De flesta tycker att det är självklart med klockor överallt och de ska givetvis gå rätt - vad ska man annars ha en klocka till? Utställningen påminner om andra tider, med en helt annan syn på klockor och på tid.
På 1500-talet mätte man tiden med solur. På natten användes ett nocturnal istället. Det kunde bestämma tiden med hjälp av stjärnorna.
Ett av de mest fascinerande uren på utställningen är en hopfällbar kombination av solur och nocturnal från Nederländerna. Det här lilla uret är bara några centimeter stort, men ändå är det fullt av dekorationer ; symboliska figurer, stjärntecken och tänkespråk.
UTSTÄLLNING: Tidens form Plats: Nationalmuseum i Stockholm |
In i fodral
Det mekaniska uret var långt ifrån pålitligt; det visade fel på 15 minuter per dygn - som bäst. Men på 1600-talet uppfanns pendeluret som bara missade med några sekunder per dygn. I början placerades klockorna på väggen med loden under, men loden var så tunga att klockorna kunde ramla ner. Därför började man bygga in pendeluren i fodral som stod på golvet.
I början av 1600-talet kunde de förmögna ha en klocka runt halsen eller vid byxlinningen. Uren hade olika former - de liknade allt från papegojor till blomknoppar. Ofta var de dekorerade med ädelstenar. Men på 1630-talet blev det populärt med emaljmålningar på fickur och då måste klockorna vara släta. Samtidigt som uren blev släta, blev de också runda.
På utställningen finns ett litet fickur av guld och emalj från 1700-talet som har ett rätt typiskt motiv för sin tid; små änglar leker med vita duvor och hela scenen omges av rosor.
Osynliga
Det var bara de välbeställda som hade ett eget ur. De flesta andra arbetade när det var ljust och vilade när det var mörkt. Men från mitten av 1700-talet kunde allt fler köpa egna klockor. Då hade industrialismen börjat i England och där gjorde man fickur av nya och billigare material.
I 1800-talets Wien tillverkades små ur som inte syntes. De gömdes i guldbroscher som var dekorerade med emalj. Museet visar flera sådana smyckeur, där man måste öppna ett lock för att se urtavlan.
En del klockor har rätt likgiltig formgivning, men de har använts vid omvälvande händelser. Här finns ett fickur i guld som var med på Andrées polarexpedition 1896 och ett armbandsur från Christer Fuglesangs rymdfärd 110 år senare.
Cartiers mysterier
Cartier är däremot världsberömt för sin formgivning och sin exklusiva kundkrets. Utställningen bjuder på flera av deras läckra armbandsur ; alltifrån strama herrur i Tank-modell till damur som är översållade med pärlor och diamanter.
Mysterieuren är en specialitet för Cartier - man kan inte se urverket.
Kungaparet har lånat ut flera klockor till utställningen och en av dem är designad av Torun Bülow - Hübe. Hon kände att tiden alltid jagade henne. 1962 gjorde hon ett smycke med en urtavla som man kunde spegla sig i. Där snurrade en sekundvisare. Budskapet var att ta vara på varje sekund - nuet är viktigast. Själva armbandet var öppet i sidan, så att man inte kände sig fångad av tiden.
Några år senare producerades smycket av Georg Jensen och då försvann sekundvisaren och ersattes av tim- och minutvisare. Smycket hade förvandlats till en klocka - som blev en succé. Men något av den första idén finns ännu kvar ; armbandet är öppet i sidan och den spegelblanka urtavlan saknar siffror.
