Förra veckan presenterade landskapsregeringen sin strategi för hur Åland ska leva upp till klimatavtalet och minska sina koldioxidutsläpp de kommande tolv åren. I grund och botten är det en bra strategi. Framför allt innehåller den tydliga och mätbara mål.
Landskapsregeringen, med miljöminister Camilla Gunell (S) i spetsen, visar återigen prov på förmågan att inte låta miljöarbetet gå ut över företagande, tillväxt och innovation. Strategin innehåller nästan inget som hotar slå mot åländska företag eller den åländska tillväxten och innovationskraften.
Det är klart att bilhandlarna kan bli lite nervösa av att landskapsregeringen förutspår att inga nya bilar som drivs av fossila bränslen ska säljas på Åland efter år 2030. Men så mycket mer än just en spådom handlar det inte om.
Landskapsregeringen föreslår inte några åtgärder som syftar till att fasa ut fossildrivna landfordon, förutom att kampanja för elbilar och stöda utbyggnaden av laddstolpar. Om el- och etanolbilar helt tar över nybilsförsäljningen beror det på den tekniska utvecklingen och efterfrågan hos konsumenterna, inte på landskapets energi- och klimatstrategi.
Snarare än att vara ett hot mot tillväxten innebär strategin och den utveckling som beskrivs i den möjligheter för flera åländska branscher. Hit hör bland annat den åländska skogsindustrin, vindkraften och företag som säljer och installerar solpaneler.
En möjlig kritik mot strategin, som Ålands natur och miljö redan framfört, är att den inte är tillräckligt ambitiös. Hur mycket koldioxidutsläpp Åland står för beror till stor del på saker som ligger utanför landskapets kontroll, men det finns områden där landskapsregeringen har stora möjligheter att påverka.
Det tydligaste exemplet är skärgårdstrafiken, som i dag står för åtta procent av Ålands totala utsläpp av växthusgaser. Inom tolv år vill landskapet halvera skärgårdstrafikens utsläpp. Varför inte gå in för att helt eliminera utsläppen fram till 2030? Med tanke på hur snabbt utvecklingen inom bland annat eldrift går bör inte detta vara omöjligt.
Samma sak med målet att den lokala produktionen av förnyelsebar el ska stå för 60 procent av produktionen år 2030. För några år sedan, innan elpriset kollapsade och Åland hamnade utanför Finlands stödsystem, sågs det nästan som oundvikligt att den lokala vindkraften inom kort skulle producera mer än Ålands totala behov av elektricitet.
Med tanke på att priset på solceller rasat, att vindförhållandena är så bra och att vi har potential inom bioenergi ska det inte vara omöjligt för Åland att bli självförsörjande på förnyelsebar el. Det kanske blir svårt att uppnå redan 2030, men på sikt är det ett helt rimligt mål.
Ett område det saknas mätbara mål är ålänningarnas konsumtion av importerade varor och tjänster. De flesta prylar vi köper är inte tillverkade på Åland, utan produceras i andra länder där de förorsakar utsläpp.
Även om både våra skärgårdsfärjor och bilar går på el bidrar vi till utsläpp när vi flyger till Thailand på vintern. Strategin innehåller väldigt lite för att åtgärda detta problem.

Fredrik Rosenqvist