Idén om ekologisk kompensation går ut på att den som vill bygga något på ett stycke orörd natur – ett hus, en motorväg en gruva – förutom att skaffa sig byggnadstillstånd och eventuellt miljötillstånd, även ska förbinda sig att återställa ett motsvarande stycke natur någon annanstans, som kompensation.
Jordklotets andel av oexploaterad natur krymper i oroväckande hastighet. I förlängningen undergräver vi vår möjlighet att bebo denna enda planet som vi har till förfogande.
En tredjedel av jordens landyta är i dag omvandlad till odlingsmark. Knappt 25 procent av jordens landyta är förskonad från påtaglig mänsklig inverkan. Fram till 2050 väntas andelen underskrida tio procent.
Mellan åren 1970 och 2012 minskade antalet ryggradsdjur med 58 procent, för sötvattensarterna ligger minskningen på 81 procent. En tredjedel av Europas fåglar har försvunnit på bara 15 år, allt enligt uppgifter från Naturpanelen IPBES.
Förlusterna av biologisk mångfald i kombination med klimatförändringen gör en allt större del av jorden obeboelig för människan.
Ingen kan säga att vi inte vet om det här. Världens länder lovade på Rio-konferensen 1992, med undertecknandet av FN:s mångfaldskonvention att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010. När det misslyckades förlängdes deadline till 2020. Ingenting tyder på att den nya fristen heller håller. Tvärtom.
Det krävs radikalt nytänkande och ekonomiska styrmedel för att hejda utvecklingen. Det är där ekologisk kompensation kommer in i bilden.
”I första hand ska man undvika att skada naturen, i andra hand ska man förmildra skadan och i tredje hand ska man försöka gottgöra skadan på samma plats. Inte förrän i fjärde hand kan det bli aktuellt med att kompensera skadan någon annanstans”, som Janne Kotiaho, professor i miljö- och biovetenskaper vid Jyväskylä universitet, uttrycker det i en intervju i HBL.
Naturligtvis går det att göra praktiska invändningar. Ett sådant här system skulle kunna betraktas som en slags lagstadgad automatisk rätt till naturförstörelse, mot kompensation. Ungefär som med flygets klimatkompensation där den som har råd köper sig fri och flyger på.
Rent praktiskt måste man reda ut exakt hur mycket och vilken sorts natur som ska återställas. Janne Kotiaho exemplifierar med att om tio hektar myr görs om till torvtäkt är det sannolikt att skadan, genom utsläpp via vattendragen, drabbar ett mycket större område än så. Att då restaurera en annan myr på tio hektar räcker därför inte.
Till det kommer tidsaspekten. Det restaurerade stycket natur måste sedan skyddas så att kompensationen blir permanent.
Miljöministeriet utreder som bäst systemet med ekologisk kompensation. Till november utlovas en utredning om hur det kunde tas in i lagstiftningen. Frankrike tillämpar ett liknande system, men har inte hunnit utvärdera det ännu.
Konceptet med ekologisk kompensation borde undersökas av Åland också.
Petter Lobråten