Rättsläget är oklart. Många slumpartade villkor spelar in. Råkar det finnas lediga platser? Råkar den sökande just då vara en lämplig person? Det finns ingen kölista. Besluten fattas av en socialarbetare och kriterierna är inte skriftliga och offentliga. Lagstiftningen ger inte som barnomsorgslagen några subjektiva rättigheter. Man kan konstatera att rättssäkerheten för äldre som inte kan eller vill bo hemma är dålig. Så ska det inte vara i ett rättssamhälle.

Det är hög tid att alla äldreomsorger görs till lagliga rättigheter. Nu är det fråga om prövning av rättigheterna av tjänstemän med beaktande av tillbudsstående resurser. Så är det inte för barn. Alla barn har rätt till omsorger. Kommunen måste skapa dessa resurser. Så ska det också vara för äldre. Att vi nu får en äldrelag är i sig bra men den är långt ifrån någon garanti för att du och jag verkligen ska få den service och de omsorger vi är i behov av eftersom våra rättigheter ensidigt avgörs av en tjänsteman.

Valfrihet saknas inom äldreomsorgen. Många tvingas bo kvar hemma trots att de inte klarar sig eller lider av social isolering. Orsaken är förstås att de äldre blivit många, lever ännu längre och behoven av särskilt boende ökar. Det är därför ganska meningslöst när tjänstemän och politiker om och om pratar om att alla äldre ska bo hemma. Det är att slå in öppna dörrar. Problemet är vad som händer när man inte kan eller vill bo hemma. Ska man då ha rätt till ett äldreboende?

Så tycker jag. Annars blir kvarboende i hemmet ett tvång inte ett alternativ. Vi måste öka antalet platser på äldreboenden för att alla äldre ska känna sig respekterade. Det kommer att kosta. Tro inte på den politiker som säger sig jobba för äldreomsorgen och i nästa minut ska sänka stadsskatten. Det är inte bara valfläsk det är en omöjlig matematisk ekvation.

Barbro Sundback (S)

I onsdagens tidning skriver Pernilla Karlsson att det var ”några timmars” avbrott för en avdelning på

lördagen. Jag vet inte var den uppgiften kommer ifrån.

Ålands offentliga ekonomi var svag långt före coronapandemin. Finansministeriet gav för ett par veckor sedan ut en gedigen rapport om de finska kommunernas situation och utmaningar.

Så var ännu ett skolår till ända, men inte vilket skolår som helst. Vårterminen har inneburit utmaningar som ingen kunnat fantisera om, för alla inblandade parter.

Under senare tid har lärarnas behörighetskrav diskuterats på insändarplats.

Jag har under en längre tid följt med debatten om discgolfbanan i Mariehamn med stor sorg. Jag var initiativtagare och projektledare för discgolfbanan 2018 i Badhusparken.

Det har framgått i media att Föglö kommun har återigen vänt sig till Ålands landskapsregering i en fråga som trots flertal initiativ inte fått sin lösning. Frågan gäller servicenivån vid Överö färjfäste.

När man som anhörig ringer till Trobergshemmet för att avtala tid för träff med sin gamla mor så får man först svaret att det går bra klockan två, vilket är om cirka en timme.

Häromdagen såg jag ännu en överkörd igelkott. Vem körde på den? Såg du den inte? Körde du för fort? Eller satt du och stirrade på mobilen eller pratade i den samtidigt som du körde?

Lantrådet Veronica Thörnroos (C) säger att: ”Oron i samhället gör mig bekymrad”. Du borde förstå att människor har anledning att känna oro.

Den här regeringen har stått och trampat vatten ett tag nu.

Enligt företagsekonomiska principer ska cirka 10 procent av företagets omsättning vikas för administrativa kostnader och vinst. Jag har länge funderat över om den principen också följs inom offentlig sektor.

Vi är nu inne i en tid då dagstidningarna återkommande rapporterar om bränder i skog och mark.

Diskussionerna går för nuvarande heta framför allt på Facebook runt den av Lions Club Mariehamn/Lions Finland till Mariehamns stad donerade 9-håls discgolfbana som sedan i fjol är anlagd i Badhusparken, det vill säga inom ett allmänt park- och grö

Fler insändare