På ledarplats i Ålandstidningen har man de senaste dagarna fått ta del av några godbitar ur den moderna feminismen. Först ut hade vi Petter Lobråten som hyllade Sveriges nya samtyckeslag och hoppades på att Finland skulle införa densamma. En lag med omvänd bevisbörda, alltså att man lägger bevisbördan på den anklagade. Hur ska man lyckas bevisa vilka signaler man fått av sin partner under den aktuella kvällen, och hur man tolkade dessa?
Missförstå mig inte nu, som far till två döttrar tycker jag givetvis att våldtäkt är bland det vidrigaste man kan utsätta någon för, men en lagstiftning som dömer folk för våldtäkt trots att offret varken har behövt säga nej eller påvisa ett ointresse, är som att be om falska anklagelser och oskyldigt dömda. Man skjuter över mål, och tar fokus från de egentliga övergrepp som faktiskt sker.
Dagens feminism är ett lysande exempel på hur man skjuter över mål. Om feminismen gick ut på att skapa lika förutsättningar för män och kvinnor utifrån deras respektive egenskaper så hade nog få människor haft något att invända mot densamma. Nu är det ju långtifrån så det förhåller sig med feminismen idag. Till att börja med så är det ju faktiskt där vi är redan, och har varit ett tag.
Visst kan kvinnor i vissa situationer känna sig åsidosatta eller till och med diskriminerade, men detta gäller i lika hög utsträckningmän. Män och kvinnors emotionella beteende skiljer sig dock, som de flesta förstår, och därför har män en lägre benägenhet att dra några större växlar på det faktum att man kan åsidosättas på grund av sina egenskaper.
Feminismen av idag är rent av skadlig för ett samhälle. Även om man påstår sig sträva efter det motsatta, så ställer man kön mot kön. Man lär flickor att de är offer för pojkars förtryck och skadliga beteende, och man lär pojkar att de är förtryckare som genomsitt naturliga beteende gör livet eländigt för det motsatta könet.
I lördagens Ålandstidningen hade Petra Dahlgren en ledare, med överskriften ”Dags att pappornatar ansvar för framtiden” där hon går till angrepp mot familjernas sätt att dela upp föräldraledigheten. Ett scenario målas upp där dagens pappor inte tar sitt fulla ansvar som föräldrar och vill se påtvingade uppdelningar av föräldraledigheten. Föräldrarnas rätt att själva bestämma över sin familjesituation är ett rimligt offer för feministernas maktdemonstrationer.
Vi behöver inte lagstiftning som avgör vilken förälder som ska vara hemma en viss tid med barnet. Behöver man hjälp av lagstiftning för att avgöra hur familjelivet ska se ut så skaffade man troligen barn med fel partner!
Jag ser inget positivt med att skapa en offermentalitet bland flickor.
Jag vill se starka flickor som klarar av att ta för sig!
Jag vill se starka flickor som vet att deras förutsättningar att bli vad dom vill är den bästa i världen, och som kämpar för att utnyttja den möjligheten.
Jag vill se pojkar som fortfarande får vara pojkar.
Jag vill se starka kvinnor och män på höga positioner, som tagit sig dit av egen kraft, och ingen ska kunna påstå att dom kvoteras in, för att kvotering var något man tramsade med förr.
Tack för ordet,
Stellan Egeland (Ob)

Ålandstidningen