Politiker efter politiker har nu beskrivit hur risig den demografiska situationen ser ut och förklarat att vi därför snarast måste få en kommunreform. Senast ut är Liberalernas lagtingsledamot Mikael Staffas som i en insändare berömmer regeringen för att den nu driver på för färre kommuner och åter pekar på hur nödvändigt det här är med tanke på den åldrande befolkningen och den allt svårare försörjningskvoten.
Blir vi alltså yngre av en kommunreform?
Kommer vi att föda flera barn och få flera inflyttare bara kommungränserna flyttas runt lite?
Själva problembeskrivningen i det första skedet är inte felaktig i sak. Tvärtom visar rapport efter rapport från Åsub att andelen arbetsför befolkning minskar i oroväckande takt framöver. Det är därför bra på alla sätt att ministrar med stödtrupper nu påtalar det här.
Det som dock förtjänar diskussion i sammanhanget är varför man efter den här korrekta iakttagelsen så snabbt hoppar till och landar i att den enda medicin som behövs är nya linjer på en administrativ karta. På exakt vilket sätt driver det här inflyttning, födseltal och tillväxt?
Biter de faktiskt på åkomman?
Sveriges förre statsminister Göran Persson (S), även ledamot i ÅAB-styrelsen, kom indirekt in på dessa komplexa, stora frågor under ett föredrag på Alandica för några månader sedan. Han frågade sig vad som långsiktigt bygger länder starka och lyfte bland annat fram Sverige och Storbritannien. Länder där man i dag har en relativt ung och växande befolkning parad med hög tillväxt. Perssons spaning var att samhällen som dessa skulle klara sig bra framöver medan han såg växande problem för bland annat Finland och Tyskland. En analys som delas av många.

För Åland och flera andra samhällen blir då givetvis den intressanta följdfrågan hur Sverige och Storbritannien kommit hit.
Ska man använda sig av ett tankemönster som nu är vanligt i lokal politisk debatt borde man kanske fråga sig:
Har Sverige och Storbritannien kanske varit ovanligt duktiga på att flytta runt diverse, interna byråkratiska gränser?
Har deras Bussö och Ängö kanske flyttats till någon helt otippad kommun?
Eller är det några andra oväntade linjedragningar på de administrativa kartorna som lockat folk och jämnat till ålderspyramiderna?
Dessvärre visar all känd erfarenhet att det här är frågor som inte har så mycket med saken att göra.
Varken Persson eller någon annan har pekat på den här typen av åtgärder som avgörande faktorer på något sätt. I stället har de flesta bedömare och i olika omgångar lyft fram andra saker som gjort dessa och motsvarande länder framgångsrika, dynamiska och bärkraftiga. Saker som den aktiva inflyttningspolitiken, den offensiva skattepolitiken och den vassa tillväxtpolitiken. Allt sådant som får samhällen att växa.
Skulle det inte på samma sätt finnas skäl att ta in även det här bredare perspektivet i den åländska framtidsdebatt som regeringen nu anser sig driva och leda?
Borde vi inte också här diskutera hur kakan ska växa – i stället för att endast småuppgivet fundera på hur kostymen ska anpassas efter ett läge där pengar inte finns? Hur ska skattebasen breddas, hur ska vi bli flera? Ska kanske effektiviseringsvinsten från kommunreformen investeras i något som kan göra Åland attraktivare i morgon? Eller finns andra grepp?
Som det ser ut nu slår inlägg efter inlägg in en vidöppen dörr – vi blir äldre – för att sedan leverera en slutsats som säkert är nödvändig, men som knappast gör särskilt mycket åt det underliggande problemet. För inte kan väl någon på fullt allvar tro eller mena att nya kommungränser i sig kommer att skapa trängsel på BB och köer till Åland?

Niklas Lampi