När nu internetröstning anammas i allt fler länder tas anonymiteten för givet, så till den grad att den lyfts fram som systemets nästfrämsta fördel, efter den uppenbara bekvämlighetsaspekten.
Eftersom exempelvis banktjänster och en hel del offentliga ärenden sedan länge går att sköta på nätet har elektronisk identifiering kunnat finslipas till en nivå som anses säker.
Till detta fogas sedan ytterligare procedurer, som möjlighet att i efterhand korrigera sin röst. Detta ska minska risken för att en röst läggs under tvång.
Estland är känt för att använda internetröstning. Andra länder och områden har gjort försök och ytterligare många fler står i startgroparna. Det verkar vara en utveckling som pekar åt ett enda håll.
Gott så. Eftersom konsensus kring röstningsförfarande är att det ska ske i hemlighet är internetröstning det naturliga steget. Faller höstens försök väl ut vore det rimligt att i nästa val utöka systemet också till personer boende på Åland.
Samtidigt behöver det finnas alternativ. Det är svårare att rösta på internet än att lägga en lapp i en låda, och precis som att alla i 1800-talets USA inte kunde förväntas skriva kandidatens namn kan vi i dag inte heller förvänta oss att alla kan följa instruktionerna för internetröstning.
Tillgång till internet genom tillräckligt avancerad teknik är inte heller självklart även om det ofta tas för givet.
Bortsett från det kommer internetröstning säkerligen bli den nya standarden. Frågan är vilka traditioner som kan uppstå kring detta för att ersätta söndagspromenaden till vallokalen.
Landskapsregeringen har lagt ner mycket arbete på att möjliggöra internetröstningen. Att låta det falla på saknade avtalsdokument vore verkligen snöpligt och ger ett ogenomtänkt intryck.
Henrik Herlin