Det går inte bra för Blå framtid, gruppen som för bara några månader genom en farsartad kupp bröt sig ut ur Sannfinländarna. I Yles nya partimätning är stödet så lågt som 1,3 procent, vilket innebär en minskning på 0,2 procentenheter jämfört med den senaste mätningen.
Även för Sannfinländarna ser det dåligt ut. Yle konstataterar att 6,9 procent skulle rösta på partiet om det var val i dag. Det är den lägsta siffran på sju år.
Åsa von Schoultz, professor i allmän statslära vid Helsingfors, sade i en intervju med Hufvudstadsbladet för en dryg månad sedan att utgångsläget för Blå framtid ser dåligt ut. En orsak är att gruppens plattform är otydlig. Vad vill man, vilka är kärnfrågorna? Den blåa gruppen har hittills förklarat de dåliga siffrorna med att finländarna ännu inte förstår skillnaden mellan Blå framtid och Sannfinländarna. Kan så vara. För den är inte särskilt tydlig.
Blå framtid fick fortsättningsvis behålla sina ministerstolar och dessutom sitter man, genom Maria Lohela, på posten som riksdagens talman.
Uppenbarligen är det så viktigt för Centern och Samlingspartiet att ro iland vårdreformen och den därmed tillhörande valfriheten i vården att man tills vidare låter Blå framtid sitta kvar i regeringen – trots att gruppen har ett så svagt väljarstöd.
Men i och med regeringsställningen har Blå framtid också tagit med sig de utmaningar som Sannfinländarna stod inför när de tog plats i regeringen. Sitter du i opposition är det lätt att stå på folkets sida och peka finger mot de nedskärningar som förs fram. Särskilt om du redan tillhör ett missnöjesparti. När du sedan tar plats i regeringen är det svårare att spela rollen som folkets frälsare.
Men Blå framtid stretar på trots de dåliga siffrorna. Riksdagsgruppen inledde en namninsamling för att kunna grunda ett nytt parti. 5.000 namn behövdes, 5.300 samlades in. Men sen då? Vad vill partiet egentligen?
Och den stora frågan som torde få partistrategerna att klia sig i huvudet: vad vill väljarna ha? I Ylemätningen är det främst till SDP och Samlingspartiet som Sannfinländarna förlorat mark. Vad gör de här partierna som attraherar väljarna?
Vissa paralleller kan dras till en politisk gruppering på Åland. Inför lagtingsvalet 2015 bildades en valmansförening vid namn Åländsk demokrati. Man ställde upp fyra kandidater varav en, Stephan Toivonen, tog hem ett lagtingsmandat.
Under valkampanjen var det tydligt att partirepresentanterna ville nischa in sig på invandringsfrågor. På hemsidan skriver partiet att valmansföreningen grundades ”som en motpol till alla etablerade partier, som blåögt sjunger mångkulturens lovsång och inte alls behandlar de negativa konsekvenser som inflyttning av personer från högriskländer kan innebära för det åländska samhället”.
Men Stephan Toivonen har inte precis talat sig hes i lagtingets talarstol gällande de här frågorna, måhända för att frågor som berör flyktingmottagningen främst ligger på kommunernas bord.
Frågan är om Åländsk demokratis väljare i nästa val går över till det värdekonservativa Obunden samling, där partiordföranden Bert Häggblom varit tydlig med att det inte är på flyktingmottagandet landskapets pengar ska satsas, utan på den åländska befolkningen. Frågan är också hur Nils Manelius och Stephan Toivonens interna konflikt, vilken ledde till att den förstnämnde lämnade grupperingen, påverkat väljarna. Nils Manelius var efter utträdet inte nådig i sin kritik mot partiledaren, som han ansåg alldeles för ”spretig” i debatten.
Börjar inte kurvan för Blå framtids väljarunderstöd peka uppåt är det sannolikt att till exempel försvarsminister Jussi Niinistö börjar snegla på en ny politisk hemvist hos något av de andra riksdagspartierna.
Frågan är om Stephan Toivonen kommer att göra detsamma?
Annika Kullman