Få känner till att den åländska bondearmén var den armé som tog flest krigsfångar under kriget för Kumlingeslaget har blivit bara en fotnot i historien. På bilden spelas Robert Liewendahls pjäs om Kumlingeslaget, kanske är det dags för en ny uppsättning nästa år, när 200-årsminnet av slaget firas?

VARJE ÅR ÄR historiskt och det av två orsaker. Varje nytt år händer det saker som gör att året blir historiskt och varje år kan man också fira minnet av någonting som hände för ett bestämt anta år sedan. Det kommande året, 2008, är inget undantag.

Redan nu har planeringen av hur 200-årsminnet av Finska kriget ska firas kommit lång. Firandet kommer att fortsätta 2009. Om det kan man läs mycket i senaste nummer av Skärgård som Åbo Akademi ger ut.

MÅNGA JUBILEER kan kännas krystade och oengagerade. Framlyftandet av Finska kriget känns inte om ett sådant jubileum, det känns tvärtom. Som ett angeläget ämne för det är väldigt många människor idag som har väldigt dimmiga begrepp om vad som hände 1808-09 och vad händelserna hade för konsekvenser.

I Sverige lyfter man fram jubileet som året då riket sprängdes och det är intressant. Många svenskar vet väldigt lite om "den östra rikshalvan" och många har en något skamsen attityd. Man ser på historien med moderna glasögon och tycker att det är "skämmigt" att Sverige varit en kolonialmakt. Men då glömmer man att alla länder i alla tider har haft ambitionen att vidga sina gränser och territorier, hela Europas äldre historia handlar om den ambitionen. Naturligtvis tänkte de svenska kungarna på samma vis som övriga europeiska kungar.

Att skämmas retroaktivt är en dålig idé. En mycket bättre idé är det att ta reda på hur det egentligen var för 200 år sedan. Det ska nog jubileumsåret lyckas med att lyfta fram.

I FINLAND HAR de nu aktualiserade åren hamnat i skymundan av andra skäl. Inställningen till 1808-09 var mycket kluven bland äldre historieskrivare. Skulle man lyfta fram de realpolitiska fördelarna med att bli en del av Ryssland och glömma bort att stora delar av landets bildade överklass svek sina gamla lojaliteter? Skulle man kanske se händelserna som starten för Finlands utveckling mot självständighet?

Svaren på frågorna skiftar och i de moderna historieböckerna för skolan är "rikets sprängning" ingen stor händelse. Kanske för att man i Finland, även här av koloniala skäl, vill glömma att Finland under mer än 600 år var en del av det svenska riket. Inte en koloni utan en likvärdig rikshalva.

Faktum är att Finlands ledande herrar - jo, det var män som agerade - 1808 valde att gå från en herre till en annan, på vinst och förlust. I fråga om det kan jubileumsåret förhoppningsvis lysa upp några dunkla vrår i närhistorien.

FÖR ÅLANDS DEL är händelserna 1808-09 intressanta. Den åländska befolkningen ville på inga villkor bli ryska undersåtar och därför beväpnade sig bönder och skärgårdsbor för att kämpa emot den ryska invasionen.

Få känner till att den åländska bondearmén var den armé som tog flest krigsfångar under kriget för Kumlingeslaget har blivit bara en fotnot i historien. Länge tog det också innan Kumlingeborna fick resa minnesstenen på Fälberget. 1908 ville man resa stenen till hundraårsminnet men de ryska myndigheterna sade nej. Först tolv år senare, 1920, kom stenen på plats.

Ur identitetssynpunkt är det åländska agerandet intressant. Det fanns en klar tudelning av opinionen 18008. Den överväldigande majoriteten av folket kunde inte tänka sig annan herre än Sverige och en minoritet bestående av ett tunt bildat skikt, präster, tjänstemän och det fåtal adelsfamiljer som fanns, hade nåtts av budskapet att Ryssland skulle vara mycket bättre för karriärmöjligheternas skull.

Om man flyttar den historiska klocka framåt till tidigt 1900-tal så kan man se liknande grupperingar i fråga om återföreningstanken.

Låt oss hoppas att 2008 blir ett upplysningens år i fråga om händelser i det förflutna.

Utvecklingen av den åländska självstyrelsen haltar betänkligt. Från att ha varit en modern folkrättslig lösning framstår den åländska autonomin numera som förvaltningsmodell snarare än en lösning för autonomier. Åland har blivit omsprunget och våra systeröar i Nordatlanten har i dag en mer omfattande autonomi än Åland. Det är dags för samtliga åländska partier att ta nästa steg.

Det senaste storbråket i åländsk politik handlar om huruvida en förvaltningschef i landskapsregeringen ska tillsättas på politiska grunder eller utifrån en tjänstemannabedömning av meriter. Men problemet bottnar snarare i feghet att låta självstyrelsen kosta.

Diskussionen om kommunernas servicenivå måste föras på allvar, för snart räcker inte osthyveln till.

Allt fler offentligt ägda bolag agerar lönedrivande på Åland. Det är fel. Landskapsregeringen måste se över vilken lönepolitik det offentliga ska bedriva.

SAS senaste reklamfilm: Om konsten att ha rätt och samtidigt göra helt fel.

Bert Häggblom (Ob) löste krisen för regeringskonstellationen när han på fredagseftermiddagen meddelade att han inte står till förfogande som talman. Men beskedet gav genast nya problem för såväl landskapsregeringen (LR) som Obunden samling.

Oavsett politisk sammansättning. Oavsett politiker. Gapet mellan ålänningen och det politiska etablissemanget ökar på Åland.

Hur lantrådet Veronica Thörnroos (C) hanterar det helt rimliga ifrågasättandet av den tilltänkta talmannen Bert Häggbloms (Ob) dubbla roller är verkligen inte så bagatellartad som hon hittills gett sken av i sina svar.

En bred regeringbas innebär en stark majoritet, men också att kompromisserna blir många. Fyra partier, med stöd av Ålands framtid, som i höstas hade en mängd vallöften man ville genomföra har kokats ner till ett urkramat regeringsprogram med få tydliga mål.

Att neka en kommunpolitiker plats i skolnämnden för att denne hemundervisar sina barn är ett ogenomtänkt beslut.

Är de brutna löftenas tid förbi? Lantrådet Veronica Thörnroos (C) möte med statsminister Sanna Marin (SDP) väcker förhoppningar. De politiska löften som tidigare givits gäller. Det var statsministerns besked vid mötet med lantrådet.

Kameraövervakning är etiskt svårhanterlig även i privata händer.

Rapporterna avlöser varandra men budskapet består – Åland har utmaningar på många håll.

Fler ledare