Många av oss har med bestörtning och ilska läst om Janke Sundbergs sjukdom och det bemötande han fått av stadens socialförvaltning. Någon kanske föreställer sig att det är fråga om ett misstag och att Janke är ett undantag. Tyvärr är det inte så. Under den förra mandatperioden mellan åren 2012 och 2015 var jag ordförande för stadens socialnämnd. Under den tiden hade nämnden att ta ställning till rätt många rättelseyrkanden rörande bland annat personlig assistans och färdtjänst. Ärenden som tjänstemännen avgör på basis av ansökningar som enskilda personer lämnar in till socialkansliet. Detta system innebär att socialnämnden endast avgör ett ärende om den sökande inte är nöjd med tjänstemannens beslut och lämnar in ett så kallat rättelseyrkande till socialnämnden som sedan har att ta ställning i frågan.
I allmänhet beslöt nämnden i enlighet med den ansvariga tjänstemannens förslag. Men inte alltid. När nämnden beslöt annorlunda blev det vanligtvis dålig stämning och föredragande tjänsteman visade tydligt sin förtrytelse. En sökande kan besvära sig till förvaltningsdomstolen ifall man inte är nöjd med socialnämndens beslut i samband med ett rättelseyrkande.
Så här långt tycker jag att socialnämnden och socialförvaltningen fungerade. Det som däremot gick för långt och uppenbart skadade klienterna var att socialchefen utan diskussion i nämnden eller med nämndens ordförande på yrkets vägnar förde flera angelägna ärenden vidare till Högsta förvaltningsdomstolen när en sökande fick rätt i förvaltningsdomstolen.
Jag ska förklara mera konkret vad jag menar. Jag kommer ihåg särskilt två fall. I det ena fallet gällde det tolkningen av budgeten. En knapp majoritet i socialnämnden beslöt att inte flytta en klient från Folkhälsans boende till stadens eget äldreboende. Socialdirektören ansåg att detta inte var möjligt eftersom det inte fanns medel anslaget i budgeten för boende på Folkhälsan. I förvaltningsdomstolen fick socialnämnden rätt. Att det inte fanns pengar öronmärkta för boende på Folkhälsan var inte något hinder för staden att stöda boendet i Folkhälsan. Högsta förvaltningsdomstolen gick på socialnämndens linje. I detta fall skedde ingen större skada varken för staden eller den klient saken gällde.
Det andra fallet är däremot ett exempel på hur en nitisk tjänsteman kan göra livet surt för stadsbor som behöver deras stöd och hjälp. Saken är relevant med tanke på Jankes situation. En anhörig ville i stöd av handikapplagen vara personlig assistent. Handikapplagen ger den möjligheten ifall det är fråga om särskilda villkor. Förvaltningsdomstolen gav den sökande rätt.
Jag ville att vi skulle acceptera domstolens utslag och bevilja den sökande rätt att anställa den anhöriga som personlig assistent. Socialchefen ignorerade detta och förde frågan till Högsta förvaltningsdomstolen som gick på samma linje som förvaltningsdomstolen. För de sökande betydde det att de fick ett avbräck i sin ekonomi åtminstone i två år innan de fick rätt. Min uppfattning var att de hade rätt till skadestånd. Något som socialchefen kategoriskt avfärdade som uteslutet. Tiden rann sedan ut och hur det gick vet jag inte. Mandatperioden tog slut och jag har försökt göra efterforskningar men har av sekretesskäl hindrats från att erhålla information i ärendet.
Socialförvaltningen i Mariehamn har under den nuvarande ledningen blivit ogin och hård. Inskränkta lagtillämpningar och budgetramarna har gått före klienternas behov och sociala rättigheter. Förvaltningslagen och socialvårdslagen stadgar tydligt och klart att tjänstemännen ska vara till för medborgarna, informera dem om sina rättigheter och hjälpa dem att erhålla det nödvändiga stöd de behöver för att leva ett självständigt och värdigt liv.
Det är bra Janke att du som har resurser och förmåga talar ur skägget och blir en stark röst för alla de som nu tystas ner av en socialledning som saknar förtroende hos många. Vi är vana med socialchefer som försökar göra livet lättare för våra drabbade medmänniskor. Att låta nåd gå för rätt är en kristen inställning som det måste finnas utrymme för inom socialtjänsten. Varje liv är mera värt än bara lagar och pengar. Som medmänniskor kan vi alltid göra mer än vad som står i budgeten och lagboken.
Barbro Sundback (S)

Ålandstidningen