Från utsidan kanske det är svårt att förstå men från insidan är det jättesvårt att förklara. Jag är som vem som helst, en helt vanlig tjej på 25 år, men som har gått en krokigare väg än många andra. Jag har ränder på min kropp, eller ja, vad man nu vill kalla det men jag kallar det ärr. Krigsskador.

Nu när det är sommartider så är det så självklart för många att bara slänga på sig shorts och t-skjorta när det är varmt. Men för mig, och flera andra som är i samma situation så är det lite annorlunda.
Varför är ett tabu att prata om självskadeärr? Jag tycker att alla kroppar är vackra som dom är oavsett med ärr eller inte så ska man respektera det. Det mest viskas och pekas på stan om man ser någon som har ärr på kroppen. Men inte skulle man väl göra det om någon hade opererat sitt knä? Jag förstår inte skillnaden.
Jag har aldrig varit den som riktigt försökt dölja mina ärr eftersom jag jobbar inom vården och då är det obligatoriskt att bära kortärmat, så på det sättet har jag accepterat dem på ett annat sätt. Men visst finns det dagar då jag känner mig extremt obekväm.
Tyvärr finns det människor i dagens samhälle som dömer mig för hur jag ser ut men de har absolut ingen aning om vad jag gått igenom för resa. En resa som svävade mellan liv och död. Det är inte jag som har valt att skada mig, det är min sjukdom som har orsakat det, för vem vill lägga till exempel ett rakblad mot sin hud med vilja? Vi är människor precis som ni, vi har kroppar som ni, MEN vi ser alla olika ut.
Idag är jag inte än av med mitt självskadebeteende men jag har lärt mig att leva med det. Det är komplicerat och jobbigt men man lär sig med tiden. Mina ärr sitter där dom sitter och jag tänker ibland tanken att om jag skulle vilja ta bort dom. Men nej, jag tror inte det. Visst, dom är kanske inte så vackra men jag skäms inte över dom längre, det är bara ett bevis på att jag överlevde kriget med mig själv. Ett inre krig jag ännu inte besegrat men som jag har hittills överlevt.
Så snälla ni, peka inte. Viska inte.
Döm inte. För man vet inte vad en annan människa gått igenom. Och du som lider av självskadebeteende i tystnad. Be om hjälp, det finns att få!
Ingen människa ska behöva skada sig själv. Vi är starka tillsammans!
Felicia Aalto

Ålandstidningen