Det är alltid intressant när nya ledarskribenter framträder. Blir jag överraskad och får jag nya perspektiv? Ålandstidningen har haft många goda ledarskribenter genom åren. Jag minns speciellt Jan Helin som ofta kom med tänkvärda vinklingar. Fredrik Rosenkvist var också en ledarskribent som växte genom åren med många gånger intressanta perspektiv.
I regel är det mer spännande att ta del av åsikter och analyser som divergerar från ens egna. Och framför allt resonemang som bygger på argument mer än attityd. I den politiska världen finns tyvärr ofta ett ”vi och dom” tänkande - ”vi som är kloka och de som är dumma”, ”vi som är snälla och de som är elaka” och i förlängningen ”vi de goda och de andra de onda”.
Ibland argumenterar vi lite slappt där syftet är att konsolidera vår värdegemenskap med meningsfränder. Vi bollar slappt med generaliserande epitet som ”vänstern”, kanske ”muslimerna” och varför inte ”borgarna”. Jag tycker det är trist.
I ett vitalt samhälle finns det bredd och diversitet. Bevare oss från ett Åland där ett parti satt på samtliga platser i lagtinget, ett Finland där alla 200 riksdagsmän kom från ett och samma parti.
Såväl Daniel Dahléns ledare den 6 maj och Henrik Herlins den 8 maj gör mig betänksam. Dahlén polemiserar på ett allmänt plan mot den offentliga sektorn och hyllar ”det gamla åländska samhället” där ”gemene ålänning tog hand om varandra och de som behövde hjälp”.
Jag blir mycket fundersam vad Dahlén vill skära bort i ”den nya verkligheten”. Assistens åt sjuka handikappade? Kanske mindre vård inom ÅHS? Större klasser i skolan? Åldringar, handikappade och behövande ska tas omhand av ”gemene ålänning”? Var det gamla åländska samhället med backstugusittare och torpare så lyckligt? Där föräldralösa barn kanske utauktionerades åt den lägst bjudande? Vill man skära i offentlig sektor tycker jag nog att man är skyldig att vara konkret. ”Att sakta återinföra ansvaret på individen” är nog en tom fras om man inte talar klarspråk.
Herlin gör mig inte mycket klokare i sin ledare två dagar senare. Att köpa kvalitetskläder, att kompostera och sortera sopor är enligt Herlin en borgerlig dygd? Och Herlin hävdar ”att alla organisationer som inte uttryckligt är höger med tiden blir vänster”. Herlin synes anse det borgerligt att ”odla vår egen sallat och hushålla med våra resurser”. Hela ledaren är en polemik mot ett kollektiv som Herlin benämner ”vänstern”.
Vardera ledaren saknar stringens och är uppenbart skrivna för de egna meningsfränderna och uppfattas nog mest som ideologiska manifest. Ska vi tolka dessa ledare som tongivande för ÅTs framtida ledare? Ska människor som tillhör ”vänstern” söka sig andra nyhetskanaler och ses som icke önskvärda prenumeranter?
Vi lever i en värld med mycket allvarliga hotbilder som erfordrar en bred samverkan. Visst finns det människor som hånfullt avfärdar klimatkrisen som alarmistisk och raljerar över Greta Thunberg. Men tror man inte på klimatkrisen kanske man ändå ska ta den massdöd av arter inom flora och fauna på allvar som FN organet IPBES nyligen lagt fram?
Naturligtvis kan vi inte ha en evig materiell tillväxt på en ändlig planet. Naturligtvis är det bisarrt att de åtta rikaste har samma förmögenhet som de 3,5 miljarder fattigaste. Jag är mycket bekymrad och orolig.
Frågan om en hållbar samhällsekonomi borde ha högsta prioritet för envar tänkande människa och för varje politiskt parti. Ska den mänskliga civilisationen överleva måste alla samverka – individer, partier och företag.
Det finns inga enkla lösningar hur en nödvändig omställning till hållbarhet ska se ut. Jag har inga tvärsäkra svar men läser med intresse alla reflekterande och problematiserande texter. Förutsägbara ideologiska manifest är för mig tämligen ointressanta.
Mogens Lindén
Ålandstidningen