Den nya nationella strategin för psykisk hälsa ger ramar kring hur vi i Finland ska jobba med psykisk hälsa fram till år 2030. Psykosociala förbundet välkomnar strategins starkare fokus på psykisk hälsa som en kraftgivande resurs och de nya verksamhetsformer som den möjliggör.

Strategin bygger på gemenskap i vardagsmiljön och sänker tröskeln för att söka hjälp då det behövs. Strategin understryker rätten till psykisk hälsa ur ett människorättsperspektiv samt vikten av omfattande tjänster som bygger på individuella behov i olika livsskeden.

Gränsöverskridande samarbeten behövs för att föra olika sektorer samman, och öka tillgången till hälsofrämjande insatser i vardagen. Samarbete och förbättrade kommunikationskanaler krävs också för att trygga den somatiska hälsan hos personer med psykisk ohälsa, vilka riskerar en förkortad livslängd på grund av ojämlik tillgång till livsviktiga medicinska ingrepp och behandlingar.

Den nya strategin minskar målmedvetet stigmat kring psykisk ohälsa och livshotande ojämlikhet. Strategin innebär också ett efterlängtat suicidpreventivt program. Vi är många som talat oss varma för att Finland borde sälla sig till skaran länder som satsar på att förebygga självmord på ett övergripande och målmedvetet sätt.

Ändringsprocessen, som den nya strategin medför, kräver ett starkt ledarskap, vilket också poängteras. Strategin kommer att spänna över flera regeringsperioder – en god nyhet med tanke på att ändringsprocesser tar tid.

Psykosociala förbundet har deltagit i beredningen av strategin genom att lyfta fram att de tjänster, verksamhetsmodeller och åtgärder som nämns också ska finnas på svenska, vilket bör beaktas redan i planeringsskedet.

För att de språkliga rättigheterna ska förverkligas behöver vi, förutom svenskspråkiga tjänster, säkerställa att det också finns förutsättningar för forsknings- och utvecklingsverksamhet på svenska.

Psykosociala förbundet och dess medlemsorganisationer välkomnar den nationella strategin för psykisk hälsa och ett nationellt program för suicidprevention. Om den nya strategin ska uppfylla sitt syfte att minska utanförskap och öka delaktighet, måste åtgärderna beakta och inkludera de språkliga minoriteterna.

Psykosociala förbundets höstmöte 6.11.2019

Christer Rönnlund, ordförande

Bodil Viitanen, verksamhetsledare

Här kommer några reflektioner som undertecknad upplevt under senare tid.

När man läser infranämndens beslut samt stadsdirektörens uttalanden gällande asfalthanteringen från Ålandsvägens ombyggnad, kan man konstatera följande:

Jag fattar ingenting? Eller så gör jag det!

Hur är det möjligt att man kan ha en ”Torgfest” men inte Rockoff? Är inte detta samma sak?

Med tanke på att Viking Line marknadsför sig med coronacertifiering är jag chockad över avsaknaden av åtgärder för att minimera ofrivilliga närkontakter under mina egna resor till och från Åbo senaste veckor, nu när passagerarantalen tilltagit.

Finska regeringen, landskapsregeringen och landskapsläkaren har tidigt insett allvaret med corona och tagit ett fast grepp om pandemin. Gränser har stängts och begränsningar har införts för allmänheten.

Tack Hanna för svaret på min insändare fast att det, som du skrev inte är en inbjudan till debatt. Låt mig ändå komma med några synpunkter.

Det brukar sägas att det är som mörkast innan det ljusnar. I våras var det onekligen mörkt för åländsk sjöfart.

För många av oss har den senaste tidens påtvingade isolering inneburit en exceptionell omständighet. Men för andra hör social isolering och ensamhet till vardagen. Närmare bestämt en tiondel av Finlands befolkning upplever fortgående ensamhet.

Jag önskar att alla skulle ta sig tid att lyssna på Sommar i P1 den 9 juli då Eveline Jacobson som är intensivvårdssjuksköterska berättar om sin avdelning på Mälarsjukhuset i Eskilstuna så som den såg ut innan och under pandemin med covid-19.

En läsare ställer på insändarplats frågor om löparbanorna på WHA.

Jag tycker de flesta i Sverige är ganska usla på att hålla avstånd, men det är nog till och med värre här på Åland. Folk går ju omkring precis som vanligt och ställer sig precis bakom en i kön.

Redaktör Jonas Bladh ställer en relevant fråga om vem som egentligen bestämmer i Mariehamn med anledning av infrastrukturnämndens beslut att anslå 300.000 euro för att finansiera transport av tjärasfalt till behörig destruktionsanläggning.

Våra politiker har bestämt att WHA efter ombyggnaden ska ha två löparbanor. Nu är ombyggnaden klar och löparbanorna övermålade. Vet någon politiker eller tjänsteman vad som hänt? Tacksam för svar.

”Friidrottare”

Fler insändare