I skrivande stund plitas säkert målsättningar ned för det politiska programmet med ambitionen att styra det offentliga Åland under de följande fyra åren (och genom det alla våras liv). Vi får hoppas att all energi inte läggs på att dela på den krympande kakan, utan i stället på hur man ska åstadkomma en större kaka, åstadkomma en högre produktivitet och produktion av välfärd.

Det krävs visioner, strategier och taktik. Ett konkret område där det behövs är vår skogspolitik. Skogspolitikens mål ska vara att värna om vår natur och samtidigt åstadkomma resursproduktion. Skogsresursen kan sedan genom olika förädlingssätt resultera i produkter, arbete men även naturområden; vandringsleder, svamp- och bärställen dit man söker sig för naturupplevelser och rekreation.

Kruxet är att en vettig skogspolitik sträcker sig betydligt längre än en politisk mandatperiod. Att få massaved tar årtionden, att få den eftertraktade produkten sågstock tar minst 80 år, att få en ”urskog” tar århundraden. En modern skogspolitik ska kunna balansera mellan dessa och många andra mål som berör hur vi bevarar och använder våra naturresurser.

Den förra regeringen tog fram skogsprogrammet Skogsåland 2027. Ett program där många förslag och viktiga konkreta åtgärder från beredningen till sist föll bort. Hur som helst, med stormen Alfrida blev kolsänkan man ställvis med djupa brösttoner talar om, förvandlad till en förmultnande koldioxidkälla, som kommer att leda till ytterligare skador genom insektangrepp med mera.

Men var står man nu? Har man skapat projekt och gett resurser att planera om hur våra skogar ska utvecklas och förvaltas framöver efter förödelsen? Skapat nya naturområden genom att köpa upp mark, gett stöd till skogsägare för att de ska få ut vindfällen för att påbörja förnyandet och intensifiera vården av skogen? Kanske, men det har jag nog totalt missat.

Det är ju inte det offentliga som i sista ändan ska dra tåget. Det borde ju vara det privata och näringslivet som även tar initiativ. Eftersom den privata industrin uttalat sitt ointresse för att dra tåget, måste det offentliga agera lokomotiv, eftersom följderna för samhället annars kan bli väldigt dåliga.

Man kan notera att monopol i näringslivet, vare sig de är privata eller offentligt ägda, allt som oftast är ineffektiva ur samhällets synpunkt. Monopol stryper innovation, och det är genom innovation som man skapar nytt värde. Det gäller likväl skogsnäring som avfallshantering! Hoppas man i näringslivet och det offentliga börjar agera innovativt. Innovation är mer än en produktförbättring eller uppfinning (vilka ju även de behövs).

Vi får hoppas att den kommande regeringen som ett av sina prioriterade mål har ett nytt skogsprogram på listan, ett med konkreta mål kring hur man får ut mervärde i form av olika produkter (det tangerar näringspolitiken), utvecklar kolsänkan, bildar nya naturområden (Åland kunde ha mål att bli bäst i klass på det området).

Varför inte stifta om byggbestämmelserna så att byggandet i helträ/limträ med mera utan plast blir en reell möjlighet (det är ju egen behörighet)? Man vet att byggnader i stock kan bevaras över hundra år, men det vet vi inte om det nu avkrävda låg- och nollenergibyggandet kan. Satsa på lokal utbildning och spetsprojekt där konkreta ramverk och användning av tekniska träprodukter utvecklas.

Jag hoppas tjänstemännen ges möjligheter och resurser att ta fram ett dynamiskt skogsprogram tillsammans med näringslivet. Det är mer än en kolsänka vi ska värna om.

Ralf Häggblom

Stackars Bambi och stackars människorna på Näverskär (se insändare den 28 november). Hoppas att polisen tar kräken som sköt och att de får stora straff.

”Från en djurvän”

Som bekant föreslår den avgående regeringen i sitt budgetförslag att den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, ska bibehållas. Kostnaden för detta är 1.800.000 euro per år. I en budget, som får ett underskott på 15.000.000 euro.

Kaj L, tydligt och bra skrivet den 29 november. Det överensstämmer med dagens verklighet. Vi behöver varandra, nu och i framtiden. Tillsammans är vi starkare och man kan inte veta när man själv behöver hjälp och stöd från andra.

Karin

Stadsdirektören Barbara Heinonen och minoriteten i stadsstyrelsen bestående av Sara Kemetter (S), Tony Wikström (S) samt Jonny Andersen (Lib), försöker misskreditera majoriteten i stadsutvecklingsnämnden genom att låta det framstå som att nämnden

I Ålandstidningens ledare och artiklar den senaste veckan får man inte bara bilden av att strejk är en vänsterextrem aktion, det uttrycks i ord och meningar! Vinklingen på rapporteringen är oroväckande klandrande och ensidigt nyliberal.

Benita Mattsson-Eklund skrev i Ålandstidningens ledare den 26 november om en viktig fråga som berör överkonsumtionen som belastar vår planet.

FN:s nya klimatrapport visar att det fortfarande är möjligt att uppnå Parisavtalets mål, men att ländernas klimatlöften måste skärpas. Men de fastslår också att Parisavtalet inte är tillräckligt ambitiöst och att ytterligare åtgärder krävs.

I denna tidnings ledare den 27.11 spekulerar skribenten över bevekelsegrunderna till den givmildhet som medföljer den annalkande julen.

Det har gått över ett år sedan den klimatrapport som väckte en stor del av världen kom ut.

Öppet brev till Tjuvskyttarna lördagen den 23 november 2019.

Black Friday och julhandeln. Bägges gemensamma nämnare som marknadsföringen i decennier utnyttjat, normaliserat och förstorat; vår tragiska och obesvarade kärlek till konsumtionen.

När svenska strejker kan räknas på en hand kan finska räknas i hundratal. Ständiga strejker är ett av svaren på varför den finska tillväxten stampar och ekonomin går kräftgång.

Med min budgetmotion nummer två med rubriken: ”Landskapsandelar och stöd till kommunerna” vill jag att avdraget för löne- och pensionsinkomster stryks. Det är den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, som någon kallade det.

Fler insändare