Jag har de senaste dagarna läst hur irriterade politiker och andra sakkunniga är på att inte 70-plussare lyssnar på dem när det gäller vilka regler man ska iaktta för att undvika att bli smittad av coronaviruset. Man ska inte delta i aktiviteter eller samlingar med fler än tio personer (till exempel marthamöten eller kafésammankomster), man ska inte umgås med barn och barnbarn, man ska inte det ena eller det andra i den ganska långa rad med föreskrifter som numera gäller främst för den äldre delen av befolkningen.

Helt plötsligt är omsorgen om gamlingarna mycket påtaglig, det är slutsnackat om ”problemet med den åldrande befolkningen”. Nu är det tydligen det största problemet att försöka hålla pensionärerna vid liv så länge som möjligt.

Men 70-plussarna har genomskådat det fagra talet, och inser att om de blir sjuka, så misstänker politikerna att det inte finns tillräckligt många lediga sjukhussängar för att politikerna ska få en plats om de insjuknar i corona. Därför gäller det att isolera de äldre i möjligaste mån, så att de håller sig friska en tid ännu.

Över huvud taget gillar inte 70-plussarna politikernas fagra tal. De tror inte på politiker helt enkelt. De anser att politiker ljuger och är ett opålitligt släkte som talar en massa strunt i valtider, och ger löften som de glömmer redan på valnatten.

När politiker dag efter dag håller presskonferenser och berättar att de har läget under kontroll, och att alla kan vara lugna, och beordrar undersåtarna att göra det ena och det andra för att undvika smittspridning, så tror 70-plussarna att det är något lurt med det hela, och ägnar sedan många stunder (bland annat vid kaféborden) till diskussion om vad som egentligen ligger bakom de fagra orden, och vad syftet med ”skrämselpropagandan” är. De misstänker att här finns en ”dold agenda”, med andra ord.

Dessutom gillar de inte att bli beordrade att hålla sig hemma i enskildhet. Det ligger inte i deras natur, så att säga, 70-plussare är ett socialt släkte som gillar att umgås och diskutera, främst då vad som händer på den politiska fronten på hemmaplan och i USA.

Att hota dem med utegångsförbud är en dålig idé. Generellt sett är 70-plussare mer mottagliga för morötter än för piskor.

70-plussarna är ett segt släkte, med i många fall minnen från andra världskriget, generalstrejken i Finland och fattiga barndomsår. De flesta har fått försörja sig själva sedan de blev konfirmerade, och har därför ingen större tilltro till att politikerna vet bättre än de hur man undviker att bli smittad av ett kinesiskt virus, som dessutom lär härstamma från en fladdermus.

Runa Lisa Jansson

En otroligt intressant undersökning som presenterades i Ålandstidningen den 3 juli. Några spontana reflektioner på utfallet:

En aningen satirisk reflektion avseende några nyligen publicerade insändare.

S-O Boman förundrar sig över varför Skatteförvaltningen skickar så många brev och fattar onödiga skattebeslut. Han ifrågasätter också de onödigt byråkratiska formuleringarna och bristen på användarvänlighet.

Några personliga funderingar kring en del av de insändare som frekventerat insändarsidorna de senaste veckorna och som har hanterat frågan om monokultur och mångkultur relaterat till Åland.

Svar på Henrik Herlins ledare i Ålandstidningen den 6 juli:

Stadsfullmäktige fick i november 2019 slutrapporten för ombyggnaden av Ålandsvägen. Fullmäktige fick då veta att staden har fått en modern stadsgata inom budget och inom utsatt tid.

Den 10-12 augusti går ett träningsläger för 6-15-åriga barn och ungdomar av stapeln. Arrangören är om jag har förstått rätt IFFK och Åland United. Den som genomför detta ”Summer Camp 2020” är Annica Sjölund. Jag

Medborgarinitiativet ”Skydda sjöfågelstammen” var en succé, flest namnteckningar någonsin. 3.206 närmare exakt, dessutom på enbart 17 dagar och organiserat i all hast.

Jag noterar att man från åländskt och finländskt håll satsat ofantliga ekonomiska resurser för att lindra effekterna av nu rådande pandemi. Bidrag ges till permitterade, arbetslösa, kulturutövare och företagare med flera. Bra så!

Någon skrev i tidningen att skattegränsen tillfört Åland 100 miljoner euro.

De som kör stadens gräsklippare är tydligen inte informerade av arbetsledningen om att undvika att meja ned blommande områden på stadens gräsmattor.

Då är Åland snart vid slutstationen gällande den offentliga ekonomin. En resa som snabbades upp av pandemin, men som haft en rak och utstakad färdriktning under åratal.

Skärgården definierar på många sätt den åländska identiteten. På få ställen är denna känsla mer framträdande än på västra Föglö.

Fler insändare