Man får ofta läsa i olika tidningar om den snedvridna befolkningsstrukturen, alltså om på tok för många gamla och för få barn. Till lust och leda läser man om de ekonomiska bekymmer som vi pensionärer orsakar då vi är i behov av hjälp och vård. Allt är sakligt skrivet och vi långlevare förstår bra den svåra problematiken, men ändå fortsätter vi bara att leva och vill också gärna hålla på så länge det går innan den sista resan.
Turligt nog för oss blir också specialsjukvården allt bättre på att hålla liv i oss och ger oss därtill nya,slitstarka kroppsdelar när de gamla givit upp. Varför skulle vi inte nappa på det!
Samhället må trösta sig med att det här trängselproblemet småningom lättar. De som är födda 1946-47-48 och 1949 är redan 70 år eller mera. Just de åren föddes över 100.000 barn i landet, men efter det har siffran långsamt dalat för att nu vara runt 50.000. För att få upp de stackars födelsetalen kunde kommunerna locka med t ex en sommarstugetomt åt alla som fostrar minst fyra barn. Om framgångsrika idrottsmän är värda tomten så är nog storfamiljer det också.
Om vi nu ser på oss envist levande ur en annan synvinkel än den vanliga, ser nuläget absolut ljusare ut än tidningarna vill påskina. Vi långlevare är faktiskt en tillgång för samhället och försvarar väl det utrymme vi tar. Vi sparar nämligen mycket pengar åt arbetsgivarna i form av uteblivna sjukdagar. Vi tar ofta hand om de små när de är sjuka eller konvalescenter så att föräldrarna kan gå och göra sin plikt i samhället.
Bortsett från den ekonomiska nyttan är vi också en resurs på många andra sätt. Via oss får barnen lära sig lite om det enkla livet förr med dess svårigheter och glädjeämnen. Via våra berättelser får de bekanta sig med kära bortgångna och deras tänkesätt. De får lära sig kära lekar som vi sparat i minnets gömmor och ibland får de lära sig olika färdigheter, som att spika, såga och sy. Listan kan vara lång eller kort men framför allt har vi möjlighet att ge de kära små av vår rikligt tillmätta tid. Vi behövs nog alla och trängseln är trots allt inte så värst stor.
Maj-Britt L. Jansson

Ålandstidningen