I min senaste insändare om landskapet ska låna pengar från banken för att finansiera sin tilläggsbudget polemiserar jag mot uppfattningen att Paf-pengar är det enda rätta i detta nu. Helt enkelt av det skälet att det inte finanspolitiskt är särskilt klokt.
Ledarskribenten Henrik Herlins svar på min insändare är något svårt att tyda. Däremot är hans avslutande kommentar om att det offentliga ska stimulera efterfrågan och välfärdsstaten skulle vara en annan diskussion mycket avslöjande.
Finanspolitik handlar just om det offentligas ekonomiska roll och ansvar. Vi kan ta regeringen Marins definition för enkelhetens skull: ”Finanspolitiken är en del av statens ekonomiska politik.Finanspolitiska beslut tillhör samhällets strukturpolitik och påverkar ekonomin långt in i framtiden. Planen för de offentliga finanserna inklusive rambeslutet och statsbudgeten är regeringens instrument för att genomföra sin finanspolitik.”
En aktuell jämförelse är hur USA förhåller sig till coronaviruset jämfört med vårt eget land. USA är ingen välfärdsstat. Republikanernas ideologi bygger på så lite federal inblandning som möjligt i delstaternas politik.
USA saknar ett gemensamt heltäckande hälso- och sjukvårdssystem. Hälso- och sjukvård är en ekonomisk marknad där olika kommersiella aktörer konkurrerar. Ett groteskt exempel just nu är att olika delstater bjuder över varandra för att köpa respiratorer och sjukvårdsartiklar eftersom efterfrågan är större än utbudet. Trump vägrar reglera marknaden och bagatelliserar coronavirusets dödliga konsekvenser. Business as usual.
Följden är att människor dör i onödan, vårdpersonalen ställs inför omöjliga etiska val och de som är medellösa har små möjligheter att få adekvat hälso- och sjukvård.
Välfärdsstaten reglerar i grundlag allas lika rätt, oberoende av inkomst, till utbildning, hälso- och sjukvård och så vidare vilket haft som följd att vi i Norden under lång tid gemensamt byggt starka samhällen som är rättsstater som följer demokratiska principer också i krislägen.
I detta arbete har det varit och kommer att vara centralt att driva en finanspolitik som tryggar den ekonomiska stabiliteten i fram- som i motgång. Även den mest inbitna marknadsliberal sitter stilla i båten just nu och väntar på att de folkvalda ska rida ut stormen.
Den här krisen visar styrkan i den nordiska välfärdsstaten. Jag hoppas att vi när tiderna igen blir mera normala får uppleva en mera verklighetsförankrad ekonomisk debatt. Att inbilla sig att den offentliga ekonomin följer samma villkor som den privata och företagsekonomin är missvisande och gör att man inte ser det ekonomiska samspel som välfärdsstaten bygger på.
Det är fråga om två sidor av samma mynt. Det torde också den mest marknadsliberala upptäcka under rådande förhållanden.
Barbro Sundback

Ålandstidningens ledarskribent Henrik Herlin svarar:

Det är svårt att svara även på denna insändare eftersom Barbro Sundback tydligen för det första inte håller sig till sak, det vill säga frågan om lån eller inte lån, och för det andra inte drar sig för att medvetet misstolka sin motpart för att göra retoriska poänger.
Hon bygger också halmgubbar i form av en grupp mytiska ”marknadsliberaler” vars agerande hon synbarligen har unik inblick i.
Än en gång – avvägningen för det offentliga att ta lån eller inte i det här fallet är inte självklar, men av de orsaker jag nämnde i ledaren landar jag i att det är mer ansvarsfullt att använda eget kapital. Att Barbro Sundback kommer till en annan slutsats torde redan vara klarlagt.

Ålandstidningen