Hacke Björksten föddes i Helsingfors 1934, familjen flyttade senare till Sverige. Han kom att bli en välkänd saxofonist och fick som sådan även stort inflytande på den åländska musikscenen, bland annat genom sina återkommande jazzsessioner på Pub Bastun. År 2012 träffade författaren Ann-Christin Waller Hacke Björksten för en intervju på pensionat Solhem i Mariehamn, där han och hans fru Lilian Björksten vistades varje sommar. Tanken var att Ann-Christin Wallers text om jazzmusikern skulle ingå i Pub Bastuns planerade 40-års historik, men boken färdigställdes aldrig. Ålandstidningen publicerar i dag i pappersupplagan en förkortad version av artikeln. Nedan finns dock Ann-Christin Wallers originaltext i oförkortad version.
Annika Kullman, kulturredaktör
– Du kommer väl?
– Förstås!
Två ögonpar möts i folkvimlet på Torggatan. Det är sommar, runt mitten av juli. I ögonen finns skratt. Och i rösterna. I benen finns det sväng. Som i ungdomens dar.
Det har varit detsamma varje sommar nu. Sedan nära 40 år tillbaka. Med en enda sommar som undantag. Det var en ledsam sommar.
Det handlar om sommarens Hackejazz i Pub Bastun. Den går inte av för hackor – för att försöka sig på ett typiskt hackeskämt. Ett autentiskt är när Hacke presenterar Vernon Dukes ”Autumn in New York” genom att berätta historien om smörgåsarna som Mr Duke inte åt upp på flyget till New York. Han ”åt dem i New York”, säger Hacke. Och publiken skrattar – lyckligt igenkännande. Vi är sådana, vi gamla jazzare. Det ger oss en glädjekick och känsla av samhörighet när vi känner igen oss. Det var lite tomt i somras då Hacke lämnade bort det skämtet.
Hacke ja. Egentligen heter han Gunnar Björksten. Han berättar att det var basisten Simon Brehm som gav honom namnet Hacke efter en animerad dispyt om storheten i Lee Konitz spel. Hacke höll på Konitz med sådan emfas, att Simon, som inte uppskattade Konitz geni, tyckte att Hacke “hackade” på honom. Det var bra att Simon ”sålunda försåg mig med ett öknamn, för Hacke är ju betydligt bättre i PR-sammanhang än Gunnar. Dessutom är ju folk bekanta med det. Tänk bara på Hacke Hackspett ”, skrattar Hacke. Så skrev han också en låt som heter ”Woodpecker´s Groove”.
”Animerad dispyt”, ”emfas”. Så typiska Hackeord, tänker jag. Och så typiska för hans spel. Det är animerat – livligt, livslevande, svängande, temperamentsfullt. Stelbenthet kan inte nämnas på samma dag. Emfas? Ja, det är eftertryckligt, kraftfullt. Det är också snabbtänkt, infallsrikt och humoristiskt. Som tonslingorna han väver in från andra låtar mitt i sköna improvisationer.
Hacke är en gentleman i sina bästa år, något han för övrigt varit sedan 1950-talet. En saxofonist, en jazzblåsare som spelat och alltjämt spelar en omistlig roll i svensk jazzmusik. För att inte tala om åländsk. Oförglömlig är stunden då Hacke lirade med Randy Sandke på Mariepark under en Alandia Jazzfestival för flera år sen. Randy är en av de stora jazztrumpetarna i USA, jazzens hemland. Randy blåste trumpet, så kom Hacke in med sin tenorsax. Randy ryckte till, kastade en blick på Hacke, fattade galoppen och blåste ut hela sin själ. Det blev ett jam som får mig att hisna. Ännu.
På tal om Alandia Jazzfestivalen, ja. Man kan hävda att Hacke och hans grabbar på Pub Bastun inte bara var inspirationskälla till den. De lade grunden till den. För efter den första Hackejazzen på Bastun insåg man att en sommar i Mariehamn utan jazz är som en himmel utan stjärnor.
År 1972 upptäckte Hacke Åland som semesterort. Men Hackes stil är inte att sitta och rulla tummar mellan solbad och matbord. Några semesterveckor, något år kanske. Men efter ett tag tyckte han att det kunde vara uppfriskande med litet ”jazzeri” – igen ett hackeord - på Åland och tog kontakt med sin gamle vän, ålänningen och pianisten Nacke Johansson. ”Vi (eller rättare sagt Nacke) kom fram till att Bastun skulle vara rätt ställe och på den vägen är det sedan dess. Bastun är ett idealiskt ställe att begå jazz på!” myser Hacke.
I mitten av juli 1978 var det så dags för Alandia Jazzfestivalens embryo på Pub Bastun. Sättningen var, förutom Hacke på tenor- och sopransax, åländsk: Nacke - förstås - på pianopallen, Kaj Sundblom på elbas och Leif Öhman svängde trumstockarna. Och Ralph Rostén, på 50-talet trummis och sångare i Nackes band på Miramar, rev av ”All of Me” så bastustenarna, var än de var, måtte ha glött.
”Lycklig musik från jazzens huvudstråk” kallar Ålandstidningens recensent jammet. Och så har det fortsatt sommar efter sommar. Sättning har ändrats då och då. Ja, förutom Hacke förstås. Han är konstanten. Om man nu kan kalla en människa som spritter av infall, livsglädje, sväng och ordlekeri en konstant. Men i alla fall, Hacke är själva navet i alla sättningar. År 1980 lockade han med sig världskändisen Lars Erstrand. En fenomenal vibrafonist, med toner som kunde låta som solstrålar som lekte i strandstenarna
Följande år gjorde basisten Arne Wilhelmsson entré. Han fick mersmak av Åland och Pub Bastun. Och sedan dess har han stått vid basen. Så kom trummisen Ronnie Gardiner, han som kan trumma melodin. Det har jag aldrig hört någon annan göra. Pianisten och trombonisten Ulf Johansson-Werre är också en stjärna som spelat i bastugänget många gånger.
Det är alltså inga småpojkar som ingår i Hackes jazzeri på Bastun. Jazzlirare av stora mått är de. Elitspelare, body and soul. Bastuns stjärngäng. Samspelande som havet och stranden.
Det finns andra härliga jazzlirare som spelat med Hacke på Bastun. Basisten Bengt Hansson till exempel. Och en rad trummisar - Chrisse Schwindt, Esko Rosnell, Nils-Erik Slörner. Vova Shafranov och Claes Crona har suttit på pianopallen. Härliga, heta jazzkvällar har de gett oss. Och lyckliga minnen. Det har också sångerskor som Leila Portnoj gjort till rart komp av stjärngänget. Hennes ”Cry Me a River” flöt ut genom Bastuns vidöppna fönster. Lill Lindfors trollband publiken en gång med häftigt toppshowande.
Men låt mig dröja vid stjärngänget. Publiken älskade dem. De spelade mycket samma låtar. Jazzstandards för det mesta. Endel fnyser åt det. Men de som gör det är inte lyhörda. Eller så har de inte hört hackegänget i Pub Bastun spela jazzstandarden ”On the Alamo”, den som Hacke fick Orkesterjournalens prestigefyllda Gyllene Skiva för, eller ”Lover Man”, den som Billie Holiday med sin tolkning gav evigt liv eller för den delen ”After You´ve Gone” i ett tempo som fick fönsterrutorna att klirra. Kanintempo, kallas det visst. Hade de det skulle de ha hört att låtarna tolkas olika var gång. Att det handlar om improvisation, nyskapande. På det sättet är jazzen som livet självt. Vardagar med små, kända saker som kan vara så olika. Beroende på humör, sorg, erfarenhet. Solsken, regn.
Men det är inte bara publiken som gillar Hacke och hans gäng på Pub Bastun. Hacke och hans grabbar gillar Bastun. Och de gillar publiken. Ömsesidig kärlek, kan man säga. Eller med Hackes ord: ”Den publik som kommer dit är verkligen intresserad av jazz och man lyssnar intensivt. Under en generalpaus i en ballad skulle en knappnåls fall urskiljas med klar tydlighet. Bastun eller rättare sagt bastupubliken erbjuder en så positiv miljö för jazz att man inte kan tänka sig någon bättre.”
När Hacke var en 14-15 år hörde han Louis Armstrong spela ”Sugar” och sedan dess har hans hjärta legat i jazzen. ”Att sluta nu är otänkbart”, säger han med emfas. Jazzen, svänget ger honom en lyckokänsla som inget annat. Och han tycker uppriktigt synd om dem som inte tycker om jazz.
I den musik han och hans stjärngäng skapar i spelande stund ryms mycket av smittande lycka, musikglädje, hängivenhet. Och sväng! Både när de spelar och efteråt. På min fråga om det finns någon bastukväll han särskilt minns säger Hacke att det skulle vara ”synnerligen svårt att peka ut något särskilt tillfälle, som skulle vara mera minnesvärt än något annat. Efter varje spelkväll på bastun har vi en liten efterfest i Sjöboden på Solhem och då tycker vi alltid att kvällens spelning varit den bästa hittills. Malisen skulle väl karakterisera detta som hybris men det handlar nog helt och hållet om äkta spelglädje i efterskott.
Egentligen är Hackes bastumusik en konsert. Ingen stelbent en med raka ryggar och ställvis sömntunga ögonlock utan ett jazzeri. Eller ännu hellre en jazzifikation, ett målande hackeord. En unik kombination av pub och jazzkonsert. Lite grann som på Stampen i Gamla stan i Stockholm. Fast där klirrar bartendern i ölstopen som hänger ovanför bardisken. I Bastun råder tystnad under jazzeriet.
Det här med tystnad, ja. Att ballader och tystnad går hand i hand. Att prat hackar sönder dem. Det har Hacke själv lärt oss bastujazzare. För länge sedan, mitt i en skön ballad slutade Hacke plötsligt spela. Sorlet bland publiken störde. Och Hacke vägrade fortsätta. Här på Åland skulle vi gillande säga att han har sitt huvud för sig. Det skulle vi också säga om Jan Johansson, som förresten spelar piano på Hackes första inspelning av On the Alamo. I en folkpark stämde han pianot och gav räkningen till parkinnehavaren. Denne vägrade betala. Jan Johansson gick helt sonika till pianot och stämde ner det igen. Den folkparksinnehavaren hade nog ett stämt piano efter den betan. Precis som vi lärde oss det där med tystnad.
Så hände det förfärliga. Det att Lars Erstrand dog. Den 12 mars 2009. Han hade också blivit en konstant. Saknaden var stor. Och vi tänkte att nu är den över, Hackeepoken, den sköna svängande glada sommarjazzen på Pub Bastun. De där kvällarna när Life Can Be So Sweet, för att tala med en hackekomposition Hacke en bastukväll tillägnade Lars.
Men då räknade vi inte med musikens obändiga kraft. Vi förstod inte det som Irving Berlin skaldar, att “the song is ended but the melody lingers on”. Och vi kände inte Hacke. Han som med en blinkning åt Evert Taube säger att ”så länge hjärtat det slår ska vi spela på Bastun vartendaste år”. Och sommaren efter Lars död var han tillbaka på tiljorna i Bastun med sin kvintett ”Three Generations” där han, Arne Wilhelmsson och Ronnie Gardiner är kvar från stjärngänget. De två nya tillhör yngre jazzgenerationer - fenomenale trumpetaren Karl Olandersson och Mathias Algotsson, piano. Med dem har bastujazzen fått ett lite häftigare, lite tuffare hardbopstuk. Tidlösa jazzstandards varvas med nya, i sinom tid tidlösa Hackekompositioner, som All-Time Blues.
Under senaste jazzifikation gjorde Ålands Vova Shafranov, pianist i världsklass, ett par bejublade nummer. Det skulle Nacke ha gillat. Och Lars Erstrand.
Och förunderligt men sant, lyssnade man noga kunde man höra Lasses vibrafontoner någonstans till höger på scenen. Där han brukade stå. Eller var det ekot av kvällens sista solstrålars lek med strandstenarna som sökte sig in genom fönstren? Eller båda?
Det spelar ingen roll. Deras toner dröjer kvar, hans melody lingers on. Och i Pub Bastun fortsätter det att svänga och strömma ut musikglädje. Alltmedan kvällssolen vandrar från fönster till fönster.
Ann-Christin Waller