De flesta tycker att det är självklart med klockor överallt och de ska givetvis gå rätt - vad ska man annars ha en klocka till? Utställningen påminner om andra tider, med en helt annan syn på klockor och på tid.

På 1500-talet mätte man tiden med solur. På natten användes ett nocturnal istället. Det kunde bestämma tiden med hjälp av stjärnorna.

Ett av de mest fascinerande uren på utställningen är en hopfällbar kombination av solur och nocturnal från Nederländerna. Det här lilla uret är bara några centimeter stort, men ändå är det fullt av dekorationer ; symboliska figurer, stjärntecken och tänkespråk.

UTSTÄLLNING: Tidens form

Plats: Nationalmuseum i Stockholm
Tema: visar ca 400 ur från 1500-talet till idag. Här finns solur, timglas, smyckeur, kronometrar, väggur, golvur, armbandsur, fickur m.m.
Tid: pågår till den 19 oktober.

In i fodral

Det mekaniska uret var långt ifrån pålitligt; det visade fel på 15 minuter per dygn - som bäst. Men på 1600-talet uppfanns pendeluret som bara missade med några sekunder per dygn. I början placerades klockorna på väggen med loden under, men loden var så tunga att klockorna kunde ramla ner. Därför började man bygga in pendeluren i fodral som stod på golvet.

I början av 1600-talet kunde de förmögna ha en klocka runt halsen eller vid byxlinningen. Uren hade olika former - de liknade allt från papegojor till blomknoppar. Ofta var de dekorerade med ädelstenar. Men på 1630-talet blev det populärt med emaljmålningar på fickur och då måste klockorna vara släta. Samtidigt som uren blev släta, blev de också runda.

På utställningen finns ett litet fickur av guld och emalj från 1700-talet som har ett rätt typiskt motiv för sin tid; små änglar leker med vita duvor och hela scenen omges av rosor.

Osynliga

Det var bara de välbeställda som hade ett eget ur. De flesta andra arbetade när det var ljust och vilade när det var mörkt. Men från mitten av 1700-talet kunde allt fler köpa egna klockor. Då hade industrialismen börjat i England och där gjorde man fickur av nya och billigare material.

I 1800-talets Wien tillverkades små ur som inte syntes. De gömdes i guldbroscher som var dekorerade med emalj. Museet visar flera sådana smyckeur, där man måste öppna ett lock för att se urtavlan.

En del klockor har rätt likgiltig formgivning, men de har använts vid omvälvande händelser. Här finns ett fickur i guld som var med på Andrées polarexpedition 1896 och ett armbandsur från Christer Fuglesangs rymdfärd 110 år senare.

Cartiers mysterier

Cartier är däremot världsberömt för sin formgivning och sin exklusiva kundkrets. Utställningen bjuder på flera av deras läckra armbandsur ; alltifrån strama herrur i Tank-modell till damur som är översållade med pärlor och diamanter.

Mysterieuren är en specialitet för Cartier - man kan inte se urverket.

Kungaparet har lånat ut flera klockor till utställningen och en av dem är designad av Torun Bülow - Hübe. Hon kände att tiden alltid jagade henne. 1962 gjorde hon ett smycke med en urtavla som man kunde spegla sig i. Där snurrade en sekundvisare. Budskapet var att ta vara på varje sekund - nuet är viktigast. Själva armbandet var öppet i sidan, så att man inte kände sig fångad av tiden.

Några år senare producerades smycket av Georg Jensen och då försvann sekundvisaren och ersattes av tim- och minutvisare. Smycket hade förvandlats till en klocka - som blev en succé. Men något av den första idén finns ännu kvar ; armbandet är öppet i sidan och den spegelblanka urtavlan saknar siffror.

 

Den 11-15 augusti ordnas Katrina Kammarmusik med musiker från Finland, Sverige och Norge.
– Det har varit svårt att planera i år men vi har varit inställda på att genomföra festivalen till varje pris, säger Barbro Sundback, ordförande i Katrina Kammarmusik.

Tetiana Tymoshenko och Irina Bendukidze-Fisuns nya mångkulturella utställning utforskar traditionella tatueringar och kroppsmålningar från världen över.
– Det finns djupa meningar i traditionella tatueringar och det är intressant att undersöka varför folk har tatuerat sig genom historien, säger stylisten Irina Bendukidze-Fisun.

För 300 år sedan ägde Ålands enda egentliga sjöslag rum, i vattnet mellan Flisö och Granhamn i Föglö.
Det uppmärksammas i en stor utställning på Föglö bibliotek i sommar.

På Stadsbiblioteket i Mariehamn kan den som har ett uppmärksamt öga få syn på katter som strövar fritt omkring i bibliotekets olika delar. Konstnären och skulptören Ulrika Kjeldsen ställer ut nio katter skapade i stål, inspirerade av bibliotekets former.

“Frihamn” är den avslutande romanen i Leo Löthmans svit om den finska släktens resa från de finska urskogarna till de åländska hamnarna.
–  Romanen handlar mellan raderna om hur annorlunda Åland är gentemot Finland och Sverige och vad det beror på, berättar Leo Löthman.

Sonja Nordenswans senaste roman “A.Lena Persons hjärtehotell” är en blinkning till “det frigjorda sjuttiotalet”, tonårsvåndor och en surrealistisk roadtrip i Europa.
–  Man skulle kunna säga att A.Lena gör det som jag aldrig vågade göra, berättar Sonja Nordenswan.

Eckeröbördige sjömannen och redaren Leonard Johnsson kan sägas personifiera den åländska sjöfartshistorien under första dryga halvan av 1900-talet, med dess övergång från segel till ångfart.
Etnolog Conny Andersson berättar om hans liv i sin nya bok Leonards koffert.

Jakt- och fiskemuseet på Eckerö visar i sommar en fin liten utställning med målningar av Robert Hancock (1912-1993).

I morgon söndag bjuder Geta Poesi & Visa in till evenemanget ”I lä för Norrhavet” – en kulturrunda till sex platser utomhus i Geta.

Det blir ett spännande möte när Ernst Billgren och Jonas Wilén möts i konstmuseets stora sal. Båda konstnärer passar på att sträcka ut i de större formaten med nya anslående oljemålningar.

Drömska motiv från Ramsholmen, Hammarudda och Kökar dominerar Sanna Hillbergs fotoutställning ”Längtan” på Stadsbiblioteket.

Bildkonstnären Rita Jokiranta har utsetts till Ålands kulturdelegations kulturpristagare. Prissumman är på 5.000 euro. 

Bildkonstnären Evelina Lindahl har en bra bit kvar innan fotoprojektet ”Borderline” är i mål. Men temat är tydligt.
– I mitt konstnärskap finns alltid syftet att synliggöra välmående, säger hon.