Under förhandlingarna kring lagförslaget LULUCF (som mäter vad jordytans förändringar innebär i förhållande till koldioxidbalansen i atmosfären) lärde jag mig någonting, som har ett mera allmänt intresse. Vad är det som leder till att någon detalj plötsligt blir den centrala ideologiska frågan? Och vad menar jag med en ideologisk eller ideologiserad fråga?
Den ursprungliga betydelsen för begreppet ideologi var ”felaktig kunskap”. I något skede förvandlades det här begreppet på något sätt till sin motsats. Ideologi blev bättre kunskap. Det fanns en gnutta sanning i den förskjutningen. Avsikten var väl att värderingar också skulle styra beslutsprocessen, inte bara beslutsprocessens invanda stigar.
Men i LULUCF gick det först riktigt fel.
Det avgörande begreppet under de så kallade skuggförhandlingarna (förhandlingarna mellan den föredragande Europaparlamentariker och hans ”skuggor” från de andra politiska grupperna) blev intensiteten.
Intensiteten beskriver förhållandet mellan den årliga tillväxten och avverkningen. En intensitet på 0,8 innebär alltså att man avverkar 8/10 av tillväxten. I och med återväxten innebär det att skogen mätt i miljoner kubikmeter växer. Därmed växer också kolsänkan, dvs den andel koldioxid som binds i skogen.
En intensitet på 0,6 innebär att man avverkar nästan bara häften av tillväxten. Det leder på sikt till att skogen blir överårig och att dess tillväxt avstannar. Ännu besvärligare blir framtiden om intensiteten ligger någonstans vid 0,4.
Miljölobbyn i Bryssel är stark och det finns ganska många Europaparlamentariker som i sina valkampanjer har stött sig på miljöorganisationer. Det innebär att de inte riktigt har råd att hänga med på beslut som går stick i stäv med miljölobbyns målsättningar. Och det var här ideologiseringen av begreppet intensitet kom in.
Det kan finnas många orsaker till att bevara en del av vår skogsareal. Orsakerna hänger där ihop med biodiversiteten, men den boreala skogen är – sist och slutligen – ganska fattig. Det beror på att den är biologiskt sett ung och att vi har hårda vintrar, som i sin tur begränsar biodiversiteten. Talar man om biodiversitet ska man alltså också veta lite mera om olika skogstyper. Dessutom är det skäl att komma ihåg att av all skyddad skog i Europa står Finland för den högsta procenten.
Ekonomiskt hade en fastlåst intensitet också inneburit problem. Sverige har en intensitet på närmare 80, Finland en på närmare 60. Det hade alltså skapat mycket olika konkurrensförhållanden. Och eventuellt har den diskussion våra naturvårdare (med ett litet frågetecken efter) fört redan skadat både oss och naturvårdarnas målsättningar. StoraEnso planerar en CLT-fabrik och den går antagligen till Sverige, men just CLT (korslaminerade timmerbalkar) hade bundit koldioxid för långa tider. Men det visste vi ju redan (och jag lärde mig det på 1970-talet): överideologiserade begrepp är farliga.

Nils Torvalds
Skribenten är medlem av Europaparlamentet (SFP)

Ålandstidningen