I Ålandstidningens ledare och artiklar den senaste veckan får man inte bara bilden av att strejk är en vänsterextrem aktion, det uttrycks i ord och meningar! Vinklingen på rapporteringen är oroväckande klandrande och ensidigt nyliberal. Skälen till varför någon väljer att strejka förpassas till någon enskild rad i ett stycke.

Arbetsgivarens perspektiv och de negativa effekterna på näringen är helt dominerande. Man klandrar och nästintill hånar de fackförbund som valt att sympatistrejka med de postanställda. I glömska faller att många av de rättigheter vi tar för givna i Norden tillkommit genom just utdragna arbetsmarknadskonflikter, exempelvis åtta timmars arbetsdag och rätt till lediga dagar (veckoslut).

Att man ”flyttar” hela yrkesgrupper till för arbetsgivaren fördelaktigare kollektivavtal, exempelvis genom att överföra personal till nybildade företag (vars syfte oftast endast är att sänka personalkostnader) och kollektivavtal (trots att arbetsuppgifterna förblir de samma) är inget skräckscenario, utan något som redan sker i dag på många håll i Finland, och som fått namnet ”kollektivavtalsshopping”.

Sympatistrejker görs inte för skojs skull, utan för att det finns en reell oro (eller i alla fall borde finnas det) i samhället för de nya undergrävande metoder som arbetsgivarsidan börjat tillämpa. Tillåter andra fackförbund det som nästan skedde för Postens anställda i dag kommer även andra sektorer att riskera genomgå samma process.

Ensam är arbetstagaren svag. Endast gemensamt, och (tyvärr) genom att åstadkomma skada på näringen kan arbetstagarna visa att de menar allvar med att behålla den rättigheter som man erhållit genom överenskommelser. Blir det som Posten som arbetsgivare ville åstadkomma verklighet även i andra branscher, förväntas snart en allt större del av arbetskraften jobba på villkor och med löner som det inte går att leva på.

Skulle den medelklass som har det ganska väl ställt och som lättsamt kritiserar, gå med på att försämra sina egna anställningsvillkor i den mån att det inte längre går att försörja sina familj? Det skulle de som säkrast inte. Men verkligheten ser inte likadan ut för alla arbetstagare. Vissa eftertraktade arbetstagargrupper kan i stället förhandla sig till bättre villkor hos andra företag, och har svårt att begripa varför hela fackförbund (som inte har det privilegiet) ska visa solidaritet med arbetstagare i andra branscher.

Det är för övrigt ingen bra idé att medverka till att skapa ett arbetande prekariat i Norden, av även helt andra samhälleliga skäl än det att alla ska ha en lön som det går att leva på. Det kunde kanske Ålands media belysa i sina kommande skrivelser för att balansera rapporteringen en aning?

Det var förresten inte Pau som inte godkände utredarnas lösningsförslag. PAU avslog endast efter att det blev känt att Mediaförbundet (arbetsgivarrepresentant) förkastade lösningsförslaget. Det framgick av någon anledning inte av Ålandstidningens rubriker! Att vinklingen på nyheterna varit så ensidig är en sak – att det rapporterats fel uppgifter som späder på denna vinkling är ännu mer oroväckande.

Kaj L

Stackars Bambi och stackars människorna på Näverskär (se insändare den 28 november). Hoppas att polisen tar kräken som sköt och att de får stora straff.

”Från en djurvän”

Som bekant föreslår den avgående regeringen i sitt budgetförslag att den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, ska bibehållas. Kostnaden för detta är 1.800.000 euro per år. I en budget, som får ett underskott på 15.000.000 euro.

Kaj L, tydligt och bra skrivet den 29 november. Det överensstämmer med dagens verklighet. Vi behöver varandra, nu och i framtiden. Tillsammans är vi starkare och man kan inte veta när man själv behöver hjälp och stöd från andra.

Karin

Stadsdirektören Barbara Heinonen och minoriteten i stadsstyrelsen bestående av Sara Kemetter (S), Tony Wikström (S) samt Jonny Andersen (Lib), försöker misskreditera majoriteten i stadsutvecklingsnämnden genom att låta det framstå som att nämnden

I skrivande stund plitas säkert målsättningar ned för det politiska programmet med ambitionen att styra det offentliga Åland under de följande fyra åren (och genom det alla våras liv).

Benita Mattsson-Eklund skrev i Ålandstidningens ledare den 26 november om en viktig fråga som berör överkonsumtionen som belastar vår planet.

FN:s nya klimatrapport visar att det fortfarande är möjligt att uppnå Parisavtalets mål, men att ländernas klimatlöften måste skärpas. Men de fastslår också att Parisavtalet inte är tillräckligt ambitiöst och att ytterligare åtgärder krävs.

I denna tidnings ledare den 27.11 spekulerar skribenten över bevekelsegrunderna till den givmildhet som medföljer den annalkande julen.

Det har gått över ett år sedan den klimatrapport som väckte en stor del av världen kom ut.

Öppet brev till Tjuvskyttarna lördagen den 23 november 2019.

Black Friday och julhandeln. Bägges gemensamma nämnare som marknadsföringen i decennier utnyttjat, normaliserat och förstorat; vår tragiska och obesvarade kärlek till konsumtionen.

När svenska strejker kan räknas på en hand kan finska räknas i hundratal. Ständiga strejker är ett av svaren på varför den finska tillväxten stampar och ekonomin går kräftgång.

Med min budgetmotion nummer två med rubriken: ”Landskapsandelar och stöd till kommunerna” vill jag att avdraget för löne- och pensionsinkomster stryks. Det är den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, som någon kallade det.

Fler insändare