Är jag en klimatförnekare? Eller en populist när jag säger att vi måste hålla mått i klimatfrågan? Jag vet inte och jag bryr mig inte heller. För mig är bara viktigt att vi inte förlorar oss i en hajp som kan bli dyrt för vårt samhälle, ja till och med kan vara skadlig.
Ämnet polariserar så pass starkt att jag fruktar att vi splittrar folk i olika läger och främjar en generationskonflikt. Låt mig berätta vad en bekant sade nyligen till mig:
”Hör du René. Min dotter, 18år, och jag pratade klimat. Mitt i allt började dottern skrika på mig och blev helt hysterisk. Hon grät och skrek att det är mitt och alla andra äldre vita mäns fel att jorden inom kort kommer att gå under och flickans framtid är total förstörd”.
Min bekant var bekymrad och frågade: ”Var det inte jag och vi andra flitiga kvinnor och män som byggde upp vårt trygga välfärdssamhälle?”
Vad händer? Ja. Vad händer med våra barn?
Här har vi ett exempel hur långt det hela har gått.
Vi måste begripa att vi inte kan rädda klimatet. Men vi kan fatta beslut som grundar sig på sunt förnuft för att skydda vår närmiljö. Vi måste kunna anpassa oss till klimatiska förhållanden som råder istället för att satsa stora summor eller bedriva förmynderipolitik för att sänka koldioxidutsläppet.
Dess påverkan eller skadlighet för klimatet är för mig inte entydigt bevisad. Inte heller den mänskliga faktorn i det hela även om många påstår att majoriteten av forskare är av en annan åsikt. Vetenskap är som tur ingen demokrati som fallet Galileo Galilei eller Albert Einstein tydligt har visat.
Så låt oss därför lugnt analysera och sakligt diskutera med alla åsiktsföreträdare i frågan. Mindre ideologi – mer sakpolitik. För Ålands bästa.
René Janetzko (Ob)
Ålandstidningen