I skrivande stund plitas säkert målsättningar ned för det politiska programmet med ambitionen att styra det offentliga Åland under de följande fyra åren (och genom det alla våras liv). Vi får hoppas att all energi inte läggs på att dela på den krympande kakan, utan i stället på hur man ska åstadkomma en större kaka, åstadkomma en högre produktivitet och produktion av välfärd.

Det krävs visioner, strategier och taktik. Ett konkret område där det behövs är vår skogspolitik. Skogspolitikens mål ska vara att värna om vår natur och samtidigt åstadkomma resursproduktion. Skogsresursen kan sedan genom olika förädlingssätt resultera i produkter, arbete men även naturområden; vandringsleder, svamp- och bärställen dit man söker sig för naturupplevelser och rekreation.

Kruxet är att en vettig skogspolitik sträcker sig betydligt längre än en politisk mandatperiod. Att få massaved tar årtionden, att få den eftertraktade produkten sågstock tar minst 80 år, att få en ”urskog” tar århundraden. En modern skogspolitik ska kunna balansera mellan dessa och många andra mål som berör hur vi bevarar och använder våra naturresurser.

Den förra regeringen tog fram skogsprogrammet Skogsåland 2027. Ett program där många förslag och viktiga konkreta åtgärder från beredningen till sist föll bort. Hur som helst, med stormen Alfrida blev kolsänkan man ställvis med djupa brösttoner talar om, förvandlad till en förmultnande koldioxidkälla, som kommer att leda till ytterligare skador genom insektangrepp med mera.

Men var står man nu? Har man skapat projekt och gett resurser att planera om hur våra skogar ska utvecklas och förvaltas framöver efter förödelsen? Skapat nya naturområden genom att köpa upp mark, gett stöd till skogsägare för att de ska få ut vindfällen för att påbörja förnyandet och intensifiera vården av skogen? Kanske, men det har jag nog totalt missat.

Det är ju inte det offentliga som i sista ändan ska dra tåget. Det borde ju vara det privata och näringslivet som även tar initiativ. Eftersom den privata industrin uttalat sitt ointresse för att dra tåget, måste det offentliga agera lokomotiv, eftersom följderna för samhället annars kan bli väldigt dåliga.

Man kan notera att monopol i näringslivet, vare sig de är privata eller offentligt ägda, allt som oftast är ineffektiva ur samhällets synpunkt. Monopol stryper innovation, och det är genom innovation som man skapar nytt värde. Det gäller likväl skogsnäring som avfallshantering! Hoppas man i näringslivet och det offentliga börjar agera innovativt. Innovation är mer än en produktförbättring eller uppfinning (vilka ju även de behövs).

Vi får hoppas att den kommande regeringen som ett av sina prioriterade mål har ett nytt skogsprogram på listan, ett med konkreta mål kring hur man får ut mervärde i form av olika produkter (det tangerar näringspolitiken), utvecklar kolsänkan, bildar nya naturområden (Åland kunde ha mål att bli bäst i klass på det området).

Varför inte stifta om byggbestämmelserna så att byggandet i helträ/limträ med mera utan plast blir en reell möjlighet (det är ju egen behörighet)? Man vet att byggnader i stock kan bevaras över hundra år, men det vet vi inte om det nu avkrävda låg- och nollenergibyggandet kan. Satsa på lokal utbildning och spetsprojekt där konkreta ramverk och användning av tekniska träprodukter utvecklas.

Jag hoppas tjänstemännen ges möjligheter och resurser att ta fram ett dynamiskt skogsprogram tillsammans med näringslivet. Det är mer än en kolsänka vi ska värna om.

Ralf Häggblom

Barbro Sundback (S) går till angrepp och anklagar mig som gruppledare för De obundna i Mariehamn för att inte hålla de politiska överenskommelserna. Mig veterligen har nog inte jag gjort något övertramp.

Gruppledare Barbro Sundback (S) ger sig på de andra gruppledarna i Mariehamns fullmäktige för att vi uppfattar Mariehamns-sossarnas begränsade urval när det gäller att besätta de viktigaste makt- och ansvarsposterna i Mariehamn som problematiskt i

När jag var sex år låg jag för första gången på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrar vara med på samma sätt som i dag, så jag minns att jag var väldigt ledsen.

Det är stadens ansvar att se till att vi mariehamnare trivs och har det bra. Efter att Röde Orms gratisbussar slutade har staden blivit mindre trivsam.

För några veckor sedan höll stadens kultur- och fritidsnämnd ett informationstillfälle kring konverteringen av WHA:s gräsunderlag till konstgräs. Härvid framkom det att så kallat SBR-granulat ska användas som fyllnadsmaterial.

Moderata gruppledaren Roger Jansson bekymrar sig än en gång för maktobalans och maktkoncentration, utgående från det faktum att jag kommer att sitta i stadsstyrelsen och förhoppningsvis (i skrivande stund är nämnderna inte utsedda) i socialnämnden

Det är med förvåning jag läser i Ålandstidningen den 15.1 att Anders Holmberg (Ob) och Ingrid Zetterman (Lib) har kritik mot att Mariehamns socialdemokrater föreslår Nina Fellman (S) som både ledamot av stadsstyrelsen och socialnämnden.

Nyss hemkommen från en längre resa ser jag att Marcus Måtar inte straffas för sin fängelsedom. Väldigt märkligt. Eller kanske inte.

Kommentar till ledaren den 16 januari 2020.

Klimatförändringarna anges som orsak till de omfattande skogsbränderna som härjar och har härjat i Australien.

Angående ledaren den 7 januari:

För att öva lite på tunnelkonstruktioner behöver man ju inte ta till så drastiska åtgärder som att gräva en tunnel som är sex kilometer lång med detsamma, utan man kan bygga en betydligt enklare konstruktion först för att testa konceptet och samti

Några förbättringar som jag påtalat under flera år.

I Gluggen skriver Jonny Mattsson att ålänningarna är dåliga på att blinka i trafiken. Problemet är att de åländska rondellerna, förutom Rökerirondellen och Sjukhusrondellen, är så små.

Fler insändare