De flesta tycker att det är självklart med klockor överallt och de ska givetvis gå rätt - vad ska man annars ha en klocka till? Utställningen påminner om andra tider, med en helt annan syn på klockor och på tid.

På 1500-talet mätte man tiden med solur. På natten användes ett nocturnal istället. Det kunde bestämma tiden med hjälp av stjärnorna.

Ett av de mest fascinerande uren på utställningen är en hopfällbar kombination av solur och nocturnal från Nederländerna. Det här lilla uret är bara några centimeter stort, men ändå är det fullt av dekorationer ; symboliska figurer, stjärntecken och tänkespråk.

UTSTÄLLNING: Tidens form

Plats: Nationalmuseum i Stockholm
Tema: visar ca 400 ur från 1500-talet till idag. Här finns solur, timglas, smyckeur, kronometrar, väggur, golvur, armbandsur, fickur m.m.
Tid: pågår till den 19 oktober.

In i fodral

Det mekaniska uret var långt ifrån pålitligt; det visade fel på 15 minuter per dygn - som bäst. Men på 1600-talet uppfanns pendeluret som bara missade med några sekunder per dygn. I början placerades klockorna på väggen med loden under, men loden var så tunga att klockorna kunde ramla ner. Därför började man bygga in pendeluren i fodral som stod på golvet.

I början av 1600-talet kunde de förmögna ha en klocka runt halsen eller vid byxlinningen. Uren hade olika former - de liknade allt från papegojor till blomknoppar. Ofta var de dekorerade med ädelstenar. Men på 1630-talet blev det populärt med emaljmålningar på fickur och då måste klockorna vara släta. Samtidigt som uren blev släta, blev de också runda.

På utställningen finns ett litet fickur av guld och emalj från 1700-talet som har ett rätt typiskt motiv för sin tid; små änglar leker med vita duvor och hela scenen omges av rosor.

Osynliga

Det var bara de välbeställda som hade ett eget ur. De flesta andra arbetade när det var ljust och vilade när det var mörkt. Men från mitten av 1700-talet kunde allt fler köpa egna klockor. Då hade industrialismen börjat i England och där gjorde man fickur av nya och billigare material.

I 1800-talets Wien tillverkades små ur som inte syntes. De gömdes i guldbroscher som var dekorerade med emalj. Museet visar flera sådana smyckeur, där man måste öppna ett lock för att se urtavlan.

En del klockor har rätt likgiltig formgivning, men de har använts vid omvälvande händelser. Här finns ett fickur i guld som var med på Andrées polarexpedition 1896 och ett armbandsur från Christer Fuglesangs rymdfärd 110 år senare.

Cartiers mysterier

Cartier är däremot världsberömt för sin formgivning och sin exklusiva kundkrets. Utställningen bjuder på flera av deras läckra armbandsur ; alltifrån strama herrur i Tank-modell till damur som är översållade med pärlor och diamanter.

Mysterieuren är en specialitet för Cartier - man kan inte se urverket.

Kungaparet har lånat ut flera klockor till utställningen och en av dem är designad av Torun Bülow - Hübe. Hon kände att tiden alltid jagade henne. 1962 gjorde hon ett smycke med en urtavla som man kunde spegla sig i. Där snurrade en sekundvisare. Budskapet var att ta vara på varje sekund - nuet är viktigast. Själva armbandet var öppet i sidan, så att man inte kände sig fångad av tiden.

Några år senare producerades smycket av Georg Jensen och då försvann sekundvisaren och ersattes av tim- och minutvisare. Smycket hade förvandlats till en klocka - som blev en succé. Men något av den första idén finns ännu kvar ; armbandet är öppet i sidan och den spegelblanka urtavlan saknar siffror.

 

En tredjedel av Ålands nationaliteter finns representerade i utställningen ”Mångkulturella Åland i folkdräkt” på Kulturhistoriska museet. Bakom projektet står fotografen Tetiana Tymoshenko och stylisten Irina Bendukidze-Fisun.
– Folkdräkterna har en historia att berätta, säger de.

Med sin biografi ”Min ljusa stad” vill Ulrika Gustafsson återupprätta den åländska författaren Sally Salminen.

– Hon har blivit så orättvist behandlad och förminskad, säger hon. 

Efter framgångarna med ”Bränn alla mina brev” vill författaren, kolumnisten och poddmakaren Alex Schulman satsa än mer på sina böcker.

– Egentligen skulle jag vilja avveckla de andra sakerna, säger han. 

Franciskusfesten på Kökar 40-årsjubilerar i sommar. Årets tema är ”Det som förenar oss”.
– Det är så stort att en del av världen varje år kommer till Kökar. Det är riktiga samtal, på djupet, om viktiga saker, säger projektledaren Katarina Gäddnäs.

Vilhelm Mobergs komedi ”Marknadsafton” har 90 år på nacken men sätts fortfarande upp på teatrar i Sverige.
Nu är det Ålands tur. På fredag är det premiär för Kappsäcksteaterns version av pjäsen.

Genom att måla självporträtt har Guy Frisk tagit sig vidare när han kört fast i skapandet. Nu ställer han första gången ut några av sina introspektioner.

I sin nya roman ”Frihetens pris” återvänder Sonja Nordenswan till den värld och den tid hon skildrade i sin förra bok ”En sång ur kylan”.
–  Men det är ingen fortsättning utan en helt fristående berättelse, säger hon.

Sex kvinnor och fyra män trängs ihop på en flotte av en antropolog som hoppas på våld och sex när drifterna tar över. Men inget blir som han tänkt sig. Om detta experiment handlar Marcus Lindeens omtalade dokumentär ”Flotten” som Verafestivalen visar lördag kväll.

I sin nya roman ”Märket” återvänder Carina Karlsson till häxprocessernas 1600-tal och bondmoran Lisbeta, Per Skarps hustru, som avrättades för trolldom.
Nytt material och missnöje över långfilmen ”Djävulens jungfru” sporrade henne.

I Helsingfors går operan ”Jää”, som bygger på Ula-Lena Lundbergs roman ”Is”, för fulla hus. Själv tillbringar hon andra vintern i Diktarhemmet i Borgå.
– Det är en väldigt intressant episod i mitt liv det här, säger hon.

Anette Gustafsson är dubbelt utställningsaktuell just nu. Dels på Ålands konstmuseum, dels på Galleri Skarpans där hennes utställning ”Elefanten i rummet” öppnar i kväll.

Lasse Harkkalas detaljrika akvareller påminner om sagoboksillustrationer. Fantasin ges fritt spelrum och drömmens logik råder.
– Jag låter betraktarna hitta på historierna själva, säger han.

Färgsprakande och fullt av energi, men kanske inget för de minsta barnen, tycker vår recensent om ”Alice i underlande”t