I höstas publicerades en undersökning som gjorts av Jyväskylä universitet. Enligt den har var tredje kommunal beslutsfattare och varannan riksdagsledamot i Finland utsatts för hatretorik.
Forskarna bakom studien uttrycker, i en artikel i Hufvudstadsbladet, förvåning över den stora förekomsten av hatretorik och påpekar att en rädsla för att drabbas kan få konsekvenser för vilka beslut som fattas – och i slutändan för möjligheterna att utöva demokrati.
Många av kommunpolitikerna i undersökningen som utsatts för just hatretorik uppgav också att deras intresse att delta i beslutsfattandet har minskat.
Forskarnas slutsats är, enligt Hbl, att hatretoriken går hand i med en växande politisk polarisering.
President Sauli Niinistö ägnade en stor del av sitt nyårstal åt att lufta sin växande oro för hur vi i Finland bemöter varandra. Han anser att vårt sätt att diskutera har förändrats på kort tid och att strävan efter att nå samförstånd vid oenighet fått stå tillbaka alltmer.
I stället har, anser presidenten, en ”vi mot dom”-attityd vunnit mark:
”När det inte längre finns en vilja att föra en äkta dialog, ökar mängden missförstånd. När intresset för information är av betydelse bara då den tjänar ens egen agenda, skapas det utrymme för halvsanningar, även lögner”.
Presidenten talar förstås diplomatiskt i allmänna ordalag, men det finns ett exempel som är som klippt och skuret för att illustrera det ovannämnda. Riksdagledamoten Mats Löfström, som verkar ha gjort en hederssak av att aldrig låta populistiska uttalanden om Åland stå oemotsagda, har gång på gång de senaste åren fått korrigera uppgifter som Sannfinländarna för fram som fakta.
Senast i december hävdade partiet att Åland skulle vara skuldfritt och därmed i en bättre ekonomisk situation än övriga landet. Med det som argument ansåg Sannfinländarna att regeringen borde sänka grundfinansieringen till Åland – något som lyckligtvis inte fick gehör hos övriga partier.
Ett annat huvudtema i presidentens nyårstal är det nya fenomen som märks inom inrikespolitiken. Sauli Niinistö konstaterar att ingen regering i Finland suttit mandatperioden ut under detta årtusende – genomsnittet ligger på under två och ett halvt år. Han väljer, i motsats till många andra, att inte beskriva det hela som politisk turbulens, utan påpekar att de regeringar som avgått i regel snabbt följts av nya, med liknande program och sammansättningar. Han påminner, säkert som en passning till att Finland har haft hela åtta statsministrar sedan 2003, om att regeringen fattar beslut tillsammans och därför också bär ett gemensamt ansvar:
”Arbetsro behövs också i politiken. Politiskt drama uppstår snabbt, politiska resultat tar tid”.
Det senare har vi fått erfara även på Åland. Talman Roger Nordlund (C) lyfter i sitt nyårstal behovet av breda politiska majoriteter i större och mera övergripande beslut ”för att vi ska kunna undvika tidsödande och kostsam ryckighet i det politiska arbetet”. Som två exempel på att detta är gångbart nämner Roger Nordlund arbetet med förnyelsen av självstyrelsesystemet och Utvecklings- och hållbarhetsagendan. Man får hoppas att stafettpinnen i för Åland viktiga frågor framöver kan överlämnas i stället för att kastas på marken när en ny landskapsregering tar vid.
Förståelse behöver inte betyda samstämmighet, säger presidenten. Det är tillåtet att tvista om frågor, ja Sauli Niinistö rekommenderar det till och med. Men helt klart skulle den allmänna debatten, de politiska besluten och sist och slutligen hela samhället gagnas om fler fokuserade på att lobba för sin sak och bygga starka argument i stället för att klanka ned på eller dumförklara andra. Det sistnämnda är inte särskilt konstruktivt i längden, varken inom politiken eller i kommentarfälten på internet.
Annika Kullman