Härom sistens berörde jag bakgrunden till namnet ”Åland” utifrån nyliga inlägg av filologen Johan Schalin som disputerade förra året. Eva Nyberg på åländska radion gjorde före julen en intressant intervju med honom, som finns att avhöra på radions hemsida.
Det Schalin främst varit inne på är att ”Åland” och finska ”Ahvenanmaa”, olikt vad som oftast antagits, troligen inte har ett gemensamt åldrigt ursprung utan är två skilda bildningar på varit sitt håll. Den svenska formen vill han sätta ihop med ett ”ål”, syftande på undervattensrevlar, och alltså att namnet är ”ål-land”.
Det har äldst varit namnet på den vikingatida ö som omfattat ungefär nutidens östra Jomala, sydligare Finström och västra Saltvik. Ålarna i fråga vore från sydöstra Jomalalandet mellan Mariehamn och Lumparen mot söder utskjutande revlar, som de söder om Åland förbiseglande sjöfararna hade att se upp med. Både språkligt och sakligt är förslaget väl underbyggt.
Det är förstås så att för frågor av detta slag rörande mycket gamla tider finns inga definitiva svar utan endast en föränderlig uppsättning teorier, men de kan rangordnas i sannolikhet åtminstone i någon mån utifrån enkelhet och hur de passar ihop med namnbild i övrigt. Poängen i sammanhanget är att se namnet ”Åland” likt en stor mångfald andra namn på Åland ur gammal sjöfararsynvinkel. Även oavsett den exakta betydelsen kan det att namnet äldst verkligen syftar på ifrågavarande forna ö sannolikgöras också på andra vägar.
Det för i sin tur över till andra frågor, nämligen vad har då de forna öarna i nordöstra Åland hetat, alltså nutidens östra Saltvik och Sund? Eckerö i väster har också varit två skilda öar, men endast namnet på den ena ön har levt kvar. Dessa namn har gått förlorade, vilket troligtvis sammanhör med att om de forna önamnen inte kommit att knytas till den administrativa strukturen som landskaps-, socken- eller bynamn har de varit dömda att falla i glömska då öarna vuxit samman med andra landområden.
Hammarland är också namnet på en tidigare ö som också omfattat nutidens västra Jomala. Den namngivande hammaren, bergsformationen, finns vid Hammarudda, även belagt som ”Hammarlandvdda” år 1544.
Namnet har uppenbart också uppkommit ur sjöfararsynvinkel, precis som Lemland, där ”lemmar” syftar på djupa vikar, och Lumparland, där ”lumpen” är det för sjöfararögat viktiga berget vid byn Lumpo.
Namnet Hammarland kom trots öns upplandning att leva kvar i och med det blev namn på en socken vars yta å sin sida inte sammanfaller med den forna ön. Likaså kvarstår frågan varifrån kommer det finska ”Ahvenanmaa”?
Rent som en sidoprodukt av intresse för Åland i andra avseenden har jag råkat lägga märke till att i finska texter, även höglärda sådana, från tiden runt förra sekelskiftet används standardmässigt också formerna ”Ahvena” för Åland och ”ahvenalaiset” för ålänningar, alltså utan ”maa”, land.
Ålands hav heter även i nufinska ”Ahvenanmeri”. I förstone kunde det sistnämnda tänkas röra sig om en elliptisk bildning så att då att tvåledat ord sammanförs med ett ytterligare ord sammanfaller den senare leden i det förra ordet, så som till exempel att ”Lemland” sammansatt med ”ström” blivit ”Lemström”, men det verkar ju inte ha varit fallet. Också sammansättningen ”Ahvenanmantere” är vanlig (stundom särskrivet också) för fasta Åland.
Sammantaget tyder det på att ”Ahvena” varit en autonom namnform som kunnat sekundärt sammanfogas med maa/land, meri/hav, mantere/fastland med mera, och invånarna kallas ”ahvenalaiset”. I så fall kan man se en parallell i exempelvis ”Pohja”, botten, som på lika vis kunnat sammanfogas till ”Pohjanmaa” (landet kring Bottenviken), ”Pohjanlahti” (-viken) och ”Pohjanmeri” (-havet) och invånarna kallas ”pohjalaiset”.
Det indikerar vidare att ”Ahvena” också har en topografisk bakgrund och då kommer närmast i bild, vilket varit väl framme i diskussionerna, ett lån av ett urgermanskt pluralt ”ahwioz” som betyder ”öar”; ”Ahvena” vore då alltså ”öarna” och ”ahvenalaiset” vore ”öborna”, vilket ju i sak tedde sig högst logiskt.
Olle Sjöstrand

Ålandstidningen