I Ålandstidningens ledare och artiklar den senaste veckan får man inte bara bilden av att strejk är en vänsterextrem aktion, det uttrycks i ord och meningar! Vinklingen på rapporteringen är oroväckande klandrande och ensidigt nyliberal. Skälen till varför någon väljer att strejka förpassas till någon enskild rad i ett stycke.

Arbetsgivarens perspektiv och de negativa effekterna på näringen är helt dominerande. Man klandrar och nästintill hånar de fackförbund som valt att sympatistrejka med de postanställda. I glömska faller att många av de rättigheter vi tar för givna i Norden tillkommit genom just utdragna arbetsmarknadskonflikter, exempelvis åtta timmars arbetsdag och rätt till lediga dagar (veckoslut).

Att man ”flyttar” hela yrkesgrupper till för arbetsgivaren fördelaktigare kollektivavtal, exempelvis genom att överföra personal till nybildade företag (vars syfte oftast endast är att sänka personalkostnader) och kollektivavtal (trots att arbetsuppgifterna förblir de samma) är inget skräckscenario, utan något som redan sker i dag på många håll i Finland, och som fått namnet ”kollektivavtalsshopping”.

Sympatistrejker görs inte för skojs skull, utan för att det finns en reell oro (eller i alla fall borde finnas det) i samhället för de nya undergrävande metoder som arbetsgivarsidan börjat tillämpa. Tillåter andra fackförbund det som nästan skedde för Postens anställda i dag kommer även andra sektorer att riskera genomgå samma process.

Ensam är arbetstagaren svag. Endast gemensamt, och (tyvärr) genom att åstadkomma skada på näringen kan arbetstagarna visa att de menar allvar med att behålla den rättigheter som man erhållit genom överenskommelser. Blir det som Posten som arbetsgivare ville åstadkomma verklighet även i andra branscher, förväntas snart en allt större del av arbetskraften jobba på villkor och med löner som det inte går att leva på.

Skulle den medelklass som har det ganska väl ställt och som lättsamt kritiserar, gå med på att försämra sina egna anställningsvillkor i den mån att det inte längre går att försörja sina familj? Det skulle de som säkrast inte. Men verkligheten ser inte likadan ut för alla arbetstagare. Vissa eftertraktade arbetstagargrupper kan i stället förhandla sig till bättre villkor hos andra företag, och har svårt att begripa varför hela fackförbund (som inte har det privilegiet) ska visa solidaritet med arbetstagare i andra branscher.

Det är för övrigt ingen bra idé att medverka till att skapa ett arbetande prekariat i Norden, av även helt andra samhälleliga skäl än det att alla ska ha en lön som det går att leva på. Det kunde kanske Ålands media belysa i sina kommande skrivelser för att balansera rapporteringen en aning?

Det var förresten inte Pau som inte godkände utredarnas lösningsförslag. PAU avslog endast efter att det blev känt att Mediaförbundet (arbetsgivarrepresentant) förkastade lösningsförslaget. Det framgick av någon anledning inte av Ålandstidningens rubriker! Att vinklingen på nyheterna varit så ensidig är en sak – att det rapporterats fel uppgifter som späder på denna vinkling är ännu mer oroväckande.

Kaj L

Med tanke på att Viking Line marknadsför sig med coronacertifiering är jag chockad över avsaknaden av åtgärder för att minimera ofrivilliga närkontakter under mina egna resor till och från Åbo senaste veckor, nu när passagerarantalen tilltagit.

Finska regeringen, landskapsregeringen och landskapsläkaren har tidigt insett allvaret med corona och tagit ett fast grepp om pandemin. Gränser har stängts och begränsningar har införts för allmänheten.

Tack Hanna för svaret på min insändare fast att det, som du skrev inte är en inbjudan till debatt. Låt mig ändå komma med några synpunkter.

Det brukar sägas att det är som mörkast innan det ljusnar. I våras var det onekligen mörkt för åländsk sjöfart.

För många av oss har den senaste tidens påtvingade isolering inneburit en exceptionell omständighet. Men för andra hör social isolering och ensamhet till vardagen. Närmare bestämt en tiondel av Finlands befolkning upplever fortgående ensamhet.

Jag önskar att alla skulle ta sig tid att lyssna på Sommar i P1 den 9 juli då Eveline Jacobson som är intensivvårdssjuksköterska berättar om sin avdelning på Mälarsjukhuset i Eskilstuna så som den såg ut innan och under pandemin med covid-19.

En läsare ställer på insändarplats frågor om löparbanorna på WHA.

Jag tycker de flesta i Sverige är ganska usla på att hålla avstånd, men det är nog till och med värre här på Åland. Folk går ju omkring precis som vanligt och ställer sig precis bakom en i kön.

Redaktör Jonas Bladh ställer en relevant fråga om vem som egentligen bestämmer i Mariehamn med anledning av infrastrukturnämndens beslut att anslå 300.000 euro för att finansiera transport av tjärasfalt till behörig destruktionsanläggning.

Våra politiker har bestämt att WHA efter ombyggnaden ska ha två löparbanor. Nu är ombyggnaden klar och löparbanorna övermålade. Vet någon politiker eller tjänsteman vad som hänt? Tacksam för svar.

”Friidrottare”

Du som saboterat strömförsörjningen på Herrön natten mot onsdagen den 8.7 bör väl höra av dig utan påminnelse. Vi vet vem du är!

Tråkigt att höra. Förstörda kylvaror bör ersättas om du har någon känsla i kroppen.

Diskussionen om den åländska valundersökningen som utfördes som en del av den finlandssvenska Barometern har gått varm sedan resultaten publicerades för en vecka sedan. Det är välkommet, publikationer av den här typen ska väcka debatt!

Om jag vore ett vildbi, skulle jag inte ta in på närmaste billiga insekthotellkedja.

Hacke hackspett har hittat en fin födkrok genom att med sin spetsiga näbb och 10-15 centimeter långa klibbiga tunga äta upp alla hotellgäster.

Fler insändare