Härförledens natt satt jag i förhandlingar med EU:s rumänska ordförandeskap fram till kl 02:15. Det var en så kallad trilogförhandling där rådets ordförandeland och Europaparlamentets ansvariga förhandlare försöker komma överens om kvaliteten på och kraven i ett lagförslag, som sedan gäller i hela unionen.
Det är inget undantag att förhandlingarna drar ut på tiden. Det tillhör snarare regeln. Det finns utomstående observatörer, som har påpekat att det över Europakvarteren i Bryssel vilar en förbannelse som leder till att den mest sannolika tidpunkten för att nå en överenskommelse i svårare frågor är klockan 5 på morgonen.
Men varför är det på det här sättet? Det tillhör avdelningen för goda frågor, som inte har särskilt enkla svar. Men jag ska försöka reda ut det utgående från vårt senaste exempel.
Vi kan börja med parlamentets skötesynder. Det finns en kraftig tendens till att alltid med lite maximalistisk politik, det vill säga gå lite eller mycket över den sannolika slutnivån. Den här tendensen har minst två orsaker. Parlamentets ledamöter vill visa hur duktiga de är och i lite konkurrens mellan personligheter och grupper leder det lätt till överdimensionerade krav. När en ledamot dessutom inte behöver bekymra sig över var kraven sist och slutligen landar, befinner vi oss i en psykologisk situation som genererar åt olika håll spretande, välmenande men ibland helt orealistiska förslag. Och en liten varning: det finns också alldeles uppriktiga och viktiga förslag, som pressas och skuffas åt sidan i den stora förslagskvarnen.

Sedan kommer vi till rådets ordförandeland. Det är kanske viktigt att förstå att medlemsländerna har lite olika aspirations- och utmaningsnivåer. En del har vanan inne att ta ett stort utrymme (Frankrike och Tyskland), en del har under årtiondenas gång vant sig vid att sköta affärerna (BeNeLux), en del har i det långa europeiska perspektivet haft ett stort inflytande över Europas utveckling (Italien och Spanien), en del har ett östeuropeiskt mindervärdeskomplex. Till slut finns de nordiska länderna: någorlunda stabila, men lite tråkiga.
Ordförandelandet står varje gång inför ett vägskäl. Avtag ett är att försvara några omedelbara nationella fördelar och ta poäng på hemmaplan. Avtag två är att regisseras av någon av de stora och stöddiga. Avtag tre – den smala vägen – är att se sin utmaning i helhetens och delarnas gemensamma intressen. Det får man inte nödvändigtvis de billiga politiska poängen på, men för medborgarnas väl och ve är det nog i längden det viktigaste.
Österrike valde att gå i Tysklands ledband. Rumänien har valt att inte stiga upp och se helheter. Det leder till långt utdragna förhandlingar, som sedan slutar mitt i natten när man äntligen har fått tag på ”mamma” eller ”pappa” i Berlin.
Det är ett helvete – och en jätteutmaning för Finland.
Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet (SFP)

Ålandstidningen