I sin krönika den 24 juli konstaterar biträdande professor i nationalekonomi Edvard Johansson: ”Även om det inte finns någon exakt gräns för när en stats skuldsättning blir för stor...” (i sig ett ganska märkligt konstaterande, med tanke på EU:s Stabilitets- och tillväxtpakts regler) ”...så är det klart att en så hög skuldsättningsgrad” (över 100 procent av bnp) ”gör att riskerna för att långivarna inte längre vill finansiera staten Finland ökar, och att det finns en verklig risk för någon typ av statskonkurs”.

Det var ju inga nyheter. Under eurokrisen 2011-12 var Italien första kandidat för insolvens, tätt följt av Spanien och endast lite mer avlägset även Frankrike. Följaktligen hängde då själva den gemensamma valutans fortsatta existens på en skör tråd.

Som svar svor Europeiska centralbankens (ECB:s) dåvarande president Mario Draghi offentligt att ECB ”skulle göra vad som krävs” för att försvara den. Och det räckte, delvis för att ett så offentligt löfte från en sådan källa var i högsta grad imponerande.

Men den verkliga orsaken han ha varit av en mera jordnära art. Konstaterandet blottade det faktum att ECB:s ledning – trots att EU:s traktater explicit förbjuder dem att agera på det viset – hade bestämt sig för att de allra största medlemsstaterna i eurozonen till varje pris måste räddas från konkurs hellre än att tillåta att hela ERM imploderar. Från och med då ställde sig Europeiska rådets kreatur ECB bakom dessa länders regeringar som en de facto-garant för deras solvens.

Detta effektiviserades genom att ECB som alltid ställde sig redo att inom den sekundära statsobligationsmarknaden själv köpa osålda obligationer till den benämnda köpkursen. Därmed orsakade man att dessa staters obligationer igen började byta händer, i enlighet med de respektive ekonomiernas reella prestanda, utan att risken för inställda betalningar spelade någon roll.

Det var en vattendelare. ECB hade äntligen motvilligt av nödvändighet tvingats agera som en fullständig centralbank för hela valutaområdet, i motsats till EU-traktaternas stadgade förbud, precis som alla dess motparter runtom i världen.

Som följd har ECB gjorts till en fånge av euroländernas beroende av stödet för deras statsobligationers värde, till en sådan grad att dess tillbakadragande nästan säkert skulle orsaka ERM:s omedelbara kollaps. Diskussion om risken för någon finsk utsatthet för statskonkurs utan hänsyn till den allomfattande hela eurozonens gemensamma exponering för en sådan är knappast relevant anser jag: Finland är ju bara en liten del i detta överväldigande större område, vars egen långsiktiga fortsättning måhända – vem vet? – i sig borde anses problematisk.

Tills vidare är det ECB som styr i sammanhanget, och på vilken grund skulle ECB vilja diskriminera Finland? Risken för detta är enligt mig mycket liten.

Robert Horwood

Eckerö

Jag har följt med aktiviteten i Badhusparken på nära håll i ett halvt sekel och jag bara älskar att se hur den nu äntligen används av familjer, ungdomar, äldre, grupper, enskilda och ihop alla dagar.

Först ett tack till Henrik Herlin för en bra ledare i tisdagens tidning och till Ålands framtid för en bra insändare i samma tidning gällande Mise.

Sophanteringen i vårt hushåll på fyra personer fungerar på detta utmärkta sätt:

I en intervju med vd Dan-Erik Woivalin om Ömsens centrumsatsning finns många goda nyheter. För det första är det positivt att planeringen fortsätter.

Nu tycker jag att Sofie Dahlsten ska kliva ner från sina höga hästar och inte ge svepande och nedlåtande omdömen om mänskor hon inte vet något om, nämligen de hushåll som hittills haft endast ett sopkärl, för brännbart

Jag undrar varför inte Iltasanomat finns alls mera att köpa i Åländska affärer. Jag har frågat expediterna, men de vet inte och har sagt att många människor har frågat samma sak.

Mise har under årens lopp med all tydlighet visat sig vara en gravt överviktig koloss på lerfötter. Det påtvingade bytet av uppsamlingskärl och tömningsintervall som 800 Misekunder står inför fr.o.m. 1.11 är ytterligare ett bevis för den saken.

Med anledning av de senaste uppgifterna om Estonia och efter att ha hört Kaj Janssons uttalande i Ålands Radio, vill jag komma med några kommentarer.

Mises plan på att införa fyrfackstunnor vid varje fastighet, är inte klokt!

Får ett kyrkoråd göra som man vill? Det anser man i alla fall i Lemland Lumparlands församling. Borde inte kyrkorådets högsta prioritet vara att alltid fatta det beslut som är bäst för församlingen?

Torsdag 24 september hade vi fått ett brev från Mise i brevlådan. Brevet var daterat 15 september. Vi uppmanades i brevet att inkomma med svar senast 13 september. Bara det säger något om myndighetens syn på sitt uppdrag och sina kunder.

Jag har med intresse tagit del av lagtingsledamöterna Roger Höglunds (c) och Nina Fellmans (s) debatt i tidningen om vilka sektorer som lider mest under det tung ekonomiska oket i dessa pandemitider.

Låt oss vara ärliga. Skogen runt Badhusberget är inte jätteviktig som den ser ut idag. Kanske borde staden gallrat för länge, länge sedan.

I en intervju i Nya Åland den 28 september konstaterar infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) det vi redan visste – att inget ännu gjorts för att infria vallöftet om en tunnel till Föglö, att det inte blir någon tunnel under mandatperioden

Fler insändare