Få känner till att den åländska bondearmén var den armé som tog flest krigsfångar under kriget för Kumlingeslaget har blivit bara en fotnot i historien. På bilden spelas Robert Liewendahls pjäs om Kumlingeslaget, kanske är det dags för en ny uppsättning nästa år, när 200-årsminnet av slaget firas?

VARJE ÅR ÄR historiskt och det av två orsaker. Varje nytt år händer det saker som gör att året blir historiskt och varje år kan man också fira minnet av någonting som hände för ett bestämt anta år sedan. Det kommande året, 2008, är inget undantag.

Redan nu har planeringen av hur 200-årsminnet av Finska kriget ska firas kommit lång. Firandet kommer att fortsätta 2009. Om det kan man läs mycket i senaste nummer av Skärgård som Åbo Akademi ger ut.

MÅNGA JUBILEER kan kännas krystade och oengagerade. Framlyftandet av Finska kriget känns inte om ett sådant jubileum, det känns tvärtom. Som ett angeläget ämne för det är väldigt många människor idag som har väldigt dimmiga begrepp om vad som hände 1808-09 och vad händelserna hade för konsekvenser.

I Sverige lyfter man fram jubileet som året då riket sprängdes och det är intressant. Många svenskar vet väldigt lite om "den östra rikshalvan" och många har en något skamsen attityd. Man ser på historien med moderna glasögon och tycker att det är "skämmigt" att Sverige varit en kolonialmakt. Men då glömmer man att alla länder i alla tider har haft ambitionen att vidga sina gränser och territorier, hela Europas äldre historia handlar om den ambitionen. Naturligtvis tänkte de svenska kungarna på samma vis som övriga europeiska kungar.

Att skämmas retroaktivt är en dålig idé. En mycket bättre idé är det att ta reda på hur det egentligen var för 200 år sedan. Det ska nog jubileumsåret lyckas med att lyfta fram.

I FINLAND HAR de nu aktualiserade åren hamnat i skymundan av andra skäl. Inställningen till 1808-09 var mycket kluven bland äldre historieskrivare. Skulle man lyfta fram de realpolitiska fördelarna med att bli en del av Ryssland och glömma bort att stora delar av landets bildade överklass svek sina gamla lojaliteter? Skulle man kanske se händelserna som starten för Finlands utveckling mot självständighet?

Svaren på frågorna skiftar och i de moderna historieböckerna för skolan är "rikets sprängning" ingen stor händelse. Kanske för att man i Finland, även här av koloniala skäl, vill glömma att Finland under mer än 600 år var en del av det svenska riket. Inte en koloni utan en likvärdig rikshalva.

Faktum är att Finlands ledande herrar - jo, det var män som agerade - 1808 valde att gå från en herre till en annan, på vinst och förlust. I fråga om det kan jubileumsåret förhoppningsvis lysa upp några dunkla vrår i närhistorien.

FÖR ÅLANDS DEL är händelserna 1808-09 intressanta. Den åländska befolkningen ville på inga villkor bli ryska undersåtar och därför beväpnade sig bönder och skärgårdsbor för att kämpa emot den ryska invasionen.

Få känner till att den åländska bondearmén var den armé som tog flest krigsfångar under kriget för Kumlingeslaget har blivit bara en fotnot i historien. Länge tog det också innan Kumlingeborna fick resa minnesstenen på Fälberget. 1908 ville man resa stenen till hundraårsminnet men de ryska myndigheterna sade nej. Först tolv år senare, 1920, kom stenen på plats.

Ur identitetssynpunkt är det åländska agerandet intressant. Det fanns en klar tudelning av opinionen 18008. Den överväldigande majoriteten av folket kunde inte tänka sig annan herre än Sverige och en minoritet bestående av ett tunt bildat skikt, präster, tjänstemän och det fåtal adelsfamiljer som fanns, hade nåtts av budskapet att Ryssland skulle vara mycket bättre för karriärmöjligheternas skull.

Om man flyttar den historiska klocka framåt till tidigt 1900-tal så kan man se liknande grupperingar i fråga om återföreningstanken.

Låt oss hoppas att 2008 blir ett upplysningens år i fråga om händelser i det förflutna.

Det är bra att åländska företag är intressanta för investerare utanför landskapet. Hela tanken på åländska företag som en speciellt skyddsvärd grupp är både missvisande och skadlig. Affärer mellan frivilliga parter ger positiva effektiver för alla inblandade.

Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Idag: Birgitta Eriksson, managementkonsult.

Det är inte rimligt om förhandlingarna kring skapandet av en gemensam räddningsmyndighet än en gång faller samman. Troligen bär bägge parter skuld i den uppkomna konflikten. Samtidigt är de senaste motiveringarna för avslag från Rål sällsynt småaktiga. Det är dags att svälja stoltheten och ro ett frivilligt avtal i hamn, annars riskerar vi ännu ett försök till landskapstvång.

Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. I dag: Kent Danielsson

I torsdags dömdes en man till fängelse för det nya svenska brottet oaktsam våldtäkt. Det var första gången den nya samtyckeslagen prövades i Högsta domstolen.
Det är hög tid att Finland också inför samtyckeskravet i sin lagstiftning.

Att köpa matvaror från Åland och närområdet är ett gott val, både för resiliensens skull och för att närhet bygger förtroende. De produktmärkningar som finns ger inte tillräcklig information om produkternas egenskaper och har dessutom ofta politiska syften.

Kontanterna håller på att fasas ut ur samhällsekonomin. Inte på grund av ett demokratiskt politiskt beslut, utan på grund av digitalisering.
Frågan förtjänar en rejäl diskussion.

Den här veckan, den 11 juli för att vara exakt, har 300 år förflutit sedan den ryske tsaren Peter I lät sin nya galärflotta hemsöka östra Sveriges skärgårdar och börja brandskatta hela kusten från Gävle till Norrköping. Resultatet blev stor förödelse, människor ställdes på bar backe och lämnades att klara sig bäst de kunde.

Att utrota arter som anses invasiva eller annars oönskade är sällan en bra idé. Det finns alltid konsekvenser som man från början inte kunde överblicka. Bättre är att låta naturen ha sin gilla gång så alla arter kan anpassa sig i takt med utvecklingen.

Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. I dag: Rosita Broström.

Så var vi där igen. En finländsk regering som återigen nedprioriterar den åländska självstyrelsen. Denna gång i strid med gällande lagstiftning till förmån för EU-praxis. Självstyrelsen fortsätter väga lätt när finländska ministrar agerar.

Under sommaren bjuder ledarsidan in en rad skribenter från olika delar av samhället för att ge nya perspektiv på debatten. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. I dag: Jan-Mikael von Schantz

Den åländska befolkningsstrukturen är en utmaning som måste tas på allvar. Vi får en allt högre medelålder och antalet pensionärer ökar. Det gör att Åland måste bli bättre på att locka till in- och återflyttning.

Fler ledare