Lagtingets fullmakt till regeringen om 60 miljoner för att förverkliga kortrutt på södra linjen har sedan jag hörde om beslutet förundrat mig. Efter att ha läst Axel Jonssons (ÅF) resonemang om lagtingsordningens 54 § moment 4 förefaller mig regeringens beslut om att upphandla en färja för 66 miljoner i stället för 47 miljoner som lagtingets fullmakt byggde på, som ett rejält bakslag för den åländska parlamentarismen.
Av 54:e paragrafen framgår det tydligt och klart att en fullmakt måste definieras till sitt belopp. Det största misstaget lagtinget begått i detta ärende är att man inte följt lagtingsordningen. Att ansvariga utskottssekreterare och lagtingsdirektören låtit detta passera utan invändningar är klandervärt.
Lagtingspolitiker vill ofta besluta mera än de har rätt till. Att de ansvariga tjänstemännen inte kan lagtingsordningen är beklagligt. Att de inte försvarar parlamentarismen är riskfyllt. Detta urholkar vårt parlamentariska system.
Detta system bygger på att lagtinget som kollektiv eller som enskilda ledamöter alltid ska kunna kontrollera regeringens göranden och låtanden (maktutövning). Lagtinget är folkets representanter och därför ska inte regeringen (exekutiven) verkställa beslut som inte har förankring och förtroende i lagtinget.
Tydliga exempel på parlamentariska flyktförsök finner vi hos Donald Trump och Boris Johnson. De gör allt för att undvika att parlamentet ska ha något att säga till om i känsliga frågor. I Polen och Ungern ser vi liknande förskjutningar från parlamentet till exekutiven. Detta är typiskt för auktoritära styrelseskick.
Eftersom lagtinget inte definierat det exakta beloppet för fullmakten men likväl utgått från ett belopp på 60 miljoner måste lagtinget ta sitt ansvar och återta sin parlamentariska makt över fullmakten. Det är orimligt att tänka sig en fullmakt in blanco, det vill säga en fullmakt utan några som helst begränsningar som skulle tillåta regeringen att till vilket pris som helst genomföra sitt kortruttsprojekt.
Att regeringen inte har en klar uppfattning av totalkostnaden för hela kortruttsprojektet är parlamentariskt oförsvarbart. Det hade varit något förmildrande om regeringen anhållit om ett tilläggsanslag och samtidigt i detalj informerat lagtinget om de slutliga kostnaderna för hela projektet.
Nu bryter man mot parlamentariska principer och är beredd att påbörja en investering vars slutkostnader man tydligen inte har klart för sig. Läget är minst sagt parlamentariskt kaotiskt. Lagtinget bär i sista hand allt ansvar.
Barbro Sundback (S)

Ålandstidningen