De flesta tycker att det är självklart med klockor överallt och de ska givetvis gå rätt - vad ska man annars ha en klocka till? Utställningen påminner om andra tider, med en helt annan syn på klockor och på tid.

På 1500-talet mätte man tiden med solur. På natten användes ett nocturnal istället. Det kunde bestämma tiden med hjälp av stjärnorna.

Ett av de mest fascinerande uren på utställningen är en hopfällbar kombination av solur och nocturnal från Nederländerna. Det här lilla uret är bara några centimeter stort, men ändå är det fullt av dekorationer ; symboliska figurer, stjärntecken och tänkespråk.

UTSTÄLLNING: Tidens form

Plats: Nationalmuseum i Stockholm
Tema: visar ca 400 ur från 1500-talet till idag. Här finns solur, timglas, smyckeur, kronometrar, väggur, golvur, armbandsur, fickur m.m.
Tid: pågår till den 19 oktober.

In i fodral

Det mekaniska uret var långt ifrån pålitligt; det visade fel på 15 minuter per dygn - som bäst. Men på 1600-talet uppfanns pendeluret som bara missade med några sekunder per dygn. I början placerades klockorna på väggen med loden under, men loden var så tunga att klockorna kunde ramla ner. Därför började man bygga in pendeluren i fodral som stod på golvet.

I början av 1600-talet kunde de förmögna ha en klocka runt halsen eller vid byxlinningen. Uren hade olika former - de liknade allt från papegojor till blomknoppar. Ofta var de dekorerade med ädelstenar. Men på 1630-talet blev det populärt med emaljmålningar på fickur och då måste klockorna vara släta. Samtidigt som uren blev släta, blev de också runda.

På utställningen finns ett litet fickur av guld och emalj från 1700-talet som har ett rätt typiskt motiv för sin tid; små änglar leker med vita duvor och hela scenen omges av rosor.

Osynliga

Det var bara de välbeställda som hade ett eget ur. De flesta andra arbetade när det var ljust och vilade när det var mörkt. Men från mitten av 1700-talet kunde allt fler köpa egna klockor. Då hade industrialismen börjat i England och där gjorde man fickur av nya och billigare material.

I 1800-talets Wien tillverkades små ur som inte syntes. De gömdes i guldbroscher som var dekorerade med emalj. Museet visar flera sådana smyckeur, där man måste öppna ett lock för att se urtavlan.

En del klockor har rätt likgiltig formgivning, men de har använts vid omvälvande händelser. Här finns ett fickur i guld som var med på Andrées polarexpedition 1896 och ett armbandsur från Christer Fuglesangs rymdfärd 110 år senare.

Cartiers mysterier

Cartier är däremot världsberömt för sin formgivning och sin exklusiva kundkrets. Utställningen bjuder på flera av deras läckra armbandsur ; alltifrån strama herrur i Tank-modell till damur som är översållade med pärlor och diamanter.

Mysterieuren är en specialitet för Cartier - man kan inte se urverket.

Kungaparet har lånat ut flera klockor till utställningen och en av dem är designad av Torun Bülow - Hübe. Hon kände att tiden alltid jagade henne. 1962 gjorde hon ett smycke med en urtavla som man kunde spegla sig i. Där snurrade en sekundvisare. Budskapet var att ta vara på varje sekund - nuet är viktigast. Själva armbandet var öppet i sidan, så att man inte kände sig fångad av tiden.

Några år senare producerades smycket av Georg Jensen och då försvann sekundvisaren och ersattes av tim- och minutvisare. Smycket hade förvandlats till en klocka - som blev en succé. Men något av den första idén finns ännu kvar ; armbandet är öppet i sidan och den spegelblanka urtavlan saknar siffror.

 

Elva temperament och elva olika uttryckssätt möts i konstmuseets nya specialutställning Pop up 2, där medlemmar från Ålands konstförening fått fria händer att visa vad de vill.

Kulturföreningen Katrina planerar att beställa en nyskriven opera baserad på Carina Karlssons texter om 1600-talets häxprocesser på Åland.
Premiären är tänkt till 2021.

Glädjekällan är temat för årets utgåva av årsboken Sanct Olof.
– I år har vi vågat vara lite spralliga, säger redaktör Kiki Alberius-Forsman.

Svenskåländska folkmusikbandet Skrömta släpper nu sin tredje skiva ”Skrömtology”.
– Vi spelar en slags fusion mellan rock och folkmusik. Det finns säkert en massa regler för hur folkmusik egentligen ska låta – vi bryter mot dem alla, säger Robert Zetterqvist.

Två mycket ovanliga Abba-skivor hamnade härom dagen på Ålands skivbörs när en man klev in och erbjöd dem.
– Jo de här två skivorna är nog i särklass de ovanligaste och mest värdefulla skivor vi haft i butiken, säger Göran Jansson på Skivbörsen.

De tar i från knäna, Kökars nybildade teatergrupp, när de sätter upp det historiska dramat ”Kedjan”. Och trots de skavanker som ofrånkomligen vidlåder amatörteater, går de i land med projektet

Om en drygt vecka har Kökars nybildade teatergrupp premiär för sin pjäs ”Kedjan”. En historia från 1500-talets Kökar om pirater, hämnd och en mans kamp för att inte förlora sig själv.
Repetitionerna är på väg in i det intensiva finalskedet.

Folkdräktsparaden på Bolstaholms gård under lördagen drar blickarna till sig. Det är inte ofta som så många åländska folkdräkter går att skåda vid ett tillfälle.

– Man borde använda dem mer, säger May Karlsson som har vävt tyget till, och sytt, både sin och Karl-Johan Mörns dräkter.

Ålands veterantraktorklubb smög igång sitt gårdsmuseum i fjol.
Nu har man vuxit med ytterligare en utställningshall.
– Utrymmesbristen är vårt ständiga problem. Vi kunde fylla ett tredje hus, säger Tore ”Putte” Karlsson från Ålands veterantraktorklubb som står bakom museet.

I morgon släpper Marcus Boman sin fotobok ”Skaparkraft” med 60 personliga porträtt av åländska konstnärer som påverkat honom.
– Det är min hyllning till dem, säger han.

Tystnad är inte detsamma som tomhet.
– När jag dröjer i tystnaden börjar jag uppleva massor av saker, säger Henrika Lax som i sin utställning på Galleri Skarpans målat tystnad.

Efter drygt två års byggtid, 50 miljoner euro och mycken förväntan öppnar Helsingfors nya kulturcenter Amos Rex i övermorgon. För öppningsutställningen står det japanska teamLab som skapar spektakulära digitala rumsinstallationer.

På drygt ett år har Sottungabon Peter Wahlbeck blivit ett känt namn på den åländska teaterscenen. Debuten gjorde han i Robert Liewendahls Sottungapjäs ”Storm över Södö”, och förra helgen var han med i arrangerandet av en teaterhelg på Sottunga – både som skådespelare och manusförfattare.
– Jag är allätare när det kommer till teater och vill inte stänga några dörrar.