Alldeles snart kommer Georgien, beläget i Kaukasus, att ha den första kullen av professionellt utbildade marinarkeologer i tjänst. Tre av dem har besök Åland under några dagar tillsammans med sin svenska handledare FD Ulrica Söderlind och en studerande från Stockholms universitet.

- Åland är så intressant men mycket annorlunda, så summerar de sina upplevelser.

FORSKNING Jag träffar gruppen för samtal på ett café. Det är Madona Mshvildadze, Paata Donadze, Ioseb Beritashvili, Rubi Jaramillo och Ulrica och de har just avslutat ett dokumentationspass i museibyråns lager. De tre förstnämnda studerar alla arkeologi vid Ilia State University i Tbilisi.

Hela det här pilotprojektet bygger på av Svenska institutet har stöttat och finansierat utbildningen. Ulrica Söderlind besökte 2008 Åland med en annan student i samma projekt. I år är vistelsen på Åland längre och gruppen reser nu vidare till Axmar, norr om Gävle, där de är med om att förverkliga en dykpark som ingår i projektet Nordic Blue Parks.

Matens sjövägar

Studenterna från Georgien får nyttig övning. I Axmar ska de träna på uppmätning av fynd under vattnet och det är svårt. På Åland har de mätt upp och ritat av föremål hittade i vattnet vid Rödhamn, en plats där Ulrica dykt och gjort utgrävningar tidigare.

Innan de reser hem ska de också presentera sitt projekt vid Södertörns högskola, inom ramen för det nya projektet MARIS, och Söderlind och Paata Donadze ska presentera sitt projekt om matens väg somkulturell mötesplats. Båda är mycket intresserade av georgisk vinhistoria.

-Georgien är det äldsta vinproducerande landet i världen, vad grekerna än säger. Man har hittat kärnor från odlade vindruvor som kan dateras till 5 - 6000 år före Kristus, säger Söderlind.

Mer utforskning av mat ombord blir det i början av 2011 i Bodrum, sydvästra Turkiet.

- Det är Institute of Nautical Archaeology (INA), ett väletablerat institut som finansieras av USA, som godkänt vårt projekt. Vi, det är samma grupp som jag har med mig här, kommer att jobba i Bodrum-centret som har ett toppmodernt laboratorium för konservering av föremål. Vi ska titta på material från "byssan" (köket ombord) genom tiderna, från antiken till 1900-tal. Det vi hoppas är att matvanor ombord under en så lång tidsperiod ska berätta om kultur och historia i ett brett perspektiv, säger Söderlind.

Som ju är välkänd matforskare och har gett ut fyra böcker om historiska kök.

Så helt annorlunda

Dagarna på Åland har gett dem nyttigt jämförelsematerial. Fastän platserna är olika har de ändå beröringspunkter, både Åland och Georgien befinner sig i skärningspunkten för resor, båda har erfarenhet av att ha varit ockuperat av Ryssland.

- Bara en sådan sak som att på Åland höjer sig landet ur havet. Hemma så förlorar vi land till havet, säger Ioseb.

- Många av våra gamla städer ligger på havsbotten så nog finns det arbete för marinarkeologer, påpekar Paata.

- Jag tycker att gravarna, speciellt trekanstsgravarna på Västra Nabbergen i Eckerö Storby var oerhört intressanta. Jag har aldrig sett liknande, säger Madona som är speciellt intresserad av bronsålder.

Hon har också troligen lyckats lösa gåtan med vad det stod på metallbandet från ett krigsfartyg hittat tidigare vid Rödhamn. (Som tidningen skrev om 2008)

- Bokstäverna är otydliga men jag tror det står "Hamnflottan ??. Kryssaren Malburn, 13 augusti år 1914, säger hon. Ett ord är tyvärr oläsligt men en inte allt för vild gissning är att det saknade ordet borde vara namnet på en hamnstad där fartyget hörde hemma.

En heldag på Kökar har de också hunnit med, bronsåldersboplatsen på Otterböte liksom klosterlämningarna på Hamnö.

Dagen på Kökar var viktig ur flera perspektiv, ett är att Söderlind sedan tidigare har tillstånd från landskapsregeringen att arbeta med det arkeologiska materialet från grävningarna på Kökar som tidigare utförts och det var viktigt att besöka platsen för att sätta in artefakterna i sin rätta kontext. En annan anledning till vikten av besöket var att ge de georgiska studenterna en uppfattning om hur det marina kulturlandskapet har förändrats över en lång tidsperiod i den yttre skärgården.

Utbildning hemma

Nästa år hoppas Ulrica Söderlind på att dykundervisnig av arkeologer ska kunna inledas i Georgien.

-Jag håller på och gör mig klar för att få fungera som dykinstruktör. Jag har dykt aktivt i tolv år, säger hon.

För Georgiens del blir det naturligtvis billigare att kunna utbilda marinarkeologer på hemmaplan och då kommer den här gruppen som lärt sig det senaste inom dykning att vara en viktig resurs. Och i Svarta havet finns det precis hur många vrak som helst och historien är fascinerande. Tänk bara på de grekiska argonauterna som seglade till Kolchis (en del av dagens Georgien) för att röva bort det gyllene skinnet och fick med sig Medea på köpet.

En sak är säker, Ulrica överger inte Georgien. Hon har besökt landet nio gånger och dottern Rubi har gjort det sex gånger.

Om de georgiska studenterna kommer tillbaka till Åland vet de inte.

- Museibyrån verkar tyvärr inte så entusiastisk och har inte sagt att man vill haka på något av projekten. Jag kan tycka att det är synd, för Ålands del. Framtiden ligger i multinationella projekt och Åland har inte haft några kostnader för oss,säger Ulrica.

De tar i från knäna, Kökars nybildade teatergrupp, när de sätter upp det historiska dramat ”Kedjan”. Och trots de skavanker som ofrånkomligen vidlåder amatörteater, går de i land med projektet

Om en drygt vecka har Kökars nybildade teatergrupp premiär för sin pjäs ”Kedjan”. En historia från 1500-talets Kökar om pirater, hämnd och en mans kamp för att inte förlora sig själv.
Repetitionerna är på väg in i det intensiva finalskedet.

Folkdräktsparaden på Bolstaholms gård under lördagen drar blickarna till sig. Det är inte ofta som så många åländska folkdräkter går att skåda vid ett tillfälle.

– Man borde använda dem mer, säger May Karlsson som har vävt tyget till, och sytt, både sin och Karl-Johan Mörns dräkter.

Ålands veterantraktorklubb smög igång sitt gårdsmuseum i fjol.
Nu har man vuxit med ytterligare en utställningshall.
– Utrymmesbristen är vårt ständiga problem. Vi kunde fylla ett tredje hus, säger Tore ”Putte” Karlsson från Ålands veterantraktorklubb som står bakom museet.

I morgon släpper Marcus Boman sin fotobok ”Skaparkraft” med 60 personliga porträtt av åländska konstnärer som påverkat honom.
– Det är min hyllning till dem, säger han.

Tystnad är inte detsamma som tomhet.
– När jag dröjer i tystnaden börjar jag uppleva massor av saker, säger Henrika Lax som i sin utställning på Galleri Skarpans målat tystnad.

Efter drygt två års byggtid, 50 miljoner euro och mycken förväntan öppnar Helsingfors nya kulturcenter Amos Rex i övermorgon. För öppningsutställningen står det japanska teamLab som skapar spektakulära digitala rumsinstallationer.

På drygt ett år har Sottungabon Peter Wahlbeck blivit ett känt namn på den åländska teaterscenen. Debuten gjorde han i Robert Liewendahls Sottungapjäs ”Storm över Södö”, och förra helgen var han med i arrangerandet av en teaterhelg på Sottunga – både som skådespelare och manusförfattare.
– Jag är allätare när det kommer till teater och vill inte stänga några dörrar.

Under augusti månad ställer Margareta Svensson ut sina abstrakta akrylmålningar i blandteknik på Finströms bibliotek. När hon skapar fokuserar hon på det som faller henne in, vilket resulterar i en hel del fantasi och lekfullhet.
– Det kan bli vad som helst.

I kväll hålls en föreläsning på Ålands konstmuseum om hur teman som berör homo- och bisexuella samt trans- och queerpersoner gestaltats i konsten under historien. Ted Chikasha, konsthistoriker och intendent vid Eckerö post- och tullhus, visar publiken hur hbtq-frågor symboliserats i både antikens måleri och nutidens fotokonst.
– Mycket hbtq-konst har tyvärr skuggats genom åren.

Spotify är Pride-aktuella, norråländska punkbandet Hemoglobins senaste steg på vägen mot målet att nå fler lyssnare med de samhällskritiska texterna.
– Och vi vill locka fler unga till låtskrivande, säger sångaren och gitarristen Lukas Lantz.

I dag inleds den 19:e upplagan av musikfestivalen Katrina Kammarmusik. 333 år har förflutit sedan kompositören Johann Sebastian Bach föddes, och tillsammans med ett stort antal kvinnliga tonsättare och musiker ur musikhistorien, bland andra den åländska pianisten Alie Lindberg, utgör han temat för årets Katrinafestival.

Första gången Alexandra Sjöblom såg någon elddansa var under en resa till Thailand. Hon började öva på egen hand med ett kvastskaft utan eld hemma på Åland, och i dag, några år senare, uppträder hon på både festivaler och möhippor med sin glödande dans.
– Eld är något som både fascinerar och trollbinder många människor.