”Årets svensk”, som sedan 14 år tillbaka utses av tidskriften Fokus, är en person som har visat prov på ”självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade”.
Mottagarna av utmärkelsen är därmed – just därför att deras budskap av många upplevs som obekväma – oftast väl värda att lyssna till. Årets mottagare, den tidigare rektorn för Sjumilaskolans högstadium i Göteborg, Hamid Zafar, är inget undantag.
När han tillträdde som rektor vid Sjumilaskolan 2015 befann sig verksamheten där i kris. Färre än var tredje elev gick ut årskurs nio med godkända betyg i alla ämnen, och slagsmål och vandalism var vardag. Många av lärarna var rädda för att gå till jobbet.
Men tre år senare, vid skolavslutningen i våras, var 74 procent av avgångsklassen (nyanlända elever undantagna) behöriga för vidare gymnasiestudier.
Det är en vändning av rang, och att Hamid Zafars framgångsrecept nu får en större spridning är därför välkommet.
I flera intervjuer lyfter Hamid Zafar efter utmärkelsen fram att resultatförbättringen uppnåddes genom gemensamma ansträngningar från lärarkollegiet. Och kompetenta lärare som samarbetar är förstås en förutsättning i varje skola värd namnet.
Men mer intressant i sammanhanget är de två, i dagens skolvärld inte okontroversiella, fokusområden som han som nybliven rektor slog fast 2015: ordning och reda, samt höga krav på alla elever.
Att det, särskilt vid Sjumilaskolan, inte var någon självklar prioritering framgår av hur han i Svenska Dagbladet i lördags sammanfattar den alltjämt förhärskande attityden till särskilt skolor i invandrartäta områden:
”Den präglas av ängslighet och osäkerhet. En ganska ofta missriktad välvilja och relativt låga förväntningar”.
Få saker vore därför viktigare för Sverige än ett omfattande genomslag för de beprövade teorier som Hamid Zafar talar sig varm för.
För det första spelar den svenska skolan en svåröverskattad roll i landets integrationsutmaningar. Och för framgång där krävs lärare som inte ställer lägre krav på uppförande enbart för att eleverna kommer från studieovana hem eller har föräldrar som är födda i andra länder.
För det andra är ordningsproblem i dagens skola knappast ett fenomen isolerat till segregerade områden. Att Sverige fortsätter att tappa i internationella skolrankingar har förvisso fler orsaker än stöket i klassrummen. Men läroplanernas innehåll och andelen behöriga lärare spelar trots allt mindre roll på de håll där den grundläggande studieron lyser med sin frånvaro.
Åländska elever och lärare kan skatta sig lyckliga att de problem som har blivit vardag för många svenskar fortsättningsvis är ovanligt förekommande i landskapet.
Men det är samtidigt knappast möjligt att hitta en erfaren åländsk lärare som anser att ordningen i klassrummen, eller respekten för lärarens roll, har förbättrats under de senaste årtiondena.
Desto fler känner troligtvis igen sig i Hamid Zafars ord om att skolan allt mer ”betraktas mer som en lekstuga än som en vördad bildningsinstitution”.
Det är ett problem som, liksom i andra delar av Norden, bottnar främst i förändrade attityder hos såväl elever som föräldrar – och därmed är något som nya skrivningar i den kommande åländska grundskolelagen svårligen råder bot på.
Men problemen har samtidigt förvärrats av en tilltagande oklarhet kring vad en enskild lärare egentligen får göra för att säkerställa att skötsamma elever får studera i ro.
Här krävs knappast någon lagändring. Redan klarare besked från skolledningarna kring exempelvis när en elev som stör sina klasskamrater måste lämna klassrummet kan förbättra situationen på flera håll.
Att frågan om ordning i skolan präglas av ängslighet på Åland och i vårt närområde är inte förvånande mot bakgrund av vad de mest inflytelserika pedagogerna har skrivit sedan 1960-talet.
Lärarens tidigare auktoritära roll har av dem, delvis med rätta, avfärdats som förlegad, och det tidigare allmänt omfamnade kravet på studiero har kommit att förknippas med konservativa åsikter.
Något ligger det i det, men som Hamid Zafar konstaterar kan önskemålet i dag, när pendeln har svängt, lika mycket ses som en fråga om likabehandling.
De som drabbas värst av stök i klassrummen är nämligen, såväl i Biskopsgården som på Åland, de elever som har det svårast utanför skolan.

Robert Vickström