Ålandstidningens gästledare av skattekonsults Grüssner från 12.6 om balans i statsbudgeten har redan ärats med några insändare, men många viktiga synvinklarhar tappats bort i diskussionen.
För det första, är en skribent med kompetens som skattekonsult, sannolikt mer än väl medveten om att EU-länderna går miste om mer än 50–70 miljarder (!) euro i skatteintäkter varje år genom den aggressiva skatteplanering som framförallt storföretag idkar, enligt EU-parlamentets forskningsenhet. Även småföretags/privatpersoners delaktighet i den gråa ekonomin är ett område som vi borde våga lyfta (utan att svartmåla de företagare som gör rätt för sig). Också de företag som gör rätt för sig, lider av det större skattetryck och bristerna i resurseringen av statens tjänsteproduktion som skatteplaneringen leder till.
Det är även läge att konstatera ett viktigt nationalekonomiskt faktum: Att följa samma sorts logik i nationalekonomiska resonemang som man gör i företagsekonomiska sammanhang, riskerar att man kommer till mycket missvisande, potentiellt farliga, slutsatser. Alla föreställningar om statsbudgeten som ett nollsummespel saknar grund. I verkligheten handlar de politiska vägvalen både om att påverka intäkts- och utgiftssidan och om komplicerade effekter på kort och lång sikt. Staten reglerar intäktssidan genom skatter och avgifter, och kan dessutom besluta om kortsiktiga kostsamma åtgärder som har långsiktigt inbesparande effekter. På motsatt sätt kan staten besluta om inbesparingar som kortsiktigt sätter statsbudgeten i balans, men som på lång sikt har förödande konsekvenser på möjligheterna att få en budget i balans. Vilka offentliga satsningar som ger frukt och vilka inbesparingar som blir dyra på sikt är det allra viktigaste politiska övervägandet - inte ett oeftertänksamt skärande i utgifter med bara statsbudgeten i balans för ögonen.
Ett synnerligen skadligt och kortsiktigt tillvägagångssätt att öka på statens intäkter som i synnerhet borgerliga partier förespråkat under senare år, är att sälja (enligt vissa att rea ut) statens egendom (vilken ofta bestått av egendom med stabil och god avkastning).
Ledaren genomsyras också av, något Centerns Harry Jansson i sin replik 18.6 tycks hålla med om, en tanke om att vänsterns slösar medan högern sparar.
Riktigt så enkelt är det inte. Finland har under de senaste 30 åren haft två icke-borgerliga statsministrar, men detta till trots små framsteg med att få statsbudgeten i balans. Faktum är att både höger- och vänsterregeringar har incitament för att öka mer på utkomsterna än på intäkterna. Karikaterat: Borgerliga partier genom att utlova skattelättnader för höginkomsttagare och vänstern genom satsningar på låginkomsttagare och att stärka de offentliga välfärdstjänsterna (utan att öka skatteintäkterna i motsvarande grad).
En annan fråga som inte heller inte får något svar i gästledaren, är vilka tjänster i välfärdsstaten som vi ska sluta finansiera med offentliga medel, och hur behoven som tjänsterna mättar isåfall ska fyllas. Ska staten sluta att stå för exempelvis specialsjukvård? Ska varje individ finansiera sin egen privata sjukvård? Och är det ett mer kostnadseffektivt och ändamålsenligt system? En jämförelse mellan Finlands offentliga sjukvård och USA:s privata sjukvårdssystem visar att det (offentliga) sjukvårdssystemet är mycket mer kostnadseffektivt i Finland. Behovet av ständigt nya sjukvårdstjänster försvinner dock inte pga. att vi begränsar statens ansvar för sjukvården.
En sista intressant fråga som blir obesvarad, är om statens budget verkligen behöver vara i balans? Få stater är inte kraftigt skuldsatta, och bakom skuldsättningarna hägrar ofta försök att stimulera ekonomin genom offentliga satsningar. En budget som inte är i balans är ett tecken på att fordringarna flyttats till kapitalet (och i praktiken att de anhopats hos en liten del av alla fordringsägare), medan skulderna anhopats i staten.
Modiga politiker kan på sikt ändra på detta genom politiska beslut för mer jämlikt fördelade ekonomiska resurser. Eftersom kapitalet är globalt och rörligt, behöver dock dessa beslut fattas på både nationell och internationell/global nivå.
Kaj Sand

Ålandstidningen