Rom må vara miraklens stad och det är verkligen inte en ortodox ekonomisk politik Robert Horwood (TÅ 1/11) rekommenderar i sin polemik med Fredrik Rosenqvist (TÅ 22/10) för att lösa Italiens ekonomiska problem.
EU och IMF vill att landet minskar sitt budgetunderskott och genomför reformer för att effektivisera ekonomin. Besparingar svider alltid och om det finns en alternativ politik med större offentliga utgifter som kan göra jobbet så bör väl det senare vara att föredra?
En sådan keynesianism lyfte väl USA ur recessionen under 1930-talet och samma metod kan väl tillämpas på Italien? Italien av i dag och USA då är dock inte samma sak och fullt så enkelt förhåller sig inte tingen.
Om keynesianism ska reduceras till att bedriva den offentliga sektorn med underskott så har faktiskt Italien redan tillämpat metoden. År 2007 låg den italienska statsskulden ännu under 100 procent så italienska politiker låg inte på latsidan i fråga om att spendera skattemedlen och lite till och skulden var redan år 2013 130 procent.
Och tacken för det? Finansmarknaderna reagerade som de gör när en stats kreditvärdighet ifrågasätts och räntorna steg. Den opolitiska regeringen under Monti införde då ett sparprogram som reducerade underskottet och fick ner räntan på obligationsräntan (10 år) från ohållbara drygt 6 procent till mer rimliga nivåer.
Trots besparingar blev då tillväxten 1,7 procent för 2017. När Lega och M5S skisserat sin finanspolitik steg räntan till 3,5 procent och ”ett betydelsefullt större stimulanspaket” skulle givetvis vara en verklig ränteraket.
Varje seriös bedömare av Italiens ekonomiska problem är överens om några grundfakta: en för stor och improduktiv offentlig sektor (två lager av lokala myndigheter mellan stat och kommun), byråkratiska regleringar och korruption, skatteflykt samt ren kriminalitet. Dessa problem berörs inte och man kan fråga sig om idén att Italien, eller Grekland för den delen, kunde spendera sig till välstånd kan vara produkten av en välbalanserad tankeprocess.
Det fanns faktiskt ingen som tvingade in Italien i eurosamarbetet (Danmark och UK ställde sig utanför och Sverige bara ignorerade det); det var faktiskt deras eget val men att de fick delta är med facit i hand kanske inte mycket mer smickrande för EU:s vidkommande än att Polen, Ungern et consortes släpptes in i EU. Detsamma gäller givetvis för Grekland som mörklade sitt prekära läge. Tidigare planer på att lämna euron har länderna nu också avskrivits som orealistiska.
Det ironiska är att finansminister Tria själv aldrig tidigare gjort sig känd som någon keynesian; hans inriktning inom anglosaxisk ekonomi är snarare ett laissez-faire-system där till exempel de näst intill platta skatter han föreslår passar väl in.
Han hade också velat höja momsen men den drabbar ju primärt Femstjärnerörelsens (M5S) väljare så därav blev intet. Men då Lega fått sina skattesänkningar och M5S lär få sina pensioner och annat godis åt sitt ”folk” måste detta legitimeras och då passade Keynes utmärkt för att det lät akademiskt och seriöst.
Nu är inte ekonomi bara abstrakt aritmetik och det är fullt möjligt att underskottet om 2,4 pocent nästa år är förenligt med sjunkande statskuld. Om den reella tillväxten når 1 procent och inflationen är 2 procent så är detta möjligt, förutsatt att siffrorna inte baseras på en glädjekalkyl.
Det problematiska med budgeten är att ökade utgifter och särskilt de mer generösa pensionsvillkoren utgör en tickande finansiell bomb som blir alltmer kostsam för varje år. Detta kombineras med finansiell dränering genom högre räntor och utrymmet för ”reformer” minimeras.
Att befintliga statspapper till lägre ränta faller i värde ger problem för banker och privatpersoner och i sista hand staten. Både Lega och M5S är primärt förespråkare för intressegrupper och utan egentliga ekonomiska idéer. M5S vann alla enmansvalkrets på Sicilien på sitt löfte om medborgarlön och snart kommer väljarna att kräva att det löftet infrias, kosta vad det kosta vill.
Samma med Lega: Salvinis kärnväljare i norr vill ha sänkta kostnader för arbetskraft och andra pekuniära favörer; främlingsfientlighet i sig fyller inga plånböcker och det kriteriet är det kritiska. Specifikt för Italiens politiska scen i dag är dess fluiditet och dagens inkompatibla regeringskoalition kan känna sig ungefär lika trygg som statsåklagare gjorde i Palermo på 90-talet.
Pedagogiken beträffande USA:s New Deal under 1930-talet ligger i dess ekonomiska sammanhang: effekterna var påfallande för en ekonomi med liten utrikeshandel och då arbetare och fabriker fanns men efterfrågan saknades och även under de omständigheterna så uppnåddes 1929 års siffror för BNP per capita först 1939; det var inte förrän krigsekonomin under perioden 1940-44 som produktionen tog verklig fart: en ökning om cirka 75 procent.
Italien är däremot en öppen ekonomi med strukturella handikapp, annars hade de väl kunnat leverera lika väl som Tyskland som agerar inom samma ekonomiska miljö. Därmed inte sagt att EU som helhet inte kunde bedriva en mer expansiv politik, då kombinationen låga räntor och behovet av investeringar i infrastruktur och försvar gör tillfället optimalt.
UK:s tillväxt efter finanskrisen: bättre än inom eurozonen men med ökat innevånarantal likartad per capita och till priset av kraftigt stigande statsskuld och nedrustning av de sociala tjänsterna; reallönerna i dag är inte bättre än vad de var 2008.
Det sista påpekandet kunde också till viss del ha gällt Åland för trots att ÅSUB mig veterligen inte publicerar några siffror över produktivitet kan dessa ungefärligt expliceras ur siffror om befolkning och BRP.
Peter Andersson

Ålandstidningen