En stege ligger på en frusen åker. Isen är tunn, ser ut att kunna spricka av minsta lilla beröring. Bilden är tagen den 10 december i fjol. Bredvid finns en lapp med texten:”Vintern kom, det var inte så många dagar kvar till jul. Känslorna befann sig under ett lock, ett täcke av is. Ett snedsteg – allt som skulle krävas för att känslorna skulle explodera och komma upp till ytan, inget skulle hålla tillbaka tårarna. Hoppas isen håller – gud låt den inte spricka, låt mig få hålla ihop en stund till.”Den tionde augusti 2010 tog fotografen Martin Nybergs syster sitt liv. Hon hette Gunilla Nyberg och var 23 år. De två var tajta, ”nästan som samma person”.– Det här datumet skulle förändra allt från vad jag tänkte kring livet till vad jag ville göra av det. Mattan rycktes bort helt, säger Martin Nyberg.Efter det här genomled han ett nytt trauma den tionde varje månad.– Jag hade mardrömmar och vaknade upp kallsvettig.En tid efter systerns självmord började han studera fotografi vid Vibecks fotoskola utanför Jönköping, och han läste sedan vidare vid Forsa folkhögskola. Och nu föddes tanken att, genom fotograferandet, bearbeta sina erfarenheter.Under ett års tid, med start i augusti i fjol, tog Martin Nyberg ett nytt fotografi. Alltid på den tionde dagen i månaden, men platserna varierade. I de tolv fotografier han nu visar upp på Ålands konstmuseum återvänder han till det där första sorgeåret, till föremålen som fortfarande bar hennes doft, till ångesten och sorgen – men även till våren då han återigen började känna en livslängtan.– Det är en berättelse om var jag befann mig just då.Centralt föremålEn stege finns med i samtliga motiv. På den första bilden är stegen uppfälld, så som den var den där natten då systern sista gången använde den i samband med sitt självmord. På övriga bilder är den ihopfälld, inte längre i användning.Stegen har han även tagit med sig, och ställt mitt i utställningslokalen. Den är helt enkelt omöjligt att ignorera, vilket också är Martin Nybergs tanke.Han talar om ett stigma kring psykisk ohälsa. Om ett samhälle där vi inte talar högt om självmord, utan där vi automatiskt sänker rösten när frågan väl kommer på tal.– Det är som att man inte riktigt vågar prata om det här.Martin Nyberg visar med handen mot fotografiet av stegen på en istäckt åker.– Det är mycket locket på. Alla känslor ligger nertryckta under isen och man vill hålla det så, men det går inte i längden. Jag hoppas att utställningen ska leda till en dialog, att vi börjar prata om det här, för det behövs.Från GrelsbyTre av utställningens bilder är av större format för att markera att de är av särskild betydelse. En av dem är från ett rum på Grelsby, en plats som både han och systern har personliga erfarenheter av. På ett annat motiv har han placerat stegen på trappan till Mariakapellet på Mariehamns begravningsplats.– Just den här dagen skulle vi begrava Gunilla. Jag satt där på bänken längst fram, såg prästens läppar röra sig, men jag hörde ingenting, kände bara tårarna rinna nerför kinderna.Martin Nyberg säger att han har fotograferandet, sina vänner och den hjälp och uppmuntran han fick på Grelsby att tacka för att han själv fortfarande är i livet.– Jag har skapat ett utrymme för mig själv där jag kunnat spy ut min ångest och mina tankar, och sedan har jag kunnat lämna det. Det här är naket och exponerande och det kan det vara för att jag har bearbetat det som hände.Vernissagen hålls på torsdag.
Annika Kullman