Få känner till att den åländska bondearmén var den armé som tog flest krigsfångar under kriget för Kumlingeslaget har blivit bara en fotnot i historien. På bilden spelas Robert Liewendahls pjäs om Kumlingeslaget, kanske är det dags för en ny uppsättning nästa år, när 200-årsminnet av slaget firas?

VARJE ÅR ÄR historiskt och det av två orsaker. Varje nytt år händer det saker som gör att året blir historiskt och varje år kan man också fira minnet av någonting som hände för ett bestämt anta år sedan. Det kommande året, 2008, är inget undantag.

Redan nu har planeringen av hur 200-årsminnet av Finska kriget ska firas kommit lång. Firandet kommer att fortsätta 2009. Om det kan man läs mycket i senaste nummer av Skärgård som Åbo Akademi ger ut.

MÅNGA JUBILEER kan kännas krystade och oengagerade. Framlyftandet av Finska kriget känns inte om ett sådant jubileum, det känns tvärtom. Som ett angeläget ämne för det är väldigt många människor idag som har väldigt dimmiga begrepp om vad som hände 1808-09 och vad händelserna hade för konsekvenser.

I Sverige lyfter man fram jubileet som året då riket sprängdes och det är intressant. Många svenskar vet väldigt lite om "den östra rikshalvan" och många har en något skamsen attityd. Man ser på historien med moderna glasögon och tycker att det är "skämmigt" att Sverige varit en kolonialmakt. Men då glömmer man att alla länder i alla tider har haft ambitionen att vidga sina gränser och territorier, hela Europas äldre historia handlar om den ambitionen. Naturligtvis tänkte de svenska kungarna på samma vis som övriga europeiska kungar.

Att skämmas retroaktivt är en dålig idé. En mycket bättre idé är det att ta reda på hur det egentligen var för 200 år sedan. Det ska nog jubileumsåret lyckas med att lyfta fram.

I FINLAND HAR de nu aktualiserade åren hamnat i skymundan av andra skäl. Inställningen till 1808-09 var mycket kluven bland äldre historieskrivare. Skulle man lyfta fram de realpolitiska fördelarna med att bli en del av Ryssland och glömma bort att stora delar av landets bildade överklass svek sina gamla lojaliteter? Skulle man kanske se händelserna som starten för Finlands utveckling mot självständighet?

Svaren på frågorna skiftar och i de moderna historieböckerna för skolan är "rikets sprängning" ingen stor händelse. Kanske för att man i Finland, även här av koloniala skäl, vill glömma att Finland under mer än 600 år var en del av det svenska riket. Inte en koloni utan en likvärdig rikshalva.

Faktum är att Finlands ledande herrar - jo, det var män som agerade - 1808 valde att gå från en herre till en annan, på vinst och förlust. I fråga om det kan jubileumsåret förhoppningsvis lysa upp några dunkla vrår i närhistorien.

FÖR ÅLANDS DEL är händelserna 1808-09 intressanta. Den åländska befolkningen ville på inga villkor bli ryska undersåtar och därför beväpnade sig bönder och skärgårdsbor för att kämpa emot den ryska invasionen.

Få känner till att den åländska bondearmén var den armé som tog flest krigsfångar under kriget för Kumlingeslaget har blivit bara en fotnot i historien. Länge tog det också innan Kumlingeborna fick resa minnesstenen på Fälberget. 1908 ville man resa stenen till hundraårsminnet men de ryska myndigheterna sade nej. Först tolv år senare, 1920, kom stenen på plats.

Ur identitetssynpunkt är det åländska agerandet intressant. Det fanns en klar tudelning av opinionen 18008. Den överväldigande majoriteten av folket kunde inte tänka sig annan herre än Sverige och en minoritet bestående av ett tunt bildat skikt, präster, tjänstemän och det fåtal adelsfamiljer som fanns, hade nåtts av budskapet att Ryssland skulle vara mycket bättre för karriärmöjligheternas skull.

Om man flyttar den historiska klocka framåt till tidigt 1900-tal så kan man se liknande grupperingar i fråga om återföreningstanken.

Låt oss hoppas att 2008 blir ett upplysningens år i fråga om händelser i det förflutna.

Vi står inför den sjätte massdöden av arter på jorden. En skrämmande stor mängd stora däggdjur har redan gått under.
Men värst konsekvenser får den accelererande insektsdöden.

Trots varningar om en ekonomisk nedgång pekar de flesta indikatorer fortfarande uppåt. Alla spår leder till ränteläget.

Regeringsbasen är satt. Nu återstår bara politiken och regeringsprogrammet. Men de stora sakpolitiska frågorna söker ännu sitt svar.

Fästningsområdet i Bomarsund präglar fortfarande det åländska samhället. Det som utspelade sig i Bomarsund för över 160 år sedan har satt en stark prägel på dagens Åland. Men det har även givit oss möjligheter.

Entreprenörskap är beroende av både kapital och riskvilja. När bägge finns kan det uppstå något fantastiskt.

Fördelarna med nya arbetstider för lagtinget överväger nackdelarna.

Ett budgetunderskott om 10 miljoner euro och många kurvor som pekar nedåt i den åländska ekonomin. Hur ska nästa finansminister infria Centerns löften om mer pengar till kommunerna?

Nu står det klart att tolv anställda vid Åland Post misstänks för brott. Är det bara det aktuella fallet som irriterat Tullen eller finns det annat smolk i bägaren?

Nu snurrar politikkarusellen snabbt. Som utomstående betraktare får man hålla i sig för brinnkära livet för att hänga med i svängarna. Men även berörda politiker lär nog börja känna sig lite vindpinade vid det här laget.

Den tillträdande landskapsregeringen är i den föga avundsvärda situationen att vara tvungen att välja mellan att uppfylla sina vallöften eller att använda miljontals euro på ingenting.

Landskapsregeringens budget för 2020 är en budget som i stort är en fortsättning på redan tidigare satsningar. Däremot bjuder den upp till dans när det gäller hantering av Paf-medel och inte minst det fortsatta underskottet.

Det kan kännas som att det bara blir mörkare och mörkare, men det finns hopp. Våra ungdomar kräver det.

Med Ålands framtid tynar även den politiska visionen om ett självständigt Åland bort. Det borde alla sörja, oberoende av ståndpunkt i sakfrågan.

Fler ledare