I julkalendern som just nu visas på Sveriges Television reser en flicka tillbaka i tiden genom ett svart hål i en vindsvägg. Något liknande tycker jag mig erfara när jag läser Ralf Svenblads nya bok. Jag har varit i den unga staden Mariehamn på 1880-talet. Jag har vandrat längs kobetena, hört brandklockan ringa, nästan blivit nedsprungen av en förrymd häst. Jag har öppnat den röda stadsgrinden, nickat hövligt mot förbipasserande och vandrat vidare med doften av nyslaget hö i näsan.
Jag var där – åtminstone så nära det är möjligt att komma sisådär 140 år senare.
I ”När staden var ung – Uno Godenhjelm om 1880-talets Mariehamn” (PQR-kultur) låter författaren och förlagsredaktören Ralf Svenblad postmästaren Uno Godenhjelm (1842-1903) berätta historien om den framväxande staden. Svenblad publicerar ett urval av de kåserande rapporter och notiser postmästaren skrev dels i den handskrivna tidningen Mariehamnsbladet, dels i Åbo Underrättelser där han hade en egen spalt. Boken illustreras rikligt genom samtida fotografier, vykort, målningar och annonser.
Det Mariehamn Uno Godenhjelm flyttar till från Finland år 1878 rymmer 50 bebyggda tomter, cirka 450 invånare, ett fåtal gator och sju hästar. Bebyggelsen är än så länge koncentrerad till Östra hamnen. I Åbo Underrättelser berättar han om sin ankomst till staden:
”Dagen var en vacker höstdag, björkskogen invid staden presenterade sig i gullgul höstdrägt. Stadsporten, rödmålad, stod öppen.”
Man inser snart att Godenhjelm var en god skribent, med känsla för detaljer och för hur ett målande och närvarande språk kan fånga läsarens intresse.
Postmästaren själv verkar förresten ha varit en fascinerande person. Det framgår med tydlighet vad som får honom på dåligt humör – katter, skräniga sjömän, pigor som täcks anamma de finare damernas mode, dåligt väder och avverkning av träd. Han ondgör sig också över de, i hans tycke, fantasilösa gatunamnen och avsaknaden av gatubelysning.
På vårarna, när vinterisoleringen bryts, blir tonen mer euforisk, nu förkunnar Godenhjelm att ålänningarna åter har möjlighet att ta båten till Åbo eller Stockholm ”för att skaffa sig en nypa luft och för att åtminstone bli lite putsade i rakstugorna”.
Det något ålderdomliga språket i postmästarens texter är oväntat lättläst, men där det behövs har Ralf Svenblad förklarat vissa ord. I en intervju med Ålandstidningen i somras berättade författaren att den enda språkliga korrigeringen han gjort är att byta ut ”w” mot ”v”.
Utdragen ur Godenhjelms artiklar binds på ett smidigt sätt samman med hjälp av Ralf Svenblads förklaringar och kommentarer. Som läsare är det enkelt att hänga med i svängarna eftersom Svenblad snabbt sätter en in i den historiska kontexten men även tack vare den tydliga ämnesindelningen.
I förordet konstaterar Ralf Svenblad att Uno Godenhjelm tillhörde Mariehamnssocieteten. Den bild han tecknar av Mariehamn är alltså sedd utifrån en inflytelserik och privilegierad persons perspektiv. Ralf Svenblad skriver: ”Staden befolkades ju också av sjömän, sjömanshustrur, fiskare, arbetskarlar, pigor och bodbetjänter. Hur livet i Mariehamn skulle ha beskrivits av dem kan vi bara gissa.”
Att Uno Godenhjelm skrev inte bara ur en inflytelserik och privilegierad persons perspektiv, utan också utifrån ett manligt sådant, kan inte Ralf Svenblad förändra. Men jag saknar ett mer samlat grepp om kvinnornas position vid den här tiden. Den delen hade förtjänat ett eget kapitel i boken.
Visst omnämns också en rad kvinnor, som Gustava ”Stava Moster” Andersson, konstnären Hanna Rönnberg och torpardottern Augusta Matilda Salomonsson, men det är svårt att få en helhetsbild av kvinnornas levnadsförhållanden och förutsättningar utifrån Godenhjelms texter. Han själv visar ibland en nedlåtande attityd gentemot kvinnor, medan det finns andra exempel på att han också stått upp för dem.
Under det aktuella decenniet fanns ännu ingen åländsk lokaltidning, Ålandstidningen grundades 1891. Det betyder att Godenhjelms många rapporter om allehanda ting är ganska ensamma i sitt slag.
Det är verkligen något visst med att ta del av skeendena genom en person som var på plats, där och då. Det skadar inte att Godenhjelm dessutom kunde skriva på ett sätt som gör att det där som gör en stads atmosfär – dofterna och ljuden – nästan kan förnimmas även av den som läser texterna långt efter att orden sattes på pränt.
Tack vare Ralf Svenblads efterforskningar kring Uno Godenhjelm, och det arbete författaren har lagt ner på att sammanställa texterna, får läsaren genom den här boken helt enkelt en unik inblick det unga Mariehamn.