När den nya medieavgiften, eller medieskatten om man så vill, debatterades i lagtinget i onsdags skenade debatten åt alla möjliga håll. I ämnets grundfråga bråkades det om skattefinansiering eller om att ta radiopengarna från budgeten var det bästa alternativet mot bakgrunden att man vill minska det potentiella hotet i att politiker skär ned på public service.
Det är förvisso en viktig debatt, men även den mindre insatte kan konstatera att varken landskapsregeringen (LR) eller oppositionen kom med förslag som eliminerar risken att nästa landskapsregering med beslut av sina partier i lagtinget snabbt och enkelt kan underminera Ålands radio och tv:s (ÅRTV) verksamhet. Oppositionen ligger de facto bättre till, då de partierna föreslog en kvalificerad majoritet för att ta ett sådant beslut medan regeringsblocket nöjer sig med en enkel dito.
Debattens mest upphettade sekvenser kom när, i tur och ordning, Sara Kemetter (S), Harry Jansson (C) och Tony Wikström (S) inte kunde hålla valfebern utanför plenisalen. De angrep alla den liberala lagtingskandidaten Jannik Svenssons förslag att skrota åländsk public service, och ifrågasatte om han kunde stå kvar på Liberalernas lista.
Frågan kan förstås diskuteras, hur långt från partilinjen kan en kandidat vara innan det blir ett trovärdighetsproblem? Å andra sidan är det på Åland knappast en nyhet att sådana utsvävningar inte är ovanliga. Socialdemokraten Carina Aaltonen väckte stor uppmärksamhet när hon bröt regeringsenigheten i fråga om Gripöbron, och Harry Jansson gick emot sina partikamrater i just frågan om medieavgiften när han avstod från att rösta då samtliga andra centerpartister röstade med oppositionen.
Men det som verkligen kan ifrågasättas är att rutinerade lagtingsledamöter för fram anklagelser mot en kandidat som inte har en plats i lagtinget och därmed inte kan försvara sig.
Den tredje märkligheten bestod i den närmast totala beröringsskräck som lagtingsledamöterna visar inför att över huvud taget styra vad ÅRTV ska göra med de dryga två miljoner som tilldelas bolaget varje år. Mantrat om att politiker inte ska styra innehållet i ÅRTV:s journalistik, en princip som naturligtvis är absolut rätt och nödvändig, har gjort att man över huvud taget inte vågar diskutera de krav på vad man vill ha ut av skattepengarna som lika absolut måste följa med en varsam hantering av ålänningarnas pengar.
Utan att styra det journalistiska arbetet kan faktiskt lagtinget, i uppdraget man ger landskapsradion, bestämma vilka områden som ska prioriteras, nedprioriteras och vilka ÅRTV helt ska lämna därhän. Det är en definition som är lika viktig att göra, som den borde vara självklar.
Det är inte att politisera ÅRTV:s verksamhet och utbud att bestämma vad det landskapsägda bolaget ska syssla med, var ramarna finns. Det är normalt, det görs för alla public service-bolag i världen. Ta Sveriges radio och Sveriges television som exempel. Den koncession de bolagen har reglerar hur de får arbeta på mediemarknaden. Där finns också en debatt om hur mycket public service får breda ut sig gentemot andra medieaktörer, och så sent som i våras snävade den svenska regeringen åt de ramarna. Politisk styrning av innehållet? Knappast.
Den fjärde märkligheten i debatten, och för tydlighetens och transparensens skull ska påpekas att här skriver undertecknad till viss del i egen sak, är det misstänkliggörandet av de båda lokaltidningarna som flera lagtingsledamöter gjort sig skyldiga till i debatten under året och i onsdags.
I deras framhållande av public service betydelse för nyhetsrapporteringen framhålls ständigt att ÅRTV står oberoende från kommersiell- och ägarstyrning. Man menar att ägarkoncentrationen av de båda tidningarna är ett problem och insinuerar en påverkan av Ålandstidningens och Nya Ålands innehåll från ägare och annonsörer.
Det är trams.
Liksom ÅRTV följer båda tidningarna de journalistregler som journalistförbundet och tidningsföretagen gemensamt tagit fram. Liknande regler finns också i Sverige. De tre första punkterna i dessa regler lyder:
1. Journalister är i första hand ansvariga inför sina läsare, lyssnare och tittare. Dessa har rätt att få veta vad som händer i samhället.
2. Avgöranden om innehållet i informationsförmedlingen ska fattas på journalistiska grunder. Denna beslutanderätt får inte under några omständigheter överlåtas till någon utanför redaktionen.
3. Journalister har rätt och skyldighet att avvisa påtryckningar eller löften som syftar till att styra, förhindra eller begränsa informationsförmedlingen.
Ingen av de åländska redaktionerna har under de senaste 25 åren fällts för brott mot någon av dessa regler. Däremot fick en sådan situation på Ålandstidningen stor uppmärksamhet för ett antal år sedan då chefredaktör och vd stod upp mot ett påverkansförsök från den dåvarande styrelseordföranden.
Att insinuera att endast public service levererar opartisk journalistik, som Sara Kemetter i lagtingsdebatten (”På Åland betyder public service också mer, med tanke på ägarkoncentrationen hos våra lokaltidningar. Vår media är väldigt snäv. Så vi har egentligen bara en mediekanal som är opartisk”) är inte bara osant utan också riskabelt ur ett demokratiskt perspektiv.
Vi lever i en medietid där det blir allt svårare att skilja på sant och falskt, på vad som skrivs utifrån just en opartisk hållning och vad som skrivs utifrån en agenda. Att våra folkvalda då, i sin iver att försvara public service, väljer att misstänkliggöra andra seriösa medier riskerar att underminera förtroendet för dessa. Om så sker står tidningarna i ”världens medietätaste region” inför ytterligare en utmaning – vid sidan av att behöva tävla om läsare på nätet med den skattefinansierade landskapsägda radiokanalen. Det riskerar att underminera möjligheten att alls bedriva journalistisk verksamhet utanför just denna skattefinansierade public service. Och det är väl knappast politikernas vilja att det åländska medielandskapet enbart ska bestå av denna omhuldade public service?

Jonas Bladh