Med min budgetmotion nummer två med rubriken: ”Landskapsandelar och stöd till kommunerna” vill jag att avdraget för löne- och pensionsinkomster stryks. Det är den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, som någon kallade det. Kostnaden i budgetförslaget är 1.800.000 euro för detta avdrag.

Det kanske kan vara på plats med en liten summering av vad som hänt i detta ärende.

För något år sedan kom alltså den dåvarande regeringen med ett förslag om att avdrag om 100 euro till alla låginkomsttagare, som de skrev. Det framställdes som om alla låginkomsttagare konkret skulle erhålla en hundralapp för att handla med.

Som låginkomsttagare klassificeras personer, som har en inkomst under cirka 15.000 euro per år. Detta avdrag gäller 2020 för personer med inkomster upp till cirka 65.000 euro eller beskattningsbar inkomst om 55.000.

Det vill säga exempelvis de flesta i lagtinget tillhör den gruppen. Kanske vi inte kan kalla oss låginkomsttagare. De verkliga låginkomsttagarna, det vill säga personer med en inkomster under cirka 15.000 euro betalar ingen skatt alls och kan följaktligen inte få någon skattesänkning eller en extra hundralapp att handla för.

Som debattör var ju detta en tacksam bakgrund och så småningom ändrades i alla fall motiveringen till att det skulle vara bra för tillväxten. Det är ju ett lagom allmänt och positivt argument. I år kanske de lägger till att det är bra för klimatet också. Det ligger liksom i tiden.

Men att fortsätta med att strö ut denna hundralapp åt de flesta skattebetalare på Åland, medan de verkliga låginkomsttagarna bara får se på känns väldigt fel. Speciellt i vårt nuvarande ekonomiska läge då budgetförslaget har ett underskott på cirka 15 miljoner euro. Att då späda på underskottet med 1,8 miljoner euro känns inte försvarbart.

Vi måste även minnas att löntagarnas köpkraft ändå ökar för 2020 då semesterpremierna höjs för många då konkurrenskraftsavtalet upphör vid årsskiftet. Det är min förhoppning att det nyvalda lagtinget tar löftet om ekonomisk hållbarhet på allvar och stryker detta löneavdrag.

Stephan Toivonen

Åländsk demokrati

Stackars Bambi och stackars människorna på Näverskär (se insändare den 28 november). Hoppas att polisen tar kräken som sköt och att de får stora straff.

”Från en djurvän”

Som bekant föreslår den avgående regeringen i sitt budgetförslag att den så kallade 100-lappen, eller guldkornet, ska bibehållas. Kostnaden för detta är 1.800.000 euro per år. I en budget, som får ett underskott på 15.000.000 euro.

Kaj L, tydligt och bra skrivet den 29 november. Det överensstämmer med dagens verklighet. Vi behöver varandra, nu och i framtiden. Tillsammans är vi starkare och man kan inte veta när man själv behöver hjälp och stöd från andra.

Karin

Stadsdirektören Barbara Heinonen och minoriteten i stadsstyrelsen bestående av Sara Kemetter (S), Tony Wikström (S) samt Jonny Andersen (Lib), försöker misskreditera majoriteten i stadsutvecklingsnämnden genom att låta det framstå som att nämnden

I skrivande stund plitas säkert målsättningar ned för det politiska programmet med ambitionen att styra det offentliga Åland under de följande fyra åren (och genom det alla våras liv).

I Ålandstidningens ledare och artiklar den senaste veckan får man inte bara bilden av att strejk är en vänsterextrem aktion, det uttrycks i ord och meningar! Vinklingen på rapporteringen är oroväckande klandrande och ensidigt nyliberal.

Benita Mattsson-Eklund skrev i Ålandstidningens ledare den 26 november om en viktig fråga som berör överkonsumtionen som belastar vår planet.

FN:s nya klimatrapport visar att det fortfarande är möjligt att uppnå Parisavtalets mål, men att ländernas klimatlöften måste skärpas. Men de fastslår också att Parisavtalet inte är tillräckligt ambitiöst och att ytterligare åtgärder krävs.

I denna tidnings ledare den 27.11 spekulerar skribenten över bevekelsegrunderna till den givmildhet som medföljer den annalkande julen.

Det har gått över ett år sedan den klimatrapport som väckte en stor del av världen kom ut.

Öppet brev till Tjuvskyttarna lördagen den 23 november 2019.

Black Friday och julhandeln. Bägges gemensamma nämnare som marknadsföringen i decennier utnyttjat, normaliserat och förstorat; vår tragiska och obesvarade kärlek till konsumtionen.

När svenska strejker kan räknas på en hand kan finska räknas i hundratal. Ständiga strejker är ett av svaren på varför den finska tillväxten stampar och ekonomin går kräftgång.

Fler insändare