Få känner till att den åländska bondearmén var den armé som tog flest krigsfångar under kriget för Kumlingeslaget har blivit bara en fotnot i historien. På bilden spelas Robert Liewendahls pjäs om Kumlingeslaget, kanske är det dags för en ny uppsättning nästa år, när 200-årsminnet av slaget firas?

VARJE ÅR ÄR historiskt och det av två orsaker. Varje nytt år händer det saker som gör att året blir historiskt och varje år kan man också fira minnet av någonting som hände för ett bestämt anta år sedan. Det kommande året, 2008, är inget undantag.

Redan nu har planeringen av hur 200-årsminnet av Finska kriget ska firas kommit lång. Firandet kommer att fortsätta 2009. Om det kan man läs mycket i senaste nummer av Skärgård som Åbo Akademi ger ut.

MÅNGA JUBILEER kan kännas krystade och oengagerade. Framlyftandet av Finska kriget känns inte om ett sådant jubileum, det känns tvärtom. Som ett angeläget ämne för det är väldigt många människor idag som har väldigt dimmiga begrepp om vad som hände 1808-09 och vad händelserna hade för konsekvenser.

I Sverige lyfter man fram jubileet som året då riket sprängdes och det är intressant. Många svenskar vet väldigt lite om "den östra rikshalvan" och många har en något skamsen attityd. Man ser på historien med moderna glasögon och tycker att det är "skämmigt" att Sverige varit en kolonialmakt. Men då glömmer man att alla länder i alla tider har haft ambitionen att vidga sina gränser och territorier, hela Europas äldre historia handlar om den ambitionen. Naturligtvis tänkte de svenska kungarna på samma vis som övriga europeiska kungar.

Att skämmas retroaktivt är en dålig idé. En mycket bättre idé är det att ta reda på hur det egentligen var för 200 år sedan. Det ska nog jubileumsåret lyckas med att lyfta fram.

I FINLAND HAR de nu aktualiserade åren hamnat i skymundan av andra skäl. Inställningen till 1808-09 var mycket kluven bland äldre historieskrivare. Skulle man lyfta fram de realpolitiska fördelarna med att bli en del av Ryssland och glömma bort att stora delar av landets bildade överklass svek sina gamla lojaliteter? Skulle man kanske se händelserna som starten för Finlands utveckling mot självständighet?

Svaren på frågorna skiftar och i de moderna historieböckerna för skolan är "rikets sprängning" ingen stor händelse. Kanske för att man i Finland, även här av koloniala skäl, vill glömma att Finland under mer än 600 år var en del av det svenska riket. Inte en koloni utan en likvärdig rikshalva.

Faktum är att Finlands ledande herrar - jo, det var män som agerade - 1808 valde att gå från en herre till en annan, på vinst och förlust. I fråga om det kan jubileumsåret förhoppningsvis lysa upp några dunkla vrår i närhistorien.

FÖR ÅLANDS DEL är händelserna 1808-09 intressanta. Den åländska befolkningen ville på inga villkor bli ryska undersåtar och därför beväpnade sig bönder och skärgårdsbor för att kämpa emot den ryska invasionen.

Få känner till att den åländska bondearmén var den armé som tog flest krigsfångar under kriget för Kumlingeslaget har blivit bara en fotnot i historien. Länge tog det också innan Kumlingeborna fick resa minnesstenen på Fälberget. 1908 ville man resa stenen till hundraårsminnet men de ryska myndigheterna sade nej. Först tolv år senare, 1920, kom stenen på plats.

Ur identitetssynpunkt är det åländska agerandet intressant. Det fanns en klar tudelning av opinionen 18008. Den överväldigande majoriteten av folket kunde inte tänka sig annan herre än Sverige och en minoritet bestående av ett tunt bildat skikt, präster, tjänstemän och det fåtal adelsfamiljer som fanns, hade nåtts av budskapet att Ryssland skulle vara mycket bättre för karriärmöjligheternas skull.

Om man flyttar den historiska klocka framåt till tidigt 1900-tal så kan man se liknande grupperingar i fråga om återföreningstanken.

Låt oss hoppas att 2008 blir ett upplysningens år i fråga om händelser i det förflutna.

Reaktionerna på branden i Notre-Dame påminner oss om byggnadsverkens betydelse för vår gemensamma självbild. Att sörja förlusten av historiska skatter är en nyttig övning i att vara människa.

Man kan konstatera att Finland nu, efter riksdagsvalet, uppvisar samma politiska profil som många andra EU-länder. Valet står mellan vänsterliberala och nationalistiska partier och i många länder är det svårt att få ihop stabila regeringar. Tänk bara på de svenska våndorna denna vinter.

Spänningen uteblev när de åländska väljarna hade sagt sitt. Som förväntat blev listan med Mats Löfström och Johan Ehn de klara vinnarna. Övriga kandidater hade inte mycket att sätta emot och valet var redan avgjort när förhandsrösterna presenterades.

Valdagen närmar sig och i morgon söndag är det dags att välja Ålands representant till den finländska riksdagen. Riksdagsledamoten kan och ska påverka den finländska politiken i en för Åland positiv riktning. Du väljer vem du tycker är bäst lämpad för uppdraget.

Den nya psykiatriutredningen kan bli en god grund för brådskande reformer.

Att sänka den högsta tillåtna hastigheten till 50 kilometer i timmen löser inte det grundläggande feltänket bakom de så kallade traktorbilarna för 15-åringar.
Remissvaren pekar på en rad andra problem.

Den pågående processen i Högsta förvaltningsdomstolen gällande Gustaf Widéns mark på Föglö visar att äganderätten inte är av primärt intresse för landskapsregeringen. Både lagstiftningen och dess uttolkning behöver förändras för att en långsiktig förvaltning av mark ska möjliggöras.

Vattnet, denna ädelåländska naturtillgång, mår inte bra. Statusen för det ekologiska läget ligger på en måttlig nivå i mellan- och ytterskärgården medan situationen i innerskärgården är otillfredsställande, enligt en ny undersökning.

Frågan om fördelningen av samfundsskatterna och tvisten mellan landskapsregeringen och Jomala kommun är mer än juridik. Mariehamn har fått andras pengar och landskapsregeringen förefaller inte vilja ta tag i problemet. Detta samtidigt som gemene Jomalabo står ensam kvar med Svarte Petter. En Svarte Petter som bär med sig en betydande risk för högre skatter.

Årets Kastelholmssamtal kretsade kring det angelägna problemet med att politiska meningsmotståndare blir allt sämre på att förstå varandra.
Synd att ingen sådan bjöds in till panelen.

Är det något som väcker debatt så är det skärgårdstrafiken. Alla har åsikter om och hur den ska läggas upp och diskussionen fastnar ofta i teknik och tekniska lösningar. Detta samtidigt som den stora frågan om den åländska skärgårdens framtid lyser med sin frånvaro.

Åland behöver omedelbart en ny, starkare och tydligare, djurskyddslag som gör det lättare att omhänderta djur som far illa och som ger ÅMHM rätt att utfärda djurhållningsförbud. Fler djur ska inte behöva dö av svält.

När förändringens vindar blåser starkt och politiska löften avlöser varandra är det viktigt att komma ihåg vad som har byggt upp vårt samhälle, nämligen sparande och företagande. Konservatismen erbjuder en syn på samhället som både bevarar det goda och samtidigt bejakar genomtänkta förändringar.

Fler ledare