Det har varit helt accepterat att ursprungsbefolkningen i norr benämns lappar, att det handlar om en lappländsk befolkning. Men så är det inte längre. Vid en rättegång i Umeå gällande jakträttigheter hävdade åklagaren att man inte fick använda ordet lapp utan att förklara varför ordet användes. De är så att man nästan inte tror varken ögon eller öron, att lapp är ett nedsättande ord och att same är det enda korrekta. Hur blev det så?
De som är inblandade i målet anser att ”lapp” är ett nedsättande ord som används för att förringa urbefolkningen. Men här handlar det nog mer om modetrender och politisk korrekthet än vaktslående om mänskliga rättigheter.
 
Ska man börja förbjuda ordet lapp så få får man ändra hundratals ortnamn, hitta nya namn för fåglar, djur och växter eftersom leden ”lapp” ingår i mängder av namn. Och gamle Linné och hans klassiska beskrivning av sin lappländska resa får man ju lov att döpa om. För att bara ta några exempel.
Och sätter man igång en sådan transformering så blir det ju en historieomskrivning där man rensar ut det specifikt lappländska. Ett obestridligt faktum är ju att orden vi använt och använder berättar om rådande kultur.
Ordet lapp är av finskugriskt ursprung liksom hela den lappländska befolkningen som bor i fyra olika länder runt polcirkeln. Finland har inte haft samma debatt om att förbjuda och utrota ordet lapp, kanske för att man har haft en liknande debatt om ordet ”finne” som benämning på folk som bor i Finland och talar finska. Man har rekommenderat det mer finklingande ”finländare” som ett alternativ men det har inte slagit igenom på bred front. Alldeles nylig deklarerade författaren Jörn Donner att han ser sig som en finne som talar svenska i stället för en finlandssvensk. Nationalskalden Runeberg kallade sig också finne.
På något konstigt vis förs lapp-debatten i en konstig ordning.
För i botten ligger ju frågan om att Sveriges lappar/samer anser sig vara illa behandlade av staten sedan länge. Och läser man på om historien för de nordliga landsändarna så ligger det en hel del i det. Sverige har sedan 1600-talet behandlat de lappländska områdena som koloniseringsmark där staten har hävdat sin äganderätt trots att den lappländska befolkningen levat och bott här mycket längre och nyttjat markerna. Den orättvisan kan man inte utplåna bara genom att börja benämna saker annorlunda. Problemet ligger inte i språket utan i attityden.
De som ser ner på lappar idag kommer att fortsätta med det även om man kallar dem samer eftersom attitydförändringar tar lång tid.
 
Det finns inte heller någon stor enighet om vem som är same idag. En del av befolkningen har valt att byta språk och kultur och valt att bli norrmän, svenskar, finnar eller ryssar. Det samiska finns bara kvar i namn och vissa sedvänjor. Andra delar av befolkningen har gått motsatt väg, engagerar sig i samiska föreningar och i sametinget och försöker få de yngre att engagera sig i traditioner. Men tyvärr är det en allmän trend att lokala seder, dialekter och dräkter går mot svårare tider, likriktningstrenden är stark. Om debatten om ordet lapp kan förändra det är högst osäkert.
Kanske går vi mot ett Europa där vi överger gamla historiska namn på folkslag och gör allesamman till EU-medborgare. Det är ändå ett ord som inte kan uppfattas negativt.
Utom av alla som avskyr EU, förstås.

Benita Mattsson-Eklund