Visst är det trist att Åland inte längre har ett aktivt bokförlag. Samarbetet mellan författare, förlag och lektör är det som utgör basen för seriös utgivning. Men PQR Kultur gör numer bara enstaka inhopp på den åländska bokmarknaden och det får man respektera. Man skulle hoppas på att någon ung och driftig person skulle se potentialen i ett åländskt förlag och försöka göra en inbrytning. Massor av jobb krävs för en etablering men den som sysslar med bokförläggande får ofta ett gensvar som gör arbetet sporrande.
I dag är åländska skrivare tvungna att antingen försöka få sina manus antagna på finlandssvenska förlag, två åländska böcker ges i höst ut på Litorale och en hos Schildts & Söderströms. Vackert så men de som inte fått in foten hos ett förlag är hänvisade till egenutgivning och det kan vara både dyrt och svårt. Inte minst hjälp med text- och manusgranskning är ett måste för nya författare.
Helt klart är att den åländska bokmässan har en publik. Årets mässa var mer välbesökt än fjolårets och det är bra. Frågan är väl om Alandicas foajé är den bästa platsen för mässan. Om deltagarna är få och publiken liten så kan platsen kännas ödslig. Men man kan ju, om arrangörerna vill vara kvar där, försöka få fler utställare och medverkande.
Eftersom förlagssituationen är som den är på Åland kanske man borde bjuda in förlag utifrån och be till exempel en organisation som Svenska litteratursällskapet, som ju också har förlagsverksamhet, att medverka på Åland. Säkerligen finns det också kulturella föreningar och sammanslutningar både öster och väster om Åland som kunde ha intresse av att exponera sig på den åländska bokmässan. Den är, tyvärr, inte så känd utanför landskapet eftersom den är tämligen liten.
Den lokala prägeln som mässan har är viktig, den ska vara en mötesplats för åländska bokintresserade av olika slag och kan och bör inte försöka efterlikna de stora bokmässornas upplägg.
Men förstås skulle också den åländska bokmässan kunna ha inslag av författarsamtal på scenen, intervjuer och kanske någon form av tävling för att aktivera publiken. Man kunde väl också tänka sig att bjuda in förmågor från det åländska musiklivet för att framföra musik med koppling till åländska texter. Vi har ju till exempel utmärkta Georg Kåhre-tolkare och duktiga trubadurer att inbjuda. Också det åländska teaterlivet blomstrar och skulle på ett eller annat vis kunna visa upp sig på bokmässan. Likaså kunde man arrangera någon skärmutställning på intressanta teman. Listan på ”att göra” kan bli lång.
Det är naturligtvis upp till arrangören bakom mässan att bestämma på vilken nivå ribban ska läggas. Styrelsearbetet görs på ideell nivå och det är mycket praktiskt arbete som läggs ner på förberedelserna. Men för att mässan ska utvecklas och locka nya besökare så behöver man nog föra en diskussion om profilen och förstås om kostnaderna för att genomföra förändringar. För visst skulle det vara intressant med 30 eller 40 deltagare i mässan, då blir det definitivt mer känsla och engagemang.
Men det är bra att mässan genomförs och arrangörerna har heder av det. Men som allt man tycker är bra så kan man även fundera på förbättringar.

Benita Mattsson-Eklund