Finland har gått igenom många kriser under sin självständighetstid. Ser man till efterkrigstiden så kan man helt klart säga att den kollektiva utvecklingstanken var bärande. Systematiskt utvecklade man utbildningen och man gjorde det med klara målsättningar och en önskan om att alla kunde få starta från samma linje i livet.

Det vägvalet gav oss också det bästa utbildningssystemet – en konkurrenskraftig utbildningsstig som oberoende härkomst, social eller ekonomisk ställning eller också boendeort gjorde oss alla till jämlikar i tidigt skede. Det här måste vi komma ihåg för att klara av att se klarsynt på den kris vi nu befinner oss i.

En kollektiv målsättning och värderingar byggde landet. Så också tanken kring en stark utbildningssektor med kunnig och hängiven personal.

När det kommer till krisen vi nu befinner oss mitt i är vi extra sårbara för allt. Vi oroar oss för liv, hälsa och givetvis framtiden. Vi vet inte riktigt vad som väntar och när. Samtidigt försöker vi hålla i rutinerna och jobbet. Och skolan. Under några veckor har skolan till stor del blivit distansutbildning.

Det har satt oss lärare i en unik situation utan speciellt många direktiv, vilket gör det svårt för oss att veta exakt var andra befinner sig. Vi kan inte mäta allt via närvaro i till exempel Teams eller Zoom. Vi är tränade att vara flexibla och vi hjälper dagligen våra elever med problemlösning på olika nivåer, vilket vi nu också själva har nytta av.

När det kommer till distansutbildning så ser vi vissa skillnader mellan kommuner. Och i det här läget är det bra att poängtera att det har skillnad i hur man satsar på till exempel lärarnas kompetensutveckling och stöd. Vi har många skolor och kommuner som just nu kan dra stor nytta av satsningar som gjorts genom åren både gällande teknik och fortbildningar.

Samtidigt måste vi komma ihåg att allt inte hänger på lärarna. Vi lärare ska stödja undervisningen och utvecklingen, vi gör definitivt allt vi kan och lite till. Det är ett ledsamt faktum att det finns unga elever som inte har det bra hemma eller har andra problem med till exempel hälsan. Det ser vi tydligt i skolvardagen och vi gör allt vi kan för att fånga upp dem. Varje dag.

Det samma gäller också de som har utmaningar med inlärning. Där satsar vi nu mycket på att klara av deras utmaningar.Vi tröttnar nämligen aldrig på det ansvar och förtroende vi getts som lärare, vilket också bevisas av att vi klarade av att flytta all undervisning till nätet över en natt.

Med det här i åtanke är det synnerligen illa vald tidpunkt att prata om samarbetsförhandlingar i utbildningssektorn. Utbildningen är i ett kritiskt skede och behöver i dag allt stöd och alla resurser som kan ges för att uppnå det som vårt välfärdssamhälle vilar på: jämlikhet. Vi landar igen i den kollektiva insatsen och värderingar.

Tids nog kommer det att finnas tid för analys och tillbakablick. Tids nog finns utrymme att diskutera digitala strategier mot en jämlik utbildning. Men just nu måste vi gemensamt sluta upp bakom våra unga, bakom utbildningen och rätten till den. Vi åstadkommer inget genom att peka finger åt varandra – sällan har man löst kriser så.

Det är klart att vi även sakligt kan diskutera utbildningens insatser och skillnader. Men det är bra att fundera på vad man åstadkommer just nu med att gå åt olika sektorer som i stället behöver stöd och high five. Vi behöver ge varandra ork på vägen och en känsla av att vi räcker till. Även vi lärare.

Inger Damlin

kandidat i FSL:s ordförandeval

I århundraden har människorna i den åländska ö-världen tagit hand om sina medmänniskor och verkat i samspel med såväl djur som den omgivande naturen.

Lövsprickning, äntligen nalkas vår på denna kalla tundra. Efter alla dessa frostnätter och frusna nyheter, har vitsipporna fylkats i all sin ohämmade yppighet.

I några insändare i Ålandstidningen 12.5 och 25.5 går Nina Fellman till personangrepp mot Bert Häggblom och undertecknad. Vi anklagas för att kringgå åländsk lag. Gränsen för ren ärekränkning verkar inte Fellman bry sig om.

Ett stort tack Gunilla Lindroos-Friman för din insändare angående discgolfbana i Tullarns äng och på Lilla holmen! Jag håller med dig till 100 procent.

Enligt ledarskribenten den 23:e maj har coronapandemin skördat 5 miljoner liv i hela världen, ”en siffra som förmodligen är mycket större i verkligheten”.

Frågan om hur Sverige inledningsvis hanterade pandemin är knappast intressant längre. Möjligen senare med facit i hand när hanteringen ska utvärderas.

Jag gick förbi Polisens tillståndsenhet. På dörren fanns en röd lapp uppsatt med information att vi i riskgrupp 2 var välkomna på tisdagar att göra våra ärenden och att vi ska ringa och boka tid före.

Chefredaktör Daniel Dahlén skriver att Åland närmar självförsörjning av el med vindkraft. Detta kan någon tolka som om man nästan kunde kapa Finlandskabeln och Sverigekabeln. Vindel kan ej lagras och den produceras enbart då det blåser.

Från Ålands Radio och Tv:s (ÅRTV) sida vi önskar förtydliga ett antal saker i debatten gällande tv-sändningar från Mariehamns stadsfullmäktige.

Farsen kring de två obundna lagtingsledamöterna, tillika blivande talman Bert Häggblom och Marcus Måtar fortsätter.

Det är lag på att hundar ska hållas kopplade. De hundägare som använder Tullarns äng som rastgård för sina okopplade hundar ska vara medvetna om denna lag.

Island ska öppna upp för turister. Hur gör de? Testning eller karantän? Vissa länder mäter kroppstemperaturen. Vad kan vi göra med kreativitet och säkerhet?

I Daniel Dahléns ledare den 22 maj framhålls planerna på en vindkraftspark i Torp, Eckerö, som en lyckad och säker satsning utan problem.

Fler insändare