I dag invigs det nya lagtingsåret i den nyrenoverade lagtingsbyggnaden. Extra festlig blir inramningen av att president Sauli Niinistö finns på plats för att formellt öppna lagtinget.

Det blir ett blixtbesök – programmet har enligt uppgift bantats i sista stund.
Superpuman landar nu med presidenten en kort stund innan han klockan 14.00 ska hålla sitt tal i lagtinget.
Därefter blir det en snabb överläggning med företrädare för landskapet och en diskussion på stadsbiblioteket. Kanske har något annat med stora bokstäver dykt upp i presidentens kalender, men han har ändå valt att inte ställa in Ålandsbesöket, vilket hedrar honom.
Förmodligen har han sett det som viktigt att hålla sig till traditionen att en president en gång under mandatperioden ska finnas på plats på Åland vid lagtingets öppnande. Det här är Sauli Niinistös sista chans; i vår börjar en ny period.
Det faller sig säkert naturligt att presidenten i sitt tal gör en allmän lägesbeskrivning.
Det händer mycket i omvärlden, inte minst i Östersjön där två stora militära övningar hållits och där det ryska testandet bara fortsätter. Det ska därför även bli intressant att se om presidenten berör Ålands situation i anslutning till det här.
Som känt har det i kolumner och rapportering på den finländska sidan raljerats rejält kring Ålands status och påstådda blåögdhet.
I själva verket har det officiella Åland under allt från rysk-svenska fredsövningar till ryska fartygsbesök haft en lika tydlig som realistisk linje, och ofta anslutit sig till den kyliga hållning som exempelvis försvarsministeriet intagit. Inget av det här har dock passat speciellt väl in i den bild vissa velat teckna.
Kommer presidenten att balansera upp det här?
Kanske rentav ge den självstyrelsepolitiska ledningen ett erkännande för att man förmår se klart och pragmatiskt i dessa frågor trots att man samtidigt har en demilitarisering att tänka på?
För den goda sakens skull kommer troligen presidenten också att notera att något kring den pågående revisionen av självstyrelselagen och att det är viktigt att komma i mål.
Det skulle dock överraska om han gör en Ahtisaari, som under sitt öppningstal i lagtinget på nittiotalet tydligt markerade var skåpet ska stå i den självstyrelsepolitiska diskussionen;i dåvarande fall var det självständighet som ålänningarna skulle glömma.
Niinistö går dock nu in i en valrörelse och det skulle därför förvåna om han på samma tydliga sätt sätter ned foten, exempelvis gällande skattebehörigheten eller någon annan självstyrelsepolitisk fråga som nu är brännande och aktuell.
Något politiskt sprängstoff ska man därför kanske inte räkna med när presidenten kliver upp i talarstolen i plenisalen i dag. Men så är huvudsyftet med den här typen av ceremoniella tal knappast heller det, utan snarare att bekräfta och befästa relationer och kontinuitet. I det här fallet den särskilda roll som presidenten har i självstyrelsesystemet.
I tider som dessa när det blåser kyliga Ålandsvindar i både riksdag och regering är det alltid välkommet.

Niklas Lampi