De flesta tycker att det är självklart med klockor överallt och de ska givetvis gå rätt - vad ska man annars ha en klocka till? Utställningen påminner om andra tider, med en helt annan syn på klockor och på tid.

På 1500-talet mätte man tiden med solur. På natten användes ett nocturnal istället. Det kunde bestämma tiden med hjälp av stjärnorna.

Ett av de mest fascinerande uren på utställningen är en hopfällbar kombination av solur och nocturnal från Nederländerna. Det här lilla uret är bara några centimeter stort, men ändå är det fullt av dekorationer ; symboliska figurer, stjärntecken och tänkespråk.

UTSTÄLLNING: Tidens form

Plats: Nationalmuseum i Stockholm
Tema: visar ca 400 ur från 1500-talet till idag. Här finns solur, timglas, smyckeur, kronometrar, väggur, golvur, armbandsur, fickur m.m.
Tid: pågår till den 19 oktober.

In i fodral

Det mekaniska uret var långt ifrån pålitligt; det visade fel på 15 minuter per dygn - som bäst. Men på 1600-talet uppfanns pendeluret som bara missade med några sekunder per dygn. I början placerades klockorna på väggen med loden under, men loden var så tunga att klockorna kunde ramla ner. Därför började man bygga in pendeluren i fodral som stod på golvet.

I början av 1600-talet kunde de förmögna ha en klocka runt halsen eller vid byxlinningen. Uren hade olika former - de liknade allt från papegojor till blomknoppar. Ofta var de dekorerade med ädelstenar. Men på 1630-talet blev det populärt med emaljmålningar på fickur och då måste klockorna vara släta. Samtidigt som uren blev släta, blev de också runda.

På utställningen finns ett litet fickur av guld och emalj från 1700-talet som har ett rätt typiskt motiv för sin tid; små änglar leker med vita duvor och hela scenen omges av rosor.

Osynliga

Det var bara de välbeställda som hade ett eget ur. De flesta andra arbetade när det var ljust och vilade när det var mörkt. Men från mitten av 1700-talet kunde allt fler köpa egna klockor. Då hade industrialismen börjat i England och där gjorde man fickur av nya och billigare material.

I 1800-talets Wien tillverkades små ur som inte syntes. De gömdes i guldbroscher som var dekorerade med emalj. Museet visar flera sådana smyckeur, där man måste öppna ett lock för att se urtavlan.

En del klockor har rätt likgiltig formgivning, men de har använts vid omvälvande händelser. Här finns ett fickur i guld som var med på Andrées polarexpedition 1896 och ett armbandsur från Christer Fuglesangs rymdfärd 110 år senare.

Cartiers mysterier

Cartier är däremot världsberömt för sin formgivning och sin exklusiva kundkrets. Utställningen bjuder på flera av deras läckra armbandsur ; alltifrån strama herrur i Tank-modell till damur som är översållade med pärlor och diamanter.

Mysterieuren är en specialitet för Cartier - man kan inte se urverket.

Kungaparet har lånat ut flera klockor till utställningen och en av dem är designad av Torun Bülow - Hübe. Hon kände att tiden alltid jagade henne. 1962 gjorde hon ett smycke med en urtavla som man kunde spegla sig i. Där snurrade en sekundvisare. Budskapet var att ta vara på varje sekund - nuet är viktigast. Själva armbandet var öppet i sidan, så att man inte kände sig fångad av tiden.

Några år senare producerades smycket av Georg Jensen och då försvann sekundvisaren och ersattes av tim- och minutvisare. Smycket hade förvandlats till en klocka - som blev en succé. Men något av den första idén finns ännu kvar ; armbandet är öppet i sidan och den spegelblanka urtavlan saknar siffror.

 

Tre svenska hobbyarkeologer har hittat överraskande fynd i närheten av Lövökongressens fredade område – nästan fyra kilogram mynt och knappar från 1600-talet framåt och ett ryskt kors i mässing eller brons.
– Det här hjälper att bidra till Lövös historia, säger vikarierande antikvarie Freya Roe vid enheten för kulturförvaltning.

Trubadur-duon Emil Grönvall och Yohan Henriksson har under nio år spelat på Arken Garden. Med över 500 spelningar i ryggen har de varit med om det mesta, och byggt upp en stark kemi tillsammans.

Teater, musik, dans, poesi och många aktiviteter för barn och familjer. Det erbjuds under kulturnatten som går av stapeln under den soliga och fina fredagskvällen.
– Vi tycker att det är värt att lyfta poesin in i vardagen och ut på torgen, säger Eva Johansson som deltar i en poetisk flash mob.

Nanna Sjöström var en åländsk grafiker och formgivare. Hon påbörjade sin konstnärliga bana under 80-talet, och arbetade in i det sista.
– Det finns en stor efterfrågan efter Nanna, säger Leila Cromwell-Morgan vid Galleri Skarpans.

I tisdags gick den tjugonde Katrinafestivalen av stapeln. Öppningskonserten hölls i en fullpackad S:t Görans kyrka, där musiken kom från alla håll och kanter.

Anna Nygård studerar modefotografi i London och är nu aktuell med en utställning i Galleriet ovanför Viktor Crafts and Design, som tar fasta på hållbarhet inom mode.
– Det är en blandning mellan konst- och modefoto, säger Anna Nygård.

”Livet är en schlager”. Det är årets festivaltema när Katrina kammarmusik firar 20-
årsjubileum. Allt från tidiga dansmelodier,
operor och berömda kammarmusik-verk till
välkända Eurovisions dängor kommer framföras under fem dagar.

Flera av de åländska biblioteken vägrar ta
emot den åländska poeten Linda Smiths
senaste bok ”Fågelperspektiv från Djävulsberget”, menar hon. Hittills har bara Mariehamns och Sunds bibliotek tagit in den.
– De åländska biblioteken borde ju ta in allt
av åländska författare, säger Linda Smith.

I lördags anordnade Geta sockensällskap en antikrunda i Kulturarvsstugan, Geta. På plats fanns expertvärderaren Hans Örnback från antikhandeln Patina. Särskilt ett av föremålen överträffade hans förväntningar.
– Den är ovärderlig, säger han.

I år det exakt 20 år sedan Vikingamarknaden anordnades första gången.
I Kvarnbo, Saltvik springer barnen runt
med svärd och vikingarna ligger i sina tält
för att få en paus från solen.
– Det är aningen för varmt, säger Bill
Persson som är här för sjätte gången.

Värmen är förskräcklig, men skön. Hundarnas tungor hänger tungt, turisterna äter bullar och tar bilder på de gamla husen.
Det är onsdag och hantverksdag på Jan Karlsgården.

I sin masteruppsats ”Byggnadskultur och nationsbygge” skriver Johan Häggblom om arkitekten Einar Rudskogs uppdrag han fick av Ålands ungdomsförbund i början på 1900- talet.

Det är något med att hålla en fysisk skiva i handen. Drömmen blir till verklighet. Musik ska vara en upplevelse, och det börjar redan i skivaffären.