I dag klockan 14 åländsk tid kliver Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius ut genom världens kanske mest filmade dörr och tillkännager årets mottagare av Nobelpriset i litteratur.
Efter förra årets överraskande och okonventionella val av rockpoeten Bob Dylan kan man nog förvänta sig att det blir en mer traditionell skriftställare i år. Vilket är bra. Det finns redan så många utmärkelser och galor för musiker. Bob Dylan belönade ju till exempel med Polarpriset 2000. De bokskrivande författarna kan gott få ha sitt Nobelpris i fred.
Nobelpriset har lyckats behålla sin status som världens finaste litteraturpris. Sedan kommer en rad nationella pris som exempelvis Bookerpriset för engelskspråkig litteratur, Pulitzerpriset för amerikansk, Goncourtpriset för franskspråkig, Cervantespriset för spanskspråkig och The Caine prize för afrikansk litteratur på engelska.
För de av litteraturkritiken så styvmoderligt behandlade barn- och ungdomsböckerna finns sedan ett par år Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.
Svenska Akademien tar sitt pris på blodigt allvar. Det finns ingen demokrati i hur pristagarna väljs ut. Beslutet fattas av en liten kvalificerad skara personer som förutom begreppet kvalitet ska förhålla sig till Nobels luddiga formulering i testamentet att priset ska gå till ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning”.
Man kan med rätta argumentera att akademien slirat betänkligt ett par gånger, av såväl politiska som vänskapskorrumperade orsaker. Men faktum kvarstår. Nobelpriset har lyckas bevara sin status och aura av högkultur i vår relativistiska tid.
Det väcker stundom harm hos vissa att inte alla eller ens speciellt många känner till pristagarna. Vilket ju är bakvänt. I stället borde man bli glad över rekommendationen och möjligheten att upptäcka nya författarskap.
Inom alla områden krävs det övning och erfarenhet för att kunna tillgodogöra mer avancerade uttryck. Men ofta blir upplevelsen desto större ju bredare klangbotten man skaffat sig.
Det betraktas ju inte som snobbigt att fördjupa sig i idrottsvärlden och kunna rabbla italienska division trespelare eller alla mellantider i det senaste fem olympiska spelen. Eller att kunna redogöra i detalj för antalet fritidsgårdsspelningar och trummisbyten ens favoritband genomgick före genomslaget.
Det är helt enkelt dumt att göra skillnad mellan olika intressen. Det handlar ju om entusiasm.
Litteratur, precis som idrott och musik, är dessutom ett vitt begrepp som rymmer mängder av olika genrer och uttryck, från pekböcker, kioskdeckare och Harlekinböcker till stora romaner, juvelslipade noveller och minimalistisk centrallyrik.
Allt handlar om vårt inneboende behov att skapa och dela berättelser; det kitt som djupast håller oss människor samman.
Så oavsett vem som vinner priset i morgon; Ngugi Wa Thiong'o, KoUn, Murakami, Atwood eller Amos Oz, för att nämna de fem namn som toppar vadslagningsbolagens oddslistor – är det på sin plats att utbrista Äntligen! Äntligen är det dags för årets finaste bokfest.

Petter Lobråten