I en ny kria (TÅ 22.11.2018) byter Robert Horwood fokus men narrativet förblir i huvudsak detsamma. Den apokalyptiska tongången anges redan i rubriken, om den nu är hans: eurosystemet står inför en kollaps. Han är visserligen inte den första med den spådomen, men hamnar i något besvärligt sällskap när han utvecklar sin teori (eller snarare ideologi) om varför det förhåller sig så.
Här anas ekot från Thatcher som inför hotet om Tysklands åter förening 1990 föreslog, på fullt allvar, en allians mellan Storbritannien och Sovjetunionen, då USA inte var intresserat, för att motverka detta förmenta hot. Denna historia kan förefalla något surrealistisk i dag och har sedermera välförtjänt negligerats och utplånats ur det kollektiva medvetandet men temat om ett tyskt hot dyker fortfarande upp i diverse olika varianter. Att få upplever ett återförenat Tyskland som något märkligt i dag förhindrar tydligen inte konspirationsteorierna från att florera.
År 2004 hade ett större land inom eurozonen en arbetslöshet på över 10 procent, en tillväxt om 1,2 procent och ett budgetunderskott på 4,2 vilket stred mot EUs regler för euroländer. Detta var Tyskland ett antal år efter att euron införts men påminner också om Italien av i dag.
Sedan dess har den tyska ekonomiska politiken förbättrat situationen, men budgetunderskottet varade i 40 år fram till 2012, betingat av att de är den största betalaren till EU, före Frankrike, och av att återföreningen kostat stora belopp och gör fortfarande det. Inte ens i dag är BNP per innevånare högre än i Finland (OECD 2017) och Tysklands demografi, i synnerhet jämfört med Frankrike och Storbritannien, ger dem klart sämre ekonomiska prospekt.
Deutsche Bank kvalificerar sig knappt in bland Europas 20 största sett till marknadsvärde och även den har stora problem medan Commerzbank, med före detta storbanken Dresdner Bank, klarar sig inte utan samgång med någon konkurrent. Hur detta land kunde tvinga in de övriga ursprungliga euroländerna i en valutaunion som bara var ”lämplig för Tyskland” är inte bara obegripligt utan det är också här vi hittar den nämnda ”neurosen”. Och senare tvingade man in Slovakien men inte Tjeckien? Det är också svårt att se förbundskansler Merkel som någon förment ärkeimperialist.
Det var heller inte Tyskland som drev på beträffande en europeisk valuta utan här var fransmännen, i synnerhet kommissionsordförande Delors och president Mitterrand (som framsynt nog inte heller ville inkludera Mitteleuropa), mest angelägna.
Att en gemensam valuta förutsatte någon form av samordning av finanspolitiken var aldrig föremål för diskussion. Stabila priser var intressant för alla och det är rätt självklart att ett land med en stabil valuta, som D-marken, gärna vill ha ett fungerande monetärt system innan de ger upp den, då deras grannar med lira, pund, franc och finländska mark gjort det till en nationalsport med återkommande löneförhöjningar, inflation, devalvering om och om igen.
I Finland accepterades de krav en gemensam valuta ställde på finanspolitiken, men konkurrenskraften försvagades av dubbelt högre löneförhöjningar än Tyskland ända fram till 2012 trots att krisen 2008 hade visat att detta inte var hållbart. Och erfarenheterna av att den brittiska ekonomin måste räddas av IMF redan 1976 då landets bilar och övrig industri inte längre kunde avyttras ens i före detta kolonier och dominions visar att det inte bara är länder inom eurozonen som kan konkursa och att Tyskland inte alltid är inblandat.
Mycket riktigt finns det inte en federal stat som liksom i USA står som garant för valutan men i brist på det finns regler för budgetunderskott och lånebörda samt sanktioner för de stater som inte uppfyller villkoren, men då det handlar om suveräna stater och sanktionerna innebär att bötfälla och ytterligare underminera redan finansiellt svaga stater är det uppenbart att sanktionshotet är mer formellt än reellt; valutan måste bygga på förtroende och åtminstone elementära insikter om konsekvenserna.
Dock ser EU inte endast till underskottets storlek utan också vad det konstitueras av. Tyskland av år 2004 satsade på forskning, utbildning, grön energi och infrastruktur vilket gav ekonomisk utdelning i längden. Likaså insågs att arbetskraften inte kan ha samma pris i Frankfurt am Main som i Frankfurt an der Oder så nationella avtal är borta.
Italien av i dag däremot sänker pensionsåldern och planerar införa en medborgarlön vilka båda har den effekten att de försämrar statsfinanserna i dag och på sikt är de förödande; samtidigt gäller samma löneavtal för Milano som för Agrigento på Sicilien vilket i praktiken utesluter allt internationellt företagande på den senare orten.
Inte bara Tyskland, utan hela eurozonen, står alltså rätt maktlöst och vet att initiativet måste komma från Italien. i Grekland röstades ju Syriza till makten på ett super-keynesianskt program men när de väl fick se realiteterna drev de igenom hårdare sparkrav än vad EU eller IMF hade krävt.
Och om ultravänsterns Syriza kunde ändra sig vid konfrontationen med fakta gör sannolikt också Italien det, dock bättre förr än senare. Sålunda kunde Salvinis och Trias politik förvandlas till en historisk fotnot. Representanter för de engelska partierna i det brittiska parlamentet hotas inte av det ödet då de avgör vilken ställning den unionen i fortsättningen kommer att ha gentemot EU.
Peter Andersson

Ålandstidningen