Som anhörig till en boende på Trobergshemmet blir man bekymrad. Hur överlever de som inte har en anhörig som hjälper till med praktiska saker och ser till att klienten får den vård/tillsyn som klienten behöver och är berättigad till?

Det finns en del riktiga guldkorn bland personalen som verkligen ser människan och som är värda allt beröm och tack. Men trots det är vården under all kritik. Ja, den kan ibland kallas vanvård. Detta är inte kritik mot enskild personal utan riktad mot hela organisationen.

Erfarenheterna nedan är både från ESB-boende och institutionsavdelning.

• På institutionsavdelning sägs det finnas läkare och sjukskötare. Det är bara delvis sant. Läkaren jobbar två dagar i veckan och sjukskötarna jobbar vanlig kontorstid på sina avdelningar. Övrig tid finns det oftast bara en sjukskötare på hela Trobergshemmet.

• Journalföringen är under all kritik. Väsentliga saker skrivs många gånger inte in och råkar de ha skrivits in så läses de allt för sällan.

• Direktiv om hur dokumentation i journal görs skulle behöva finnas för att undvika att bedömningen blir subjektiv. Alla vårdare har inte samma uppfattning om huruvida åkomman är besvärlig eller lätt, så det blir en subjektiv bedömning som gör det svårt att bedöma om klienten blir bättre eller sämre. Vilket kan leda även till följdsjukdomar/sjukhusvistelse för klienten.

• Om klienter blir sjuka så är det tyvärr vanligt att jag som anhörig observerar det långt innan någon personal noterar det. Det är väl inte meningen att en anhörig ska behöva kalla på sjukskötare eller läkare? Hur går det för dem som saknar en anhörig? Infektioner och sjukdomar upptäcks alltså många gånger inte, och behandlas många gånger inte heller om inte jag som anhörig insisterar.

• Väldigt ofta när jag kommer in på avdelningen går det inte att hitta någon personal, endast en handfull klienter som vädjar om hjälp med än det ena och än det andra. Personalen är då förmodligen upptagen inne på något rum med en annan klient.

• Det finns ofta inte personal tillräckligt för att alla som behöver hjälp med matning ska få det.

• Om en klient behöver hjälp och ringer på larmet så kan det på grund av personalbrist ta allt från 2 till 20 minuter innan personal visar sig.

• Det är ofta ny personal och inhoppare som inte hinner lära känna klienterna eller arbetsrutinerna.

• Personal hamnar många gånger att göra dubbla skift för att få det att gå ihop – tack till er!

• Många klienter som inte kan förflytta sig själva får sitta ensamma och vänta i till exempel matsalen väldigt länge innan de kommer till sitt rum, samt vice versa. En del kommer nästan aldrig ur sitt rum eller sin säng.

• Klienter kan sitta med allt för lite kläder och frysa, eller vice versa.

• Klienter i dåligt skick lämnas ensamma allt för länge utan tillsyn.

• Specialmat är allt för ofta svårt att få och blir ofta fel. Kommunikationsbrist mellan kök och avdelning om allergier?

• Klienter måste läggas väldigt tidigt även om de vill vara uppe längre.

• Få klienter vet hur uteluft känns, de kommer helt enkelt aldrig utanför sin avdelnings väggar om ingen anhörig hjälper.

• Klientens medbestämmanderätt är i väldigt många fall obefintlig.

• De som sköter den dagliga vården och tillsynen är ofta allt för dåligt informerade om klientens vardagliga behov. Det kan gälla allt från mediciner, mat, sårvård, klädsel, förflyttning, toalettbestyr och liknande.

• Information om klientens tillfälliga speciella behov förs ofta inte vidare varken till övrig personal eller till följande skift.

• A vet inte vad B gör i personalen, och det saknas en ansvarig per skift.

• Man har vårdplaneringsmöten allt för sällan och missförhållanden kan tas upp flera möten men förblir utan åtgärd trots löften om det.

• Utrustningen som finns på avdelningen är många gånger i dåligt skick, trasig, opasslig eller otillräcklig och kunskap om hur den ska användas saknas.

• Städningen är undermålig. Damm, sopor, matrester, tabletter kan ligga kvar på golvet, under sängen, på bordet i veckor. Ingen verkar veta säkert vad som hör till städerskan och vad som hör till närvårdarna. Alla har inte en anhörig som städar.

Som anhörig uppfattar jag situationen som att det saknas struktur, att det råder kraftig underbemanning och att personalen byts ut för ofta.

“Fotfolket” behöver bli fler och de i högre positioner behöver ta sig en allvarlig funderare på organisation och struktur. De avdelningar som är tungjobbade behöver ha så mycket personal så att de klarar av sitt jobb utan att gå på knäna.

En vacker dag sitter vi själva där och måste göra nummer två i en blöja för att ingen har tid att hjälpa en på toaletten.

Nedtecknat av en anhörig

 

Mariehamns stads äldreomsorgschef Pernilla Karlsson svarar:

Insändarskribenten lyfter för mig flertalet viktiga punkter som vi i dag arbetar med inom äldreomsorgen, dit också Trobergshemmets institutionsavdelningar hör. Flertalet av äldreomsorgens omvårdnadsledare går en ledarskapsutbildning som Mariehamns stad ordnat via Rastor.

Inom äldreomsorgen arbetar vi fortlöpande på att förbättra vår kommunikation samt den löpande informationen, bland annat genom avdelningsmöten och planeringseftermiddagar, där bland annat förbättring av noggrann dokumentation samt utvecklandet av fungerande arbetsplatsrutiner ingår.

Angående läkarresurserna på Trobergshemmet institution är det Ålands hälso- och sjukvård som ansvarar för den tjänsten.

Äldreomsorgen för en kontinuerlig dialog med kostservice- och lokalserviceavdelningen inom Mariehamns stad som ansvarar för maten och städningen för att tillhandahålla näringsriktig kost och en trevlig boendemiljö.

Arbetsmarknadssituationen är just nu sådan att det är brist på närvårdare och sjukskötare, vilket innebär att vi har en fortlöpande efterfrågan på behörig vårdpersonal.

Jag avser inte gå i polemik med Robert Horwood (18.2) om institutionen EU, då detta måttligt komplexa fenomen tycks befinna sig bortom hans perception, men det är svårt att låta karikatyren råda; när han lyfter pennan med EU i siktet är det inte f

Härom veckan kunde vi ta del av i media att en juniordomare i den åländska innebandyserien fick utstå hårda ord från en erfaren ledare efter slutsignal.

Diskussionen om skärgårdens framtid dominerades i valkampanjen av enstaka frågor, som färja eller tunnel till Föglö eller om en kommunsammanslagning är önskvärd. För att bredda debatten fokuserar Ålandstidningens insändarsida den här veckan på skärgården, och har därför bjudit in en skribent från varje skärgårdskommun för att ge sin vision om skärgårdens framtid. Sist ut är Malin Sandberg-Holmström, Brändö.

Gällande rekryteringen av förvaltningschef, har jag några frågor och tankar till regeringen:

Idéer av i dag är inte bara goda och dåliga utan de senare anses snarast sjukliga och förbud dryftas.

Med anledning av trenden att bildkonstnärer allt oftare underlåter att ge konstverken namn och i stället överlåter åt betraktaren att tolka vad tavlan betyder kan det vara intressant att få veta att man i Grönköping har dragit den yttersta konsekv

Diskussionen om skärgårdens framtid dominerades i valkampanjen av enstaka frågor, som färja eller tunnel till Föglö eller om en kommunsammanslagning är önskvärd. För att bredda debatten fokuserar Ålandstidningens insändarsida den här veckan på skärgården, och har därför bjudit in en skribent från varje skärgårdskommun för att ge sin vision om skärgårdens framtid. I dag: Satu Numminen, Kumlinge 

Jag måste börja med att tacka Maria Sundberg, som ställer upp och står vid min sida fast jag inte vet vem du är. Det betyder massor för mig.

Nu har Maxingebussen en gratis vecka under sportlovet. Ett bra initiativ som stadsbussen borde ha följt upp. För nu kostar det två euro att åka ner till centrum från södra stan och två euro tillbaka efter utfärden.

Det som skrivs om jordförsäljning och bulvaner visar en syn på åländsk jord som förskräcker. Låt mig påminna om Nationernas förbunds uppmaning till Finlands regering 24 juni 1921:

Öppen fråga till minister Alfons Röblom och minister Annette Holmberg-Jansson.

Finlands kommunikationsministerium tillåter 5G på Åland, en ny elektronik som ej ännu vetenskapligt hälsotestats.

Det är intressant men alls inte oväntat att ta del av Ålands statistik- och utredningsbyrås (Åsub) bedömning av det ekonomisk läget i kommunerna och möjliga kriterier för åländska kriskommuner.

Efter de senaste dreven i media och lagtingsoppositionen mot två av Obunden samlings lagtingsledamöter kan konstateras att partiet fortfarande lever och har hälsan.

Fler insändare