Foto:

Risken liten för statskonkurs

I sin krönika den 24 juli konstaterar biträdande professor i nationalekonomi Edvard Johansson: ”Även om det inte finns någon exakt gräns för när en stats skuldsättning blir för stor...” (i sig ett ganska märkligt konstaterande, med tanke på EU:s Stabilitets- och tillväxtpakts regler) ”...så är det klart att en så hög skuldsättningsgrad” (över 100 procent av bnp) ”gör att riskerna för att långivarna inte längre vill finansiera staten Finland ökar, och att det finns en verklig risk för någon typ av statskonkurs”.

I sin krönika den 24 juli konstaterar biträdande professor i nationalekonomi Edvard Johansson: ”Även om det inte finns någon exakt gräns för när en stats skuldsättning blir för stor...” (i sig ett ganska märkligt konstaterande, med tanke på EU:s Stabilitets- och tillväxtpakts regler) ”...så är det klart att en så hög skuldsättningsgrad” (över 100 procent av bnp) ”gör att riskerna för att långivarna inte längre vill finansiera staten Finland ökar, och att det finns en verklig risk för någon typ av statskonkurs”.
Det var ju inga nyheter. Under eurokrisen 2011-12 var Italien första kandidat för insolvens, tätt följt av Spanien och endast lite mer avlägset även Frankrike. Följaktligen hängde då själva den gemensamma valutans fortsatta existens på en skör tråd.
Som svar svor Europeiska centralbankens (ECB:s) dåvarande president Mario Draghi offentligt att ECB ”skulle göra vad som krävs” för att försvara den. Och det räckte, delvis för att ett så offentligt löfte från en sådan källa var i högsta grad imponerande.
Men den verkliga orsaken han ha varit av en mera jordnära art. Konstaterandet blottade det faktum att ECB:s ledning – trots att EU:s traktater explicit förbjuder dem att agera på det viset – hade bestämt sig för att de allra största medlemsstaterna i eurozonen till varje pris måste räddas från konkurs hellre än att tillåta att hela ERM imploderar. Från och med då ställde sig Europeiska rådets kreatur ECB bakom dessa länders regeringar som en de facto-garant för deras solvens.
Detta effektiviserades genom att ECB som alltid ställde sig redo att inom den sekundära statsobligationsmarknaden själv köpa osålda obligationer till den benämnda köpkursen. Därmed orsakade man att dessa staters obligationer igen började byta händer, i enlighet med de respektive ekonomiernas reella prestanda, utan att risken för inställda betalningar spelade någon roll.
Det var en vattendelare. ECB hade äntligen motvilligt av nödvändighet tvingats agera som en fullständig centralbank för hela valutaområdet, i motsats till EU-traktaternas stadgade förbud, precis som alla dess motparter runtom i världen.
Som följd har ECB gjorts till en fånge av euroländernas beroende av stödet för deras statsobligationers värde, till en sådan grad att dess tillbakadragande nästan säkert skulle orsaka ERM:s omedelbara kollaps. Diskussion om risken för någon finsk utsatthet för statskonkurs utan hänsyn till den allomfattande hela eurozonens gemensamma exponering för en sådan är knappast relevant anser jag: Finland är ju bara en liten del i detta överväldigande större område, vars egen långsiktiga fortsättning måhända – vem vet? – i sig borde anses problematisk.
Tills vidare är det ECB som styr i sammanhanget, och på vilken grund skulle ECB vilja diskriminera Finland? Risken för detta är enligt mig mycket liten.
Robert Horwood
Eckerö

Ålandstidningen

Hittat fel i texten? Skriv till oss