För många av oss har den senaste tidens påtvingade isolering inneburit en exceptionell omständighet. Men för andra hör social isolering och ensamhet till vardagen. Närmare bestämt en tiondel av Finlands befolkning upplever fortgående ensamhet. Över en miljon människor lever i dag i ensamhushåll.

Ensamhet är lika skadligt som rökning, får man ofta läsa. Ändå har vi de senaste åren sett hur ensamhet breder ut sig som ett växande samhällsproblem. De senaste tio åren har ensamboende ökat mest bland yngre och äldre personer. Enligt de senaste siffrorna från Statistikcentralen var andelen ensamboende i fjol 45 procent av alla bostadshushåll.

Ensamboende är i dag vanligast bland personer över 75 år, varav varannan person lever ensam. Av de som fyllt 90 år var totalt 30.107 ensamboende, vilket var en ökning med 5,4 procent från året innan. Den ökade ofrivilliga ensamheten som coronakrisen har medfört riskerar att drabba äldre särskilt hårt.

Det är viktigt att skilja på frivillig och ofrivillig ensamhet. Det finns de som väljer att leva avskilt, som finner ro i att inte ha så mycket människor omkring sig. Ensamhet kan fungera som en resurs för att hantera stress och för återhämtning. Enligt den amerikanska sociologen Eric Klinenberg vittnar ökat ensamboende även om ett starkt välfärdssystem. Ett system inom vilket individualism och självförverkligande uppmuntras.

Långvarig ofrivillig ensamhet, däremot, utgör ett hot mot vår hälsa. Forskning visar att social isolering har långtgående effekter på människors fysiska och psykiska hälsa. När vi upplever ofrivillig ensamhet och isolering kan vårt stressystem aktiveras. Ett kontinuerligt påslaget stressystem ökar risken för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och tidigare utveckling av demens. Ensamhet kan även skapa känslor av ångest och oro samt minska vår kognitiva förmåga.

Under coronakrisen har den ofrivilliga ensamhetens negativa effekter på den psykiska hälsan uppmärksammats i den offentliga diskussionen. Det är positivt att se en ökad medvetenhet om de sociala kontakternas livsviktiga betydelse för människor.

Samtidigt har känslan av samhörighet och delat ansvar på många sätt fört oss närmare varandra. Vi har sett detta uttryckt i en vilja att hitta nya innovativa sätt att umgås och att hjälpa andra människor. För många av oss har digitaliseringen möjliggjort upprätthållandet av sociala relationer och nätverk, men att träffas via en datorskärm passar inte alla. Digitala kaffestunder är inte något som alla har vant sig vid eller nödvändigtvis uppskattar. Polariseringen mellan de så kallade “diginativa” och de som inte är det riskerar därför att öka.

I sin bok “Att höra till: Om ensamhet och gemenskap” konstaterar ensamhetsforskaren och läkaren Peter Strang att människor känner sig mindre rädda i en gemenskap. Han menar att “få dela en svår upplevelse med någon som har erfarenhet känns välgörande”.

Enligt Strang finns det betydande kunskap om ensamhetens negativa inverkan på hälsan, men problemet är att vården och omsorgen inte planeras utifrån denna kunskap.

Många viktiga insatser har gjorts de senaste åren för att bekämpa ensamhet och social isolering, i synnerhet inom tredje sektorn. Frågan är inte heller obekant för politiker och beslutsfattare. Men detta problem behöver ges fortsatt strålkastarljus. Det hot som ensamhet och social isolering medför för människors fysiska och psykiska välbefinnande måste tas på allvar.

Hälsoriskerna av ensamhet måste beaktas inom kommunen och vården. Det behövs satsningar på förebyggande arbete, samt ett nära samarbete mellan den offentliga sektorn och tredje sektorn – inom vilken den mellanmänskliga kontakten sker.

Psykosociala förbundet rf

Christer Rönnlund, ordförande

Bodil Viitanen, verksamhetsledare

Bästa vandrare! I går då jag läste tidningen angående djurkadaver på en vandringsled på Vårdö, suckade jag lite och tänkte ännu en gång – nu får sig jägarna en känga, igen...

För en tid sedan kunde vi läsa om allt lägre nativitetstal i Finland och på Åland. Endast tre kommuner på Åland har ett födelseöverskott.

Röda korset Ålands distrikt önskar uttrycka sitt starka stöd för Erika Bomans gästledare i Ålandstidningen den 5 augusti. Åland behöver stärka sin kapacitet för psykiskt stöd och psykisk första hjälp på alla plan.

I sin krönika den 24 juli konstaterar biträdande professor i nationalekonomi Edvard Johansson: ”Även om det inte finns någon exakt gräns för när en stats skuldsättning blir för stor...” (i sig ett ganska märkligt konstaterande, med tanke på EU:s S

Visst, det finns statistik som visar att fler svarta skjuts av polisen i förhållande till folkmängden. Men det är så, att det är fattiga människor som mest råkar ut för polisens våld och skjutningar.

Jag vill bara berömma Röde orm för alla gratisresor och för den fina servicen.

Jag körde med bil i går (tisdag) från Storby och österut på huvudvägen mot Mariehamn. Till min fasa fick jag se att man har klippt bort alla vackra blommor längs huvudvägen och längs cykel- och gångvägen i Eckerö.

Bästa Albin och Berit. Hur orkar ni bara reta upp er på allt från Badhusparken till stadsbussen och Röde orm? Vilken negativ och tråkig attityd! Vi har det ju så otroligt bra här på vårt fridfulla vackra Åland.

Det gläder mig att min kollega i finans- och näringsutskottet John Holmberg (Lib) ställer sig till den lilla skara, som börjat granska pensionsfondens arbete.

Talentia uppmärksammar i en insändare i Ålandstidningen (4.8) att det behövs samarbetsanda och drivkraft i Kommunernas socialtjänst k.f. (KST). Från KST:s sida uppskattas initiativet.

Nej, jag håller absolut inte med lantrådet om att pensionsfondens nästan halva miljard euro är i trygga händer. Lantrådet är även tydlig med att denna regering inte kommer att laga något som inte är trasigt.

Det jag inte trodde kunde hända har hänt. Mia Hanström och jag är rörande överens! Detta i en fråga som må vara en bi(sak), men dock.

Jag vill ställa några frågor angående Eckerö/Birka:

Fler insändare