» Ny bok Recension
”Skåla med suggan och Coca Cola intravenöst”
Författare: Rauli Lehtinen
Förlag: Egenutgivning.
Utgivningsår: 2021.
Antal sidor: 139.
Rauli Lehtinen säger i en intervju i Ålandstidningen i januari att han har hur mycket som helst att berätta. Efter att ha läst hans memoarer kan jag bara instämma.
Glöm en kronologisk redogörelse från barndom till pension med början på barnbördshuset. Veterinären Rauli Lehtinen inleder i stället, passande nog, sin bok med en dramatisk redogörelse om en ko som just kalvat och därefter drabbats av livmoderframfall.
Bokens styrka är just de många anekdoterna, den ena mer otrolig än den andra och alla skrivna med en stor portion självdistans och humor. Rauli Lehtinen har mött grisar vars ägare gett dem en halv flaska Koskenkorva enligt devisen att alkoholen lindrar de flesta plågor. Han har mött djurhållare som själva tittat för djupt i flaskan och somnat med grisen i kätten. Han har suttit i en helikopter som attackerades av en havsörn och gett lugnande medel – i flera omgångar på grund av att regissören inte nöjde med sig med en tagning – till kon som figurerar i ”Stormskärs Maja”. Och så fortsätter det, sida efter sida.
Som ung drömde Rauli Lehtinen om en framtid som sjökapten, men hans syn var för dålig. I stället blev det veterinärutbildningen: ”Efter flera år kände man sig som Einstein och hade då ännu inte sett en levande ko.” Med legitimationen i näven och ett jobb på Åland som kommunalveterinär fick han snart lära sig att de teoretiska kunskaperna nog var bra – men att erfarenhet och instinkt även behövdes för att förstå vad som felades djuren.
När de beprövade metoderna inte fungerat har Rauli Lehtinen inte tvekat att använda sig av mer okonventionella grepp. En gång drog han till exempel ut en potatis som tockade igen matstrupen på en ko – genom att först göra ett hål i rotfrukten med hjälp av en äppelurskärare och sedan kroka i en dörrhake från en ladugård. En annan gång skulle han avliva en ko medelst en sälbössa av den gamla modellen, men glömde stoppa in kulan. Kon dog dock, troligen var hon redan så svag att hon fick en hjärtattack av den höga krutsmällen. Han är i boken befriande prestigelös när det gäller sina tillkortakommanden.
Oväntat roligt – och samtidigt lite frustrerande – är det också att försöka gissa sig till vilka personer och platser som åsyftas i boken, alla är nämligen utbytta till pseudonymer. Mången läsare med lokalkännedom kommer nog ändå att kunna identifiera åtminstone ett par av dem, de flesta kan nog luska ut att ön Stenholmen heter Bergö i verkligheten, att koägaren Gode Frestelse är ett fingerat namn för Rune Jansson och att den åländska filmmakaren Divid-Uggla Lågudde på riktigt heter Per-Ove Högnäs.
Rauli Lehtinen har berättat att det var utmanande att skriva på ett annat språk än sitt modersmål, men han har fått hjälp med korrekturläsningen och språket flyter i det stora hela. Vissa korrekturfel, som dubbla mellanslag, att någon bokstav som fattas och så vidare stör ändå läsningen lite.
Ibland undrar jag om det inte kan ligga något i det han skriver i inledningen att hans son har sagt – faderns historier består av 40 procent sanning medan resten utgörs av en livlig fantasi. Men oavsett om Rauli Lehtinen kryddat sina minnen eller inte är han en god berättare och underhållande läsning är det onekligen.
I den här boken är det yrkeslivet som veterinär som dissekeras. I en eventuell uppföljare hoppas jag (men kanske inte de åländska beslutsfattarna) att han går igenom även sitt politiska värv, i den här boken avhandlas det nämligen bara i förbifarten – säkert finns en och annan anekdot att förtälja även från det.