Debatten om invandring har förts mest på känslomässiga grunder. Med en röst har humanitetsaspekterna understrukits. Tony Salminen framstår som ett välkommet undantag genom sin analys av flyktingmottagandets praktiska konsekvenser.
Petter Lobråten skrev (Ålandstidningen den 2 december) en uppskattad ledare om vikten av empati, förmågan att känna hur en annan människa känner, att hysa medkänsla för andra människors öde. Empatin är en förmodat unik mänsklig egenskap (kanske gemensam med schimpanser, elefanter, delfiner) som kan kopplas till förmågan att avläsa och förstå andras tankar och känslor. Empatin har hjälpt oss att överleva och utvecklas som art. Den är en egenskap som hos oss kan utsträckas till att även omfatta andra levande varelser, över artgränserna.
Närbesläktad med empatin är den urgamla känslan för gruppsamhörighet, naturligtvis med familjen och släkten, men också med klanen, stammen och folket. Inom gruppen uppkom normer för beteende och tänkande, en moral, som småningom utvecklades till religion. Samhörigheten med gruppen har lett till framväxten av samhällsstrukturer som byar, städer och nationer befolkade av människor med gemensamma seder och värderingar. Just värdegrunden, den gemensamma religionen, har varit en av de viktigaste förutsättningarna för uppkomsten av olika kulturer.
Djupt rotad i den mänskliga arvsmassan, generna, finns också en annan känslobaserad värdering, misstron mot främlingar. Denna misstro, aversion eller främlingsfientlighet, som lätt kan övertrumfa empatin, har säkert också haft ett överlevnadsvärde i små, isolerade lokalsamhällen, där det gällt att försvara klanens resurslandskap mot inträngande stammar. Rövande av brudar och husdjur och dödande av krigare från grannbyn har antropologerna kunnat studera in i modern tid i melanesiska samhällen. Inte heller är det så länge sen det förekom byaslagsmål och stadsdelsbråk här i våra närregioner.
Vi har genom den västerländska civilisationens framväxt fått lära oss människors lika värde, att vi alla i grunden är samma människor. FN:s människorättskonvention skall vara vårt rättesnöre i samhället. Men vi har alla vuxit upp och fostrats i olika kulturkretsar med högst olika värderingar, seder och levnadsmönster. Vi är faktiskt inte alla så likadana som vissa debattörer låter påskina. Kanske så mycket som halva mänskligheten tillåts inte i praktiken forma sina liv efter FN- konventionens bud, utan indoktrineras av självutnämnda jordiska företrädare för någon högre makt att följa andra påbud och värderingar.
Vi har även uppfostrats att tänka, tala och skriva fritt utan att inkräkta på någon annans frihet. Hur ska vi då bemöta kulturer som kräver andra klädkoder, beteendemönster och värderingar. Ska vi bara välkomna dem och i religionsfrihetens namn underställa oss deras krav? Krav på könsstympning, tvångsäktenskap, månggifte, sharialagar, maskering och för oss främmande religiösa ritualer som skallande böneutrop över gator och torg. Ska de här sederna också inlemmas i vår vardagsmiljö? Oroligt frågar vi oss: ska vi i vår gästfrihet kravlöst foga oss i en främmande religions påbud om gränslös lojalitet, så som minst en femtedel av jordens befolkning redan tvingats till? Är det konstigt att många av oss med vidöppna ögon känner sig vilsna och osäkra över följderna av vår tids andliga och multikulturella strömningar?
I den globaliserade nutidsvärlden borde förnuftet stå över de känslomässiga värderingarna. Slaveri, klass- och rasdiskriminering, förföljelse av oliktänkande och religiös diskriminering borde ha avskaffats för länge sen. Men ändå tycks de här fenomenen leva kvar och även öka. Är det kanske våra gamla, egoistiska flockgener som fortfarande spökar? Eller finns det också förnuftsmässiga förklaringar?
Världens befolkning har fördubblats på 43 år, en blinkning i människoartens historia. Idag finns över 45 miljoner människor på flykt (UNHCR, 2013), fördrivna från sina hem av krig, tvångsförflyttning, religiös intolerans, terrorism, despotism, konkurrens om naturresurser, livsutrymme. Men också av brist på odlingsmark och vatten, av skogsskövling, försaltning och jordförstöring, vulkanutbrott och jordbävningar, orkaner och översvämningar, torrkatastrofer och ökenspridning, skogsbränder. Mycket av det här har till en stor del sin bakgrund i mänsklig misshushållning, måttlös girighet och överexploatering av de livsuppehållande naturresurserna genom överbefolkning och därav följande konflikter. I vissa regioner i till exempel Afrika och Asien visar levnadsförhållandena tydligt att folkmängden överskrider naturens bärkraft. Effekterna av många naturkatastrofer förvärras av att de träffar extremt tätt befolkade regioner, samhällen med bristande resiliens. Ett förskräckande exempel var tyfonen i Filippinerna. Ett annat den tropiska jätte-ön Madagaskar, vars ständigt ökande befolkning är i full färd med att avskoga och skövla den tidigare så paradisiska ön, allt för att hålla svältkatastrofen borta. Ändå vet vi att avskogning i tropikerna får allvarliga ekologiska och klimatpåverkande effekter. Ytterligare exempel är konfliktområdena i Nord- och Central-Afrika där befolkningen likaså fördubblats på trettio år. Klassiskt är exemplet Påskön i Stilla oceanen vars relativt högtstående kultur försvann redan på 1700-talet sedan öns skogar huggits ner och befolkningen därefter dött ut av svält, krig och epidemier. Det samma hände endel indiankulturer i Central-och Sydamerika.
Vad vi ser här och nu är inget mindre än det som geografer och humanekologer talat om redan i ett halvsekel: en pågående ekokatastrof som drabbar såväl mänskligheten som planetens natur.
Vi här på våra trygga öar talar om att hjälpa mänskligheten genom att erbjuda ett tjugotal flyktingar en ny framtid. För min del är det ok, det har vi tolerans och råd med. Kanske kan vi lära dem att delta i konsumtionsfesten och hjälpa oss att hålla ”hjulen rullande” ännu en tid. Men, speglad mot det globala katastrofscenariot, hur långt räcker vår empati? Lämnar den något som helst avtryck i en kaotisk värld, eller är det bara ett sätt för oss att rätta till skygglapparna och döva våra samveten? Det finns en naiv ton i flyktingdebatten när man jämför dagens folkvandringar med emigrationen till Amerika för hundra år sen. Då strömmade under en period på 70 år (1850-1920) sammanlagt 30 miljoner människor till USA, men (obs!)till en då fortfarande förhållandevis glest befolkad kontinent med till synes outtömliga resurser. Vad kan vi idag erbjuda de miljoner svältande trashankar som klappar på Europas portar? Ett Europa, som på många håll redan kämpar med fattigdom, arbetslöshet och recession och till stor del hålls på fötter genom att delta i den utplundring av naturrikedomar, som en del u-länders korrupta, moralbefriade kleptokratregimer och skogs- och oljebaroner ägnar sig åt.
Kanske är det en villfarelse att i dagens värld se multietnicitet som en välsignelse för samhällsutvecklingen. Så länge de invandrande grupperna är små minoriteter som fogar sig i samhällets lagar, seder och bruk och anammar folkmajoritetens värdegrunder, kan de utgöra ett fruktbringande tillskott. Men vartefter som de ökar i antal och storlek, kommer splittringen att öka eftersom det alltid kommer att finnas grupper som anser sig förfördelade och underställda majoritetsbefolkningen. För att inte glömma dem som inte låter sig integreras i samhället, utan förfaller till kriminalitet. Kraven på särbehandling i demokratins namn och tillgodoseende av etniskt och religiöst betingade särrättigheter, kommer att växa och därmed oron och våldsbenägenheten i samhället.
Hur ser världen ut om 20-30 år när vi är ytterligare en miljard fler här på jorden och de hemlösas släktingar också skall välkomnas? Vettlösa regimer undertrycker sina folk, rustar för krig, hotar sina grannar och slaktar varandra inbördes. Andra försöker förtvivlat undvika ekonomisk härdsmälta i en aldrig tidigare skådad lånekarusell, eller ägnar sig åt land-grabbing och ökad hegemoni inom världshandeln. Det hela börjar alltmer ta form av en kamp för livsutrymme. FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan uttryckte det så här: The World is a Big Mess.
Den som tycker att det syns någon varaktig förbättring i framtidsutsikterna bortom horisonten får gärna berätta. Det är hög tid att se verkligheten bakom tragedierna. Hur ska vi förhålla oss till alla krav på gränslös solidaritet med regeringar och folk, som uppenbart själva, genom misshushållning, översitteri och religiös fanatism har försatt sig själv och sina grannar i en ohållbar belägenhet? Nu räcker det faktiskt inte mera med empati och slantarna vi gräver ur rockfickan. Undrar vad Astrid Lindgren skulle ha föreslagit?
Johan Franzén
Ålandstidningen